Fråga:

Min situation hemma är inte är så bra som den skulle kunna vara på grund av att jag har en pappa som är extremt dum. Han får mig att känna mig värdelös, dum och oälskad. Allt började när han vart sjukskriven. Han blev helt annorlunda. Ibland önskar jag att han bara kunde försvinna, och lämna mig i fred så att jag skulle kunna göra något bra med mitt liv så att inte allt kretsade runt honom. Jag vill kunna ta hem kompisar utan att behöva oroa mig för att han ska börja skrika och hota mig eller mina syskon eller mamma. Att prata med honom är HELT omöjligt.

Svar:

Du beskriver din pappas beteende och hur det påverkar dig. När någon i familjen inte mår bra och tar ut det på andra som din pappa verkar göra påverkas alla i familjen och det är svårt att ta sig ur situationen. Du skriver att det är omöjligt att prata med honom. Mycket ansvar ligger hos din mamma eftersom det är de vuxna i familjen som måste reda upp sådant här. Finns det någon utanför familjen som ni kan prata med eller som känner till hur ni har det? Ibland håller man saker hemliga i familjen men man får prata om hur man har det. Ibland är det nödvändigt att göra det. Du skriver om hur du skulle vilja ta hem kompisar men inte törs av oro för att din pappa ska börja skrika eller hota dig eller någon i familjen. Så ska ni inte behöva ha det. Det låter som din pappa behöver hjälp och stöd och om han är sjukskriven kan hans läkare vara en kontakt att ta, för honom eller för er. Det kan vara ett första steg.

Fråga:

Allt är kaos. Jag har världens tjatigaste föräldrar som blir sura över minsta lilla grej och är jätte överbeskyddande! Vi bråkar jämt. Jag vet att jag borde vara "glad" över att ha föräldrar som bryr sig, men dom bryr sig lite väl mycket. Dom tror att jag gör massa dåligheter och att jag inte kan säga ifrån till kompisar. Jag orkar inte bo här längre och vill flytta till ett fosterhem.. men vet inte hur man gör. Måste föräldrarna ha slagit en för att man ska kunna få flytta till ett fosterhem eller räcker det med att man verkligen inte trivs hemma?

Svar:

Du beskriver en jobbig situation för er alla och jag förstår att det kan kännas tungt att dina föräldrar inte litar på din förmåga att göra egna, bra val. Det är alltid socialtjänsten som ordnar annat boende om barn inte kan bo med sina föräldrar. Det är också de som utreder hur man på bästa sätt kan hjälpa er och möta de behov ni har. Samtal görs med både föräldrar och barn. Ibland kan man då tillsammans reda ut hur problemen ser ut. Ingen mår bra av att det är konflikter hela tiden. Ungdomar behöver stöd och uppmuntran och familjen är ju där det ska ske. När det inte fungerar måste man titta på nya lösningar. Det går inte för mig att säga om du kan få ett fosterhem eller inte eftersom det beror mycket på vad som händer under tiden. Men en kontakt med socialtjänsten är en bra början. Du behöver få prata med någon där och berätta om hur du har det hemma.

Fråga:

Min lillasyster är 12 och jag är 14 och vi bor hemma med mamma och pappa. Det är som en bergochdalbana. Ena stunden är man faktiskt otroligt stolt och glad att man har en lillasyster men ibland blir jag så avundsjuk på att alla bara tycker att hon är så söt, snäll, hjälpsam etc. Det är som om jag inte räknas.

Svar:

Att ständigt bli jämförd med ett syskon är inte så kul. Du har rätt att bli sedd som den person du är. Många ungdomar med syskon känner nog igen sig i din beskrivning. Men att vara äldst i syskonskaran har förutom många fördelar också nackdelar i form av förväntningar eller krav. Det skriver också många till BRIS-mejlen om. Kan man stötta varandra är det en stor glädje med syskon. Är det avundsjuka eller rivalitet blir det belastande och förhoppningsvis kan ni hjälpa varandra att prata om det. Har dina föräldrar sett eller förstått hur du känner? Det är viktigt att du berättar för dem eller för någon vuxen i familjen/släkten om hur detta påverkar dig. Du är en egen och unik person!

Fråga:

Jag och mamma går helt enkelt inte ihop. Vi bråkar nästan hela tiden. Hon blir helt tokig och det har hänt att jag har fått tagit några få smällar. Hon bråkar med hela familjen, jag förstår inte hur pappa står ut? Jag kan absolut inte prata med henne, för varje gång börjar jag gråta. Annars är hon bra på alla sätt men jag är så trött på att hon blir sån här.

Svar:

Du verkar ha det tufft tillsammans med din mamma och alla konflikter. Det låter som om hon låtit sitt beteende gå alldeles för långt. Du skriver att även din pappa och hon bråkar och kanske är det han som måste hjälpa dig att få en förändring. Så här ska du inte behöva ha det. Om du börjar gråta när du pratar med henne om vad du känner är det ju ett tecken på hur ledsen du blir av allt detta så jag tycker inte det ska hindra dig. Känns det bättre att skriva ner dina tankar till henne än att prata så kan det vara ett alternativ. Om inte hon eller pappa lyssnar kanske du behöver prata med någon utanför familjen som kan hjälpa dig att få dina föräldrar att förstå hur detta faktiskt påverkar dig. Det finns andra sätt din mamma kan hantera sin ilska eller frustration på utan att det behöver gå ut över barnen. Det kravet har man rätt att ställa på sina föräldrar. Familjen ska ge trygghet. Nu är det upp till henne att också förändra sitt beteende och din pappa behöver vara ett stöd i det för er barn.

Fråga:

Jag får inte leva som jag vill, jag få inte göra nåt på min fritid för mina föräldrar, absolut ingenting.

Svar:

Du tar upp en fråga som kan förekomma i många familjer under tonårstiden och bli riktigt jobbig om det inte går att hitta en lösning som alla kan förstå eller acceptera. Jag funderar på om du kan fråga dina föräldrar vad de tänker om din fritid? Vet du exakt vad de är oroliga för? Det kan räcka med att ordentligt prata igenom dessa två frågor först av allt. Fritiden är ju en del av livet och genom kompisar tränas man i att vara med andra men också att ta rätt på sig själv. När barn är små är det tillsyn, vård och skydd som är det viktiga men när åren går behöver ju all omsorg från föräldrarna följa med och anpassas till barnets ålder. Just detta att inte riktigt veta vad dina föräldrar tänker, eller att de inte riktigt vet hur du tänker om din fritid, kan få fantasin att gå igång och då kan oron lätt bli till saker som inte har hänt eller skulle kunna hända. Ett sätt att minska oron och kanske irritationen mellan varandra är ju att bjuda hem dina kompisar som du är med på din fritid. Jag funderar på om du kanske kunde försök prata om detta när det är lite lugnt hemma och bryt inte upp direkt om det blir jobbigt, utan ha tålamod. Kommer ni inte längre, trots alla försök, så låt det gå några dagar och försök igen. Ibland behöver föräldrar höra hur andra föräldrar resonerar. Finns det någon vuxen du tror dina föräldrar skulle lyssna på? Du har mycket att vinna på om ni förstår varandra bättre.

Fråga:

Vad ska man gå när en kompis har berättat att han blir slagen hemma? Jag får inte berätta för någon men jag tycker inte han ska bli slagen mer. Han säger han en gång sa till en lärare på förra skolan men läraren inte trodde på honom eller något sånt. Jag bryr mig inte om han blir arg på mig för jag berättar men jag är rädd för vad pappan kan göra.

Svar:

Jag förstår att du är orolig för din kompis och du är en fin vän som vill hjälpa och stötta honom. Du berättar att han en gång berättade för en lärare vad han blev utsatt för men att läraren inte trodde på honom. Man kan bli så besviken när vuxna gör så. Det finns flera att vända sig till när man har det svårt hemma. Det finns vuxna som tror på det man berättar så det gäller att inte ge upp! I skolan har vuxna en skyldighet att hjälpa utsatta barn att få kontakt med exempelvis socialtjänsten. Man kan prata med skolsköterskan på skolan eller en skolkurator. Du kan också tipsa din kompis att ringa till BRIS, Barnens Hjälptelefon 0200-230 230, där han kan berätta hur han har det och vi kan tillsammans där fundera på vad som skulle kunna vara en bra hjälp att gå vidare för honom. Man är alltid anonym så länge man vill när man pratar med oss. Ingen ska behöva ha det som du skriver att han har det. Om han sedan vill kan någon på BRIS hjälpa honom att få en kontakt med någon vuxen i hans närhet som hjälper honom men kanske behöver han först bara få prata med någon. Om du vill kan också du ringa Barnens Hjälptelefon. Ett sådant förtroende som du fått av din kompis är tungt att bära själv som en hemlighet. Ibland kan man själv behöva stöd och råd för att sedan kunna stötta någon annan.

Fråga:

Min kompis blir misshandlad av sin pappa. Hon är adopterad. Han har sagt att hon kommer att få en ny adoptivfamilj om hon berättar vad som händer hemma. Är det så? Kommer han i fängelse? Jag har sagt att hon ska ringa er.

Svar:

Du skriver om din kompis svåra situation och vill hjälpa henne. När barn blir illa behandlade av sina föräldrar, till och med slagna såsom din kompis, och man polisanmäler det så handlar det om i första hand att ta reda på vad som hänt, hur länge det pågått osv. Polisen lämnar informationen till åklagaren som bedömer om det blir åtal eller inte och i så fall är det i en rättegång som ett eventuellt straff bestäms. Jag kan inte svara om det blir fängelse. Det kan bli böter eller kanske inget. Det som är viktigt är att din kompis i fortsättningen ska slippa få stryk, bli hotad av sin pappa och vara rädd. Hon behöver vuxna hon kan känna trygghet med. Det är socialtjänsten som utreder hur familjen bäst kan få hjälp och det är i sista hand de funderar på att hitta något annat boende. Ibland går det att förbättra situationen ändå. Jag tycker det är jättebra av dig att du sagt till din kompis att hon ska ringa BRIS för då kan hon, i lugn och ro, prata om vad hon skulle vilja och vad som skulle kunna vara en hjälp för henne just nu. Hon är anonym och vi betalar hennes samtal, så det kostar inget om hon vill låna en telefon hos en kompis till exempel.