Nyhet

Livet blir bättre, BRIS chatt efter programmet med Jessica Andersson

2012-01-19

Många barn får en tuff start i livet. I den här programserien är budskapet enkelt: Ge inte upp, livet blir bättre. Sångerskan Jessica Andersson växte upp bland våld och missbruk i ett ständigt pågående fylleslag. Hör henne berätta hur allt vände i Livet blir bättre.

Många barn växer upp med missbrukande föräldrar, en skamfylld erfarenhet de ofta döljer för sin omgivning. Men de är inte ensamma.

Många barn får en tuff start i livet, där de växer upp med mobbning, övergrepp, missbrukande föräldrar eller rädslan för att leva öppet som homosexuella. Ibland är starten så tuff att det handikappar dem socialt. I värsta fall går det så långt att barn funderar på att ta sina liv.

I programserien är budskapet enkelt: Ge inte upp, livet blir bättre. Renée Nyberg möter ett antal kända svenskar som berättar sina djupt personliga historier om smärtsamma erfarenheter som barn. Men de berättar också att livet blev bättre till sist.

Några av dem som medverkar är Patrik Sjöberg, Emma Igelström, Anton Hysén, Sanna Bråding, Dogge Doggelito och Jessica Andersson.

Ville inte leva

Sångerskan Jessica Andersson växte upp i ett ständigt pågående fylleslag. Mamman lät familjen driva fritt medan hon flydde in i alkoholismens dimbankar. Ibland tvingades barnen att se hur mamman misshandlades, något som satte djupa spår i dem. Under en period mådde Jessica så dåligt att hon inte ville leva längre. I Livet blir bättre berättar hon om sina svåra minnen, men också om hur hon till sist kunde vända sina erfarenheter till styrka.

Skolan blev tryggheten

Jessicas mamma var grav alkoholist. Jessica och hennes syskon växte upp utan regler och rutiner, i ett ständigt pågående fyllekaos. Ofta fick de gå i smutsiga kläder och tigga mat hos grannarna. Det gick ibland så långt att syskonen såg sin mamma bli misshandlad av männen som söp hemma hos dem. Jessica tvingades att växa upp i förtid för att ta hand om sig själv. Det var först när 9-åriga Jessica kom till en fosterfamilj som hon förstod att det kunde finnas regler i en familj. Hon berättar att skolan och hennes bästis blev hennes trygghet. Trots detta kände hon under en period att hon inte ville leva. Det tog många år innan hon kunde vända smärtan till styrka, men idag lever hon ett lyckligt liv med egen familj.

Jessica Andersson delar en smärtsam erfarenhet med tiotusentals svenska barn och vuxna: Att växa upp i ett missbrukarhem. I andra avsnittet av Livet blir bättre vill hon berätta för andra barn och vuxna att de inte är ensamma, att det finns ett hopp på andra sidan kaoset.

Chatta med BRIS

Vad kan vi vuxna göra för att hjälpa?, efter varje avsnitt av Livet blir bättre kan du chatta på tv3.se om kvällens ämne med experter från BRIS. Läs hela chatten här. Kvällens frågor besvarades av BRIS-ombuden Gunnel Johnsson, Henrik Brolinson och Anna Nedwik.

Moderator: Tack för alla frågor i kväll! Om du har en fråga som inte hann besvaras hänvisar vi till www.bris.se eller www.hjalplinjen.se som samlar länkar till flera olika hjälporganisationer. I nästa veckas Livet blir bättre möter vi fotbollsspelaren Anton Hysén. Även då kommer du kunna chatta med experter från BRIS.

Majsan: Hade det som Jessica när jag växte upp. Berör mycket, men jag har också lyckats i livet och vill ge hopp hos barn, därför valde jag att jobba med barn. 1 av 7 som lever med våld i hemmet? Var det så? Då känns det som att jag - trots att mina känselspröt är så inställda på att se och höra... missar en del. Vad kan vi vuxna göra för att hjälpa mer, vara mer effektiva?

Gunnel: Hej, Du har valt att använda dina erfarenheter till något mycket viktigt. Jag tror att du hjälper tillräckligt mycket men kan svara generellt. Vi vuxna kan ha mod att tordas se barn som far illa, att fråga och verkligen lyssna på svaret. Det kan låta lätt men det gör stor skillnad att barn känner att vuxna bryr sig.

F: Hej! Jag är en tjej på 19 år och har förlorat min pappa och gått igenom svåra perioder. Han var alkoholist och det är svårt att förstår att han är borta. Jag har förlorat tre nära personer i mitt liv på några år bara, det hjälper inte att prata med människor varken specialister eller nära. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag vill bara ha tillbaka alla dem som har försvunnit i mitt liv.

Gunnel: Hej, att sakna människor som inte lever längre kan göra ont i hjärtat. Du har försökt att få hjälp genom att prata med andra och det visar på en styrka hos dig. Försök att hitta kraft och ge ytterligare någon kurator, terapeut chansen att hjälpa dig. Det finns möjlighet för dig att må bättre även om du inte känner så just nu.

F: Hej! Jag är 19 år och har växt upp med en pappa som var alkoholist, han gick bort för 5 år sen och jag har förlorat ganska många i min släkt. Jag har alltid velat dela med mig av det som har hänt mig för att hjälpa andra men det skulle också bli en bearbetning för mig. Finns det något sätt att kunna dela med sig och hur i sånt fall?

Henrik Brolinson: Vilken fin tanke - att dela med sig. Det finns en mängd sätt att dela med sig... Skriv och försök att få det publicerat. Eller skapa en blogg, där du säkert kan få en mängd kommentarer som är stärkande. Andra väjer att skriva pjäser, dikter, musik - allt i syfte att få uttrycka sig och dela med sig. Fundera vad som passar dig.

Amanda: Jag är den perfekta och populära tjejen i skolan.. Men det alla inte förstår att det glada bara är mitt yttre jag mår inte bra! Min syster dog i cancer förra hösten och jag har inte sörjt det rätt jag bara undviker det... Jag blir även mobbad utav två pojkar i skolan för att jag gjorde slut med en av dem. Jag hatar mitt liv och jag tror inte att det finns någon Gud för mig ändå...

Henrik Brolinson: Hej! Tack för ditt mejl. Till BRIS kommer ofta sådana berättelser som din - att många bär på en glad yta, men inuti känns allt hopplöst. Du är insiktsfull och ser till viss del vad det handlar om. Du bär på många erfarenheter som du behöver ge uttryck för, på ett eller annat sätt. Att skriva är ett sätt att få lite klarhet i tankarna, och dela med sig av sina erfarenheter. Kanske kan du samla mod och visa det du skrivit för någon du litar på. På skolan finns ofta flera personalkategorier. Lärare, skolsköterska,skolkurator... alla har till uppgift att se till elevernas bästa. Detta med dina tankar, sorg och den mobbning du upplever behöver du dela, så att det kan bli en förändring.

K: Hej. Jag själv har inte missbrukande föräldrar men min bästa väns pappa är/var alkoholist. Jag och min kompis har pratat jättemycket om det här under alla år och jag tror att det har hjälpt henne faktiskt. jag har fått panikslagna sms på julafton och samtal på nyår flera gånger och försökt funnits där att prata. Ni kanske inte vet det här, ni fokuserar nog mer på barnen, men är det möjligt för hennes pappa att tillfriskna helt från alkoholism? Och borde jag uppmana henne att prata med någon vuxen för att få stöd om han får ett återfall och hon blir väldigt ledsen, tex er eller en kurator/psykolog, eller räcker det med att hon pratar med mig? Hennes mamma och pappa är skilda och hennes mamma vet om pappans problem, men är inte särskilt mycket stöd för just det även fast hon är en bra, stöttande mamma annars. /Femtonårig tjej

Gunnel: Hej, du är en omtänksam kompis och jag tror också att du har varit en hjälp för henne. Hon kan söka hjälp hos kurator (på skolan eller Ungdomsmottagningen) och få prata om både det som varit och är. Det kan tom vara bra att hon har en professionell kontakt och att ni kan få tid att prata om annat. Det kan ibland bli tungt att vara den som alltid stöttar och då kan man själv kontakta någon att prata med om det. Din kompis pappa har möjlighet att bli frisk men det kräver motivation och ibland behandling. Det finns alltid hopp när man har det svårt men det kan vara svårt att känna det just då.

.: Har själv samma situation som jessica hade, vem kan man kontakta för att få hjälp? Är 19 år.

Anna Nedwik: Hej!
Jag förstår att du har det tufft och det är klokt av dig att tänka att du behöver hjälp! Kontakta socialtjänsten i din kommun och berätta om hur du har det, ingen ska behöva leva under sådana förhållanden. Kanske skulle det kännas bra att prata med någon om hur du har det? Till nationella hjälplinjen kan du ringa kostnadsfritt på 020-22 00 60. Lycka till!

Orolig: hej! Jag har en son på snart två år och har nyligen separerat från hans pappa pga att han har problem med droger, då i form av hasch, valium och ibland amfetamin. Han drogar i perioder och tycker att när han e nykter ska han träffa vår son medans jag har väldigt svårt att lita på att han verkligen är nykter. Vad ska jag göra ? Jag vill inte heller "ta hans son ifrån honom" hjälp mig // förvirrad

Anna Nedwik: Hej!
Tack för ditt inlägg. Vad starkt gjort av dig att ta dig ur relationen med din sons pappa. Det är inte konstigt att du nu känner en oro över om han verkligen håller sig nykter när han ska träffa pojken. Jag tänker att du behöver prata med någon om detta och du är välkommen att ringa till BRIS vuxentelefon 077-150 50 50. Ett alternativ är också att vända sig till socialtjänsten och berätta om oron du känner.

anonym: harsjälv svåra erfarenheter i min uppväxt.Har ett barn placerat och ett vuxet som bor hemma.Han mår inte bra .Men vart skall vi vända oss?

Henrik Brolinson: Tack för ditt mejl. Jag tänker att ni har kontakt med Socialtjänsten, utifrån att ett av era barn är placerat. De har en dubbel funktion, där de både jobbar med stöd och kontroll. Fundera om det kan vara en möjlig väg för er att gå... Annars har de säkert andra förslag, då de har bra koll vilket slags stöd som erbjuds i er kommun.

Daniela: Hej, jag känner att jag väldigt gärna skulle vilja göra någonting för att hjälpa till, kanske som stödperson el dyl. Hur gör man? Finns det ställen att vända sig till i staden där man bor och måste man ha någon slags utbildning eller erfarenhet? Med vänlig hälsning, Daniela

Anna Nedwik: Hej Daniela!
Vad fint av dig att vilja hjälpa! Vänd dig till socialtjänsten i din kommun och berätta om din önskan att hjälpa. De kan ge dig all den information du behöver. Lycka till!

Fewe: Hur ska man kunna förklara för sin mamma att man inte klarar av att bo hemma, att man inte klarar av det och är beredd att få en SOC lägenhet?

Henrik Brolinson: Hej och tack för ditt mejl. Det framgår inte hur gammal du är, eller hur din situation är hemma - förutom att den är ohållbar. Det låter som att du har kontakt med Socialtjänsten, och då kan de säkert hjälpa dig att berätta för din mamma. Vill du så får du gärna vända dig till BRIS via BRIS 116 111, BRIS-mejlen eller BRIS-chatten. På www.bris.se finns även Diskussionsforum, där det finns möjlighet för dig att få kommentarer från andra barn och ungdomar. Kolla om det passar dig.

Maskrosbarn: Hej jag är 16 år och mina föräldrar var båda alkisar men min pappa slutade när de skiljde sig för ett år sedan dock dricker min mamma fortfarande. Jag valde att berätta min hemlis för en person jag litade på och han anmälde till soc 2 gånger. Det hjälpte inte alls. Mamma dricker fortfarande och pappa vill inte göra något åt det då det "inte är hans problem" längre. Fast pga att jag berättade för den här personen som soc anmälde kom jag i kontakt med en grupp andra ungdomar som även de har närstående med missbruk. Den gruppen har hjälpt mig såååååå mycket så jag tycker inte att man ska tveka att berätta för någon för det blir bara bättre i slutändan och det är okej att vara självisk i såna här situationer. Jag ville bara säga det :) KRAM

Gunnel: Hej, det du skriver kan hjälpa andra som har haft/har det som du. Tack för att du delar med dig. Man har all rätt att vara självisk och egentligen handlar det väl om att ta ansvar för sig själv. Det är något bra. Att få höra att det finns fler som har liknande upplevelser kan göra att man känner sig mindre ensam. Att hitta modet att berätta kan ta tid men hjälpen finns när man kommit dit.

Gumma: Jag är en av dem som levt i en familj med en missbrukande far. Det är minnen som aldrig försvinner -speciellt hur vi barn alltid var rädda när han skulle komma hem. Vi visste ju aldrig vilket humör han var på, om vi skulle få stryk, om mamma skulle bli misshandlad osv. Detta sitter kvar i en och man blir påmind om detta när man ser programmet i kväll. Skall de aldrig gå över? Min bror, som är tre år äldre har tagit mycket mer skada än jag och är hatisk på vår pappa, som varit borta i många år. Han skyller på vår också avlidna mor att vi utsattes för detta. Vår yngre b ror, som tog livet av sig i 50-årsåldern råkade aldrig så illa ut som vi men han var tydligen den som tog mest skada. Kan alkoholism vara ärfligt?

Anna Nedwik: Hej!
Det är inte konstigt att du har minnen som inte försvinner, du har både bevittnat våld och själv varit utsatt för det. Dessutom har du levt i en tillvaro av brist på sammanhang och oförutsägbarhet som är typiskt för ett hem med en missbrukande förälder.Det är naturligt att du blir påmind om dina egna erfarenheter och upplevelser när du ser ett program som detta. Du undrar om det går över och det finns inget säkert svar på den frågan. För många kan det bli så att man i och för sig inte glömmer det man varit med om men att man inte mår dåligt av att tänka på det. Det kan vara hjälpsamt att försöka reda ut sina tankar och känslor omkring detta,tex genom att gå i samtal, för att på så sätt kanske kunna göra "bokslut" och sedan gå vidare i livet. Att få hjälp med att sätta ord på sina känslor kan göra att man kan komma fram till att man bestämmer sig för att ta kontroll över sitt eget liv och inte låta detta påverka tillvaron i så stor utsträckning.
Vad det gäller ärftlighet brukar man prata om att det är en riskfaktor att växa upp med alkoholism men det finns många bra exempel på att det inte behöver bli så.

Madeleine: Kan man som 26Åring ringa till BRIS å få stöd angående sin alkoholiserade förälder?

Henrik Brolinson: Vår verksamhet riktar sig till barn och ungdomar upp till 18 år. För äldre brukar vi hänvisa till www.hjalplinjen.se.

Sandra: Hej! jag har en fråga, jag går andra året på gymansiumet, min klass är jättebra. men jag kan känna mig utanför i vissa stunder, ibland finns jag för mina kompisar och ibland struntar dem i mig, jag känner mig utanför och vill bara försvinna, jag har redan vart mobbad, vill inte utsättas för det igen, har ni några tips/ råd vad jag kan göra? :) MVH Sandra tack på förhand

Henrik Brolinson: Hej Sandra! Tack för ditt mejl. Att känna sig utanför känns aldrig bra, och det framgår av ditt mejl att du aldrig vet riktigt säkert hur det är. Ibland är du en i gruppen, och ibland hamnar du utanför. Du skriver också att du har erfarenhet av att vara mobbad, och då är det klart att dessa känslor dyker upp igen - hur bra din klass än är. Samla mod och var tydlig med hur du känner ibland. Våga ta plats! Vill du ha utförligare svar är du välkommen att höra av dig till BRIS 116 111, BRIS.mejlen eller BRIS-chatten. Tack för ditt inlägg - modigt!

E.: Hej! min pappa har varit varit våldsam och sitter nu på Kumla anstalten för olika brott. avskyr honom men vill ändå hälsa på. känner inte att jag har någon i min familj jag vill ha med mig dit och hälsa på. var ska jag hitta en sån person att ta med som stöd?

Gunnel: Hej, du har rätt att hälsa på din pappa i fängelset. Fundera på om det finns någon annan vuxen utanför familjen som du litar på och kan be om hjälp. Kurator på skolan eller på Ungdomsmottagningen går också att kontakta. De vet hur det går till och finns för att hjälpa till när barn och ungdomar behöver stöd. Bra gjort av dig att du skriver och ber om hjälp.

Anonym: Om någons mamma/pappa dricker varje dag, kan man kontakta BRIS?

Henrik Brolinson: Alla barn och ungdomar upp till 18 år är välkomna att kontakta BRIS. Inget ämne är för stort eller för litet. Kolla på www.bris.se så ser du öppettider och kontaktuppgifter till våra verksamheter. Vi tar emot många kontakter som handlar om vuxnas missbruk.

Anonym: Är det vanligt att barn som är uppvuxna med alkoholiserade föräldrar följer samma bana i ung ålder?

Anna Nedwik: Hej!
Man brukar prata om att det är en riskfaktor att hamna i eget missbruk om man växt upp med alkoholiserade föräldrar men det finns många fantastiska exempel på att det absolut inte behöver bli så. Ibland använder man uttrycket maskrosbarn för att beskriva barn som växt upp under svåra förhållanden men ändå lyckats bli starka, trygga individer. Dessa barn kan ha haft någon annan vuxen som sett och bekräftat dem under uppväxten. Med detta vill jag säga att andra personer än föräldrar kan vara ett stort stöd och faktiskt avgörande för att man ändå ska lyckas i livet.

catrin: Hur kan man få jobb hos er på BRIS??
Henrik Brolinson: Kolla på www.bris.se där det finns information om både eventuella tjänster och ideellt arbete.

oat: Är det något fel på mig om jag kollar på detta och samtidigt som jag känner otroligt medlidande inte kan sätta mig in i situationen och tycka att det är så farligt då jag vet att detta hade varit en dröm för mig som barn.. Eller dröm och dröm, men det hade varit en underbart liv mot det jag gick igenom. Jag känner mig som en jävligt dålig människa när jag inte blir berörd av detta som många andra. Och det gör bara att jag hatar mig själv. Liksom, ingen människa skulle vilja gå igenom något sånt där. Men som jag sa, någonting inom mig dog för längesen och jag kan inte tycka synd om folk som "bara" har alkoholiserade föräldrar.. Fuck vad jag hatar mig själv! Underbart :)

Gunnel: Hej, du har rätt till dina tankar och känslor. Det är inte fel på dig utan du har erfarenheter som påverkat dig. Att prata om hur man haft det, att sätta ord på det jobbiga kan ge lättnad för en stund. Det finns möjligheter att bearbeta även det allra jobbigaste. Du har all rätt att må bra.

orolig: Jag har en son på snart två år. jag och hans pappa har precis separerat pga missbruk. han missbrukar i perioder och tycker att han ska träffa vår son på samma villkor som jag. problemet är att jag vet inte om han är påverkad och jag har jätte svårt att lita på honom. samtigt vill jag inte ta ifrån honom hans barn... vad ska jag göra? tacksam för svar

Henrik Brolinson: Tack för ditt inlägg. Att bestämma hur någon annan ska leva sitt liv är omöjligt, men din uppgift som förälder är att se till erat barns bästa. Föräldraskapet är svårt, och det behöver diskuteras ingående. I en separation finns ofta en hel del bitterhet, och då kan man behöva ta hjälp utifrån t ex från Familjerätten. Det är viktigt att ni hittar ett sätt att prata med varandra, då ni har många år framför er där samarbetet behöver fungera.

anonym: om ens förälder bara typ slår till en i bakhuvudet någon få gång , gälls det som misshandel?

Anna Nedwik: Hej!
Det är aldrig ok att vuxna slår barn även om det bara är någon enstaka gång och det räknas som misshandel. Ingen ska behöva ha det så och kanske skulle det vara hjälpsamt för dig att berätta för någon hur du har det? Du är varmt välkommen att ringa till BRIS 116111, eller kontakta oss via mail eller chat.

Emma: läste på hemsidan om att de kan ta upptill 7 (!!!) dagar att få svar på mejl.... av erfarenheter vet jag att under tiden till att ett svar eller kanske ett rop på hjälp blir besvarat kan det hända mycket. är det brist på personal som utgör denna långa väntetid?!

Anna Nedwik: Hej Emma!
Vi är medvetna om att det kan kännas länge att vänta på ett mail-svar från BRIS men eftersom vi ofta har många inkommande mail kan vi inte garantera svar snabbare än så. Kanske kan du tänka dig att ringa BRIS 116111 eller chatta med oss, det kan vara kö ibland men de flesta kommer fram ganska snabbt.

Tjej 14: Jag har inte exakt som hon.. det har aldrig varit något stort problem det där med alkohål.. men dock har jag fått en hel del blåmärken av min pappa och fått höra att jag är en idiot och oönskad mm av mina föräldrar.. VAD SKA JAG GÖRA???? kan bis hjälpa mig fast soc inte gjorde något när skoolan skickade in en orosanmälan?

Gunnel: Hej, dina föräldrar har ingen rätt att behandla dig på det här sättet. Bra att du ber om hjälp. Du är välkommen att ringa eller chatta med BRIS och prata om hur du har det. Ibland kan BRIS kontakta en myndighet, tex socialtjänsten, och framföra att ett barn behöver hjälp. Då behöver du berätta vem du är så vi kan ringa till rätt person. Fundera om du vill ha den hjälpen.

Linn: Får man inte ringa till bris om man är över 18 år?

Anna Nedwik: Hej Linn!
BRIS är en barnrättsorganisation och därför har vi en övre gräns vid just 18 år. Vi vet naturligtvis att man kan ha ett behov av att prata med någon trots att man är vuxen och det finns andra möjligheter till samtalsstöd.Till nationella hjälplinjen kan du ringa på 020-220060 kostnadsfritt. Hoppas du hittar någon du kan prata med!

Helena: Hej! Var kan man som vuxen vända sig om man behöver någon att prata med om sin barndom?

Henrik Brolinson: Hej Helena! Alla kontakter som stärker dig är bra kontakter. Ibland kan vänskapskontakter vara minst lika bra som professionella kontakter... Behöver du en samtalskontakt finns det ofta ett stort utbud lokalt, vilket du kan kolla upp i telefonkatalogen. Självklart beror det på i vilken omfattning du själv önskar ha kontakt, och i vilken utsträckning du anser att din historia begränsar dig. Kolla även www.hjalplinjen.se, och se om det kan vara något för dig.

veornica: Jag är en tjej på 14 år som har det ganska jibbigt hemma. Min mamma lyssnar inte på mig och bryr sig inte om mig ens... Min pappa bor 5 mil härifrån. Dom var skilda sen jag var 3 år så det är inte jobbigt för mig men jag vet imte hur jag ska gör med min mamma. Behöver lite hjälp

Gunnel: Hej Veronica, det är jobbigt när ens förälder inte lyssnar eller bryr sig. Det är en styrka att be om hjälp som du gör. Du kan prata med någon vuxen du lita på eller med kurator på skolan. Även Ungdomsmottagningen har kuratorer. Det kan vara en lättnad att få berätta om hur du har det och få hjälp med hur du kan göra. Du har rätt att ha det bra hemma.

Johanna: Hejsan. Jag har en fråga. Min pappa dricker varje helg. Oftast fre & lö. Har han något problem då eller är det vanligt.....?

Anna Nedwik: Hej Johanna!
Det är svårt att säga om din pappa har problem eller inte utan att veta mer om omfattningen av hans drickande. Jag tänker att du känner en oro över det och att din oro ska tas på allvar. Därför tänker jag att det skulle vara hjälpsamt för dig att prata med någon om detta för att få stöd i din situation. Du är varmt välkommen att höra av dig till BRIS 116 111, mailen eller chatten.

Anonym: Hej! Finns det någon sida där vuxna som haft det svårt som barn, kan chatta med andra som haft det svårt? Tror att detta skulle kunna vara en hjälp för många.

Gunnel: Hej, du kan gå in på www.hjälplinjen.se och få infomation om olika sajter som kan passa dig. Det är, som du skriver, en hjälp för väldigt många.

jj: jag blir 15 år nu, jag grät mig igenom hela programmet. Barn ska inte behöva ha det så, & ingen vuxen hlr. Jag har själv blivit bortvald av mig pappa som har alkohol problem. Ständigt fått höra saker som att man bara är ett misstag, att jag inte är värd nånting, att han ångrar mig. Han vill inte ha mig. Men ibland blir han arg på mig för att jag inte har ringt han, att jag inte har hälsat på, men när jag väl kommer så äter jag för mycket och ingenting är bra. Han kan inte ens sluta dricka dom få gångerna jag är där. Jag bor med min mamma och hennes man ungefär 5 minuter från pappa och hans thailändska fru och hennes barn. Min pappa har typ ingen kontakt med omvärlden, han har sin alkohol, men han sköter sitt jobb ändå. Jag har ingen bra kontakt med mamma, eller med hennes man, han tycker inte om mig heller. Min brorsa och jag har förlorat kontakten, han är något år äldre än mig. Den enda i familjen jag har kontakt med i familjen är min lille syster som blir 7 nu i år, jag älskar henne, men hon kan inte riktigt visa sin kärlek till mig men jag vet att hon älskar mig ändå. Hon har en sjukdom som är väldigt sällsynt, hon kan inte prata, inte äta, inte dricka, inte kommunicera, hon är liten, har någon form av cp skada oxå, kan aldrig vara stilla och hon får flera mediciner, hon är efter med utveckling och ska bara göra bus, därför kan vi inte ha exempel nå fint porslin för hon har ner det i backen. Hon och jag älskar varann ändå, men jag vet inte hur länge hon kommer att leva, tänk om jag förlorar hon oxå, mitt lilla hjärta.. hur får man tillbaka livslusten när man har förlorat allt? Jag förlorade min kära häst som hjälpte mig genom tuffa tider i livet, men han vart sjuk, jag stod bredvid och höll i han när dom sköt han, han ramlade ihop på mina fötter, och jag såg blodet forsa ut ur han. Jag bara skrek och grät. När jag ungefär en vecka efter hans död började äta och sova igen började jag drömma mardrömmar om det. hur överlever man om man ändå inte vill leva..

Henrik Brolinson: Tack för ditt inlägg. Din berättelse berör, och du har fått med mycket i ditt mejl. Din styrka är verkligen din förmåga att formulera dig, vilket du ska använda dig av. Jessicas berättelse, och programmet, visar verkligen att livet kan bli bra trots enorma motgångar. Du ger ett klarsynt intryck, och jag tänker att du kan ställa dig över det du varit med om. Ta hjälp av de goda krafter du har runt dig, och se till att dela med dig av dina tankar. Givetvis är du välkommen att höra av dig till någon av BRIS stödverksamheter. Tack för ditt förtroende!

karina: hur kan man hjälpa barn i liknande situation? vilka myndighetr kan man ansöka om man vill vara fosterförälder? kan man vara fosterförälder även om man är ensamstående?

Anna Nedwik: Hej Karina!
Vad gott att höra att du har tankar på att hjälpa utsatta barn!
Vänd dig till socialtjänsten i din kommun och berätta om din önskan att hjälpa. De gör då en utredning för att bedöma dina möjligheter till att vara familjehem, de kan också i detalj besvara din fråga om det har någon betydelse om man är ensamstående.

E: Hej, jag är 23 år gammal i år och har haft en taskig uppväxt. Känner att jag skulle vilja göra ngt för någon i samma situation kan jag trots en hyfsat låg ålder ha ett fosterland eller på något sätt vara ett stödhem?

Gunnel: Hej, fin tanke av dig att vilja hjälpa. Du kan kontakta socialtjänsten och få mer information.

Emma: Hej hur funkar det mes kontaktfamilj? Skulle gärna vilja veta de. Hur får de till? Snälla svara!

Anna Nedwik: Hej Emma!
För att få en kontaktfamilj måste man ha hjälp av socialtjänsten. Dit kan du vända dig och berätta om hur du tänker och varför du skulle vilja ha en kontaktfamilj. Om du tycker att det är svårt att själv ta kontakt med socialtjänsten kanske det finns någon vuxen du litar på som du kan ta hjälp av. På de flesta skolor finns det kurator och skolsköterska som skulle kunna hjälpa dig med en sådan kontakt.

Malin: Om man har en föräldrar som är nykter alkolist men man är orolig att personen ska falla ditt igen. Hur kan man göra för att få bort oron? Jag har en förälder som är nykter men orolig att han kommer börja dricka igen. Kände igen mig i programet.

Henrik Brolinson: Hej Malin! Att få uttrycka sin oro kan i sig vara befriande. Vi är fantastiska på att skapa fantasier och oron hos oss växer då. Jag tänker att det inte finns någon genväg förbi samtalet, så det bästa är att hitta ett forum där ni tillsammans kan prata om din (och kanske din pappas) oro.

S: Är det vanligt att det ringer barn som vill ta livet av sig? och hur hanterar ni det i så fall?

Henrik Brolinson: Enligt vår statistik hade vi under 2010 hela 1604 kontakter med barn och ungdomar som på ett eller annat sätt pratade/skrev om självmord/självmordstankar. Vi har ingen särskild metodik i dessa samtal, utan det handlar om att lyssna, stödja och bekräfta de som ringer - oavsett vad samtalet handlar om. Men bara att få uttrycka sina innersta tankar till någon som tar emot dem skapar kraft och energi. Jag citerar Lars Björklund ur boken "Modet att ingenting göra" (s 30): "Vågar vi vara i nuets rum utan löften och förväntningar, kan en medmänniska bli bekräftad i sin livssitaution och bli synlig, och plötsligt kan framtiden te sig som en möjlighet och ett hopp."

Ulrica: Jag har en alkismamma och en pappa som skiter i min existens. Vart vänder man sig om man är alkisbarn UTAN en andra förälder som bryr sig om en? De flesta föreningar verkar vara proppade med folk som har sin andra förälder att tacka livet för men ingen med mitt problem.

Anna Nedwik: Hej Ulrica!
Det låter som du har det riktigt jobbigt, att både ha en alkoholiserad mamma och en pappa som inte bryr sig måste vara svårt. När vuxna inte klarar av att ta sitt ansvar ska samhället gå in och hjälpa till. Jag funderar på om du känner till socialtjänsten? Dit kan man vända sig när man är i din situation men det kanske kan känans svårt att ta den kontakten själv. Om det finns någon vuxen som du litar på i din närhet kanske den personen skulle kunna hjälpa dig att ta den kontakten. På de flesta skolor finns kurator och skolsköterska som också kan vara någon att vända sig till för att komma vidare. Kanske du känner till ungdomsmottagningen? Dit kan man vända sig med alla slags problem och de som jobbar där är vana vid att möta barn och ungdomar med olika bekymmer. Hoppas du kan hitta ett sätt att få hjälp!

lilly: jag blev mycket berörd av kvällens program. jag har själv vuxit upp med en alkoholiserande mamma och kände mig mycket ensam ledsen och sviken av vuxenvärlden. Idag är jag äldre och mår bättre men såren finns kvar och dom skall jag arbeta med. mitt intresse för att själv bli fostermamma en dag har växt och jag vill hjälpa barn likt mig själv och Jessica till kärleksfull värld. så jävla starkt av jessica. jag önskar innerligt att barn runt om i sverige, i världen kan känna samma styrka och gå vidare. alla förtjänar ett värdigt liv oavsätt vart man kommer i från!

Henrik Brolinson: Programmet öppnade verkligen upp för diskussion, och jag tänker att du för egen del kommit en bra bit på väg. Vi på BRIS får ofta ta del av berättelser från barn som upplever att vuxenvärlden svikit. Jag tänker att vi vuxna både måste våga och orka se dessa barn. Tack för ditt inlägg.

Anonym: Ville bara lämna en kommentar angående kvällens program. Jag har varit med om samma sak, alkoholiserad mamma som gjort att jag upplevt exakt samma saker som Jessica gjorde, det blev ett par tårar under programmets gång... Hon sa massa saker som jag kände igen mig i, massa känslor hon hade känt eller fortfarande känner... Massa saker som jag inte tänkt på själv eller trott jag varit ensam om... Det jag vill säga är att jag tycker det var ett oerhört starkt och bra program.. Och jag tycker vi har kommit en bra bit på vägen då vi visar den här typen av erfarenheter och tunga känslor - vilket inte är något farligt eller tabu. Det händer varje dag, o det måste lyftas. Precis som Jessica berättade så känner man att ingen lyssnar/ser eller hör en, man känner sig "besvärlig", bortglömd och övergiven. Det är det som verkligen kan sätta igång självmordstankarna, det är ju det vi måste få bort.. Att inse att man är sin egen person, har ett värdigt liv och kan göra sina egna val samt bestämma sin egna framtid... Tack Jessica för att du ställde upp och öppnade upp dina känslor för hela svenska folket! Du är en oerhört stark person och du har hjälpt mig samt många fler! /Anonym tjej 24 år

Henrik Brolinson: Tack för ditt inlägg, som i sig är lika rörande som programmet om Jessica. Igenkännandet stärker dig, samt att du fått till dig flera nya tankar. Kloka ord från dig! Jag är övertygad om att många känner sig stärkta, och alla blivit berörda av programmet. Tack för din kommentar.

hugo: Jag har vart med om det mesta och ofta pratat med bris men inte fått något direkt stöd någonstans vd gör jag

Anna Nedwik: Hej Hugo!
Vad tråkigt att du inte tycker att du har fått hjälp av BRIS. Givetvis är du välkommen att höra av dig till oss igen, annars funderar jag på om det finns någon annan vuxen i din närhet som skulle kunna vara ett stöd för dig? På de flesta skolor finns det kurator och skolsköterska som man kan vända sig till. De är vana att prata med barn och ungdomar och kan även hjäpa dig vidare till andra kontakter om det skulle behövas.

Ida: Om man ställer upp som fosterförälder, hur bruka barn som redan finns i familjen reagera?

Henrik Brolinson: Jag tänker att det är viktigt att förankra beslutet hos hela familjen, för hela familjekonstellationen förändras. Givetvis är det olika hur barn kan reagera, och det är mycket beroende på i vilken ålder barnen är... Kommunens familjehemsenhet bör ha en del erfarenhet av detta, och vana av att reflektera över din fråga.

Liten: Hur ska man göra när ens mamma inte förstår att man inte vill ha kontakt. Jag vill att hon går på AA och blir nykterist. Men hon inser inte att hon har problem. Jag har valt att avstå från att ha kontakt. Men får skit från släkt och vänner. Jag får höra att jag är dem och beter mig illa. Hur kan jag göra så här mot min mamma. Hon behöver ju mig..

Anna Nedwik: Hej!
Det är lätt att förstå att du har det jobbigt! Jag tycker att du är stark och modig som har tagit beslutet att inte ha kontakt med din mamma just nu. Det är alltid den vuxnes ansvar att ta tag i den problematik missbruket innebär, ett barn ska aldrig behöva ta ansvar för det. Tyvärr vet vi genom alla kontakter vi har på BRIS med barn att det är vanligt att barn försöker hjälpa sina föräldrar men att föräldrarna inte vill se att de har ett missbruk. Jag tänker att det är så med din mamma. Att dina släktingar tycker att du är dum mot din mamma beror nog på att de har svårt att se det här ur din situation, de förstår helt enkelt inte hur det är för dig och ser det helt ur ett vuxet perspektiv. Jag funderar över om det inte skulle vara hjälpsamt för dig att dela dina tankar med någon? Kanske du skulle kunna tänka dig att prata med någon om hur du har det? Du kan gå in på bris.se och läsa om våra olika verksamheter och är välkommen att både ringa, maila och chatta med oss.

sandra: Hej jag heter Sandra och är 16 år och min mamma slår mig ofta vad ska jag göra svara gärna tack

Henrik Brolinson: Hej Sandra! Modigt av dig att skriva om din situation. Programmet om Jessica hoppas jag stärker fler att våga berätta om sin situation - tack för ditt förtroende. Det din mamma gör mot dig är fel, och hon behöver stöd utifrån för att bryta detta mönster. Behåll inte din berättelse för dig själv, utan välj att berätta för personer du litar på... Förändring tar tid, och man behöver våga ta flera steg. Nu har du tagit det första... Givetvis är du välkommen att höra av dig till någon av verksamheterna inom BRIS.

P: Kan man ta sig igenom en uppväxt med en alkoholiserad förälder utan att berätta för sina vänner och sin omgivning?

Henrik Brolinson: Vi har alla olika stategier att ta oss igenom svårigheter och motgångar. Jag tänker att alla våra erfarenheter påverkar oss på olika sätt. Det viktiga blir att få uttrycka sig på något sätt - inget är bättre eller sämre. Men att prata med andra är ju någon form av kvalitetsgaranti för att historien inte ska upprepa sig...

phe: Följer Bris, på något sätt, upp de historier som barn berättar - kan ni göra anmälan?

Henrik Brolinson: Vi har ingen möjlighet att följa upp de barn som kontaktar BRIS via våra verksamheter, då all kontakt sker anonymt. Ibland vill dock barn har hjälp med externa kontakter, som t ex Socialtjänst, och behöver då bryta sin anonymitet. Anställda BRIS-ombud jobbar då på uppdrag av barn, och år 2010 hade BRIS drygt 100 uppdrag.

anonym: Kan BRIS hjälpa barn som har det som Jessika? Och hur?

Henrik Brolinson: När barn upplever svåra situationer vet vi att det är viktigt för den helande processen att få berätta sin berättelse. Barn har flera möjligheter att vända sig till BRIS helt anonymt - via telefon till BRIS 116 111, via mejl till BRIS-mejlen samt till BRIS-chatten. Alla verksamheter är uppbyggda så att barn har möjligheten att få berätta sin historia, men via olika kanaler. På bris.se finns även BRIS-forum, där barn via en moderator på BRIS kan svara på varandras inlägg. Ord helar.

Moderator: Välkommen till kvällens chatt! Vi börjar svara på frågor när programmet är slut. Du kan ställa din fråga redan nu.