Fråga:

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag skulle vilja skära mig men jag kan inte göra det, för min pojkvän har fått mig att lova att aldrig skada mig själv igen. Gör jag det så lämnar han mig och berättar allt för mina föräldrar... Men vad ska jag göra? Jag spricker snart!

Svar:

Du har en pojkvän som verkar bry sig mycket om dig. Att du nu undrar vad du ska göra istället för att skära dig tycker jag låter som en bra början. Du skriver att du "spricker snart" och frågan är vad det är du känner som så gärna vill ut. Är det känslor och tankar som du har så är det bästa att lätta på trycket genom att prata. Eller att skriva eller måla. Att skära sig ändrar ju inget och ger inte dina tankar någon form. Fundera istället på vad du skulle vilja säga, till någon i din närhet eller till dig själv. Du skriver inte något om varför dina föräldrar inte kan få veta hur du mår eller någon annan i din närhet förutom din pojkvän som verkar ta ett stort ansvar. Genom att han sätter gränser kanske han hjälper också dig att sätta gränser och bli tydlig för dig och för andra. Eftersom du inte skriver mer om hur du tänker har jag svårt att ge dig ett mer konkret svar på vad du ska göra eller vem du skulle kunna ta kontakt med utanför familjen. Fundera på vem du skulle vilja prata med.

Fråga:

Jag är ofta ledsen. Jag mår dåligt och hatar att leva. När jag blir ledsen…känner jag att jag måste skära mig. Efteråt känns det skönt, det känns bättre för en stund för att jag får ut min ilska. Men senare ångrar jag mig och skäms…men ändå gör jag om det några dagar senare. Jag är rädd att jag inte kan sluta…snälla vad ska jag göra?

Svar:

Jag förstår att du är en tjej som har det mycket tungt just nu. När man mår så dåligt kan det ibland kännas som en flykt att medvetet göra sig illa för att kunna kontrollera det som gör ont. Vi vet dock att detta inte fungerar utan skapar i slutändan bara mer ångest. Ja, att skära sig ger fula ärr både utanpå och inuti kroppen. När jag läser ditt mail förstår jag att du är en klok tjej och egentligen vet vad som är rätt och fel, vad som känns bra och vad som gör dig illa. Livet kan vara så mycket ljusare än det svarta du skriver om. Men inget förändras av sig själv och ingen kan förändra dig. Du behöver själv göra jobbet för att en förändring ska komma till stånd. Men till det behöver du hjälp. En väg till förändring är att prata om det jobbiga med någon klok person som kan hjälpa dig att hitta just din väg till förändring. Det kan vara någon av dina föräldrar, en släkting, en kompis förälder. Ibland finns hjälpen närmare än man tror. Någon annan som du skulle kunna vända dig till är kuratorn på din skola eller någon som arbetar på ungdomsmottagningen. De är vana vid att prata med ungdomar som har det tungt. Du tog ett första steg för att få hjälp när du skrev till oss på BRIS, jag är säker på att du kan gå vidare nu för att börja må bättre!

Fråga:

Det är så att jag just nu är väldigt deprimerad. Jag har tänkt ta självmord flera gånger. Några av mina vänner vet om det och tycker jag borde söka hjälp. Jag funderar på att gå till kuratorn, men sen läste jag på en sida att om det gällde fara för någons liv. t.ex. mitt, kunde hon ta kontakt med ens föräldrar. Jag vill verkligen inte att mina föräldrar ska få reda på något!! Men kan kuratorn kontakta mina föräldrar eftersom det gäller fara för mitt liv??

Svar:

En skolkurator får inte låta bli att se till att en ung människa får den hjälp hon behöver. Det kan innebära att låta de vuxna som finns närmast, såsom föräldrar, får vetskap om vad som händer så att de kan hjälpa och stötta på bästa sätt. Att kontakta föräldrarna behöver inte vara det första en kurator gör. För att du ska känna förtroende att våga prata om dina tankar och om hur du mår kanske du ska ställa frågan direkt till kuratorn. Vad kan du prata med henne om i förtroende och vad måste hon berätta för exempelvis dina föräldrar? Många kuratorer är vana att möta ungdomar med liknande tankar som du har och de vet också att det viktigt att man vågar prata om precis hur det är. Eftersom du nu funderar på att söka hjälp men är orolig för vad kan leda till är det bra att börja prata om just det. Dina vänner är oroliga för dig och tar dig på allvar. Kanske har du tankar om hur du vill att kuratorn ska ta dig på allvar? Dina funderingar på hur du kan få hjälp är viktiga steg mot förändring.

Fråga:

Mitt problem är att jag hatar mitt liv, jag hatar allting egentligen! Det konstiga är att jag har det bra med snälla föräldrar, många kompisar, syskon. Jag har inga problem i skolan och jag är omtyckt av killar och tjejer. Jag hatar ändå mitt liv! Jag klarar snart inte längre! Jag sitter bara hemma och tittar på TV… och jag har även börjat tänka på att göra självmord! Allting känns bara fel och dåligt!!! Vad ska jag göra?

Svar:

Ytligt sett tycks ditt liv vara bra med bra föräldrar, kompisar och skola. Trots detta mår du dåligt och du har självmordstankar. Periodvis i livet kan vi alla människor tänka svarta tankar och skulle bara vilja försvinna. Att ta sitt liv är ingen bra utväg. Även om det just nu känns som ett stort mörker för dig, så kan saker förändras. Livet kan innehålla stor sorg men även stor glädje. Livet behöver inte alltid kännas så tungt som det gör nu för dig. När man har det så är det nödvändigt att man får hjälp av någon som förstår vad det handlar om så att tankarna kommer vidare. Du ska inte behöva må så som du beskriver, men du måste vara beredd att ta emot hjälp från någon. Att släppa in någon annan i dina tankar och låta någon få ge dig den hjälp du behöver. Du visar prov på mod genom att skriva hit! Nästa steg kan vara att berätta för en samtalskontakt hur du har det och vad du tänker. Föräldrar kan ibland vara ett större stöd än man tror. Annars finns det människor vars jobb just är att hjälpa och stödja ungdomar. Jag tänker på skolkurator, skolsköterska eller ungdomsmottagningen. Ett samtal med någon sådan kan vara en början!

Fråga:

Hur ska jag få livslust? Allt suger. Allt är totalt värdelöst. Det är bäst att jag försvinner. Jag tror inte att det finns ett annat sätt. Jag orkar inte…varför ska jag fortsätta leva?

Svar:

Du skriver om dina tankar att slippa leva samtidigt som du uttrycker din längtan efter att få livslust. Ibland går de egna tankar bara runt, runt och kommer inte vidare dit man vill att de ska komma. Så verkar det ha blivit för dig just nu. Du både vill och inte vill leva! När man har det så är det nödvändigt att man får hjälp av någon som förstår vad det handlar om så att tankarna kommer vidare. Du ska inte behöva må så som du beskriver, men du måste vara beredd att ta emot hjälp från någon annan, någon som du litar på och som lyssnar till alla dina funderingar. Genom att prata om det jobbiga blir det lättare. Till en början kan det kännas svårt och meningslöst att prata om sina tankar, men det är ett första steg till förändring. Försök med någon vuxen i din omgivning, kanske skolkuratorn eller någon på ungdomsmottagningen, där arbetar människor som är vana vid att prata med ungdomar som har det tungt som du. Du har rätt att få hjälp för att hitta tillbaka till mer hopp och glädje i livet.

Fråga:

Jag är riktigt trött på livet. Jag orkar inte mer. Vet inte om jag vill leva mer.

Svar:

När negativa tankar uppstår så styr det både känslor och beteenden hos oss. Ibland har vi få svårt för att hitta meningen med allt. Det är verkligen ett mänskligt drag. Det finns en anledning till varför man känner som man gör. Men i många stunder i livet kan svårigheterna och livssituationen kännas meningslösa och svåra att övervinna. Då är det friskt att våga känna efter och säga att man faktiskt är trött på det dåliga och att man vill leva ett annat liv än man gör för tillfället. Men det betyder verkligen inte att du ensam ska klara av att göra allt detta. Alla människor behöver ta hjälp av andra när livet känns jobbigt. Alla behöver hjälp och stöd för att kunna hitta meningen med livet. Du skriver inte så mycket om det som skapat din livssituation och jag vet inte heller om du har sökt någon hjälp. Så fundera på vilket sätt du kan hitta ditt stöd och din hjälp runt dig? Vilka personer finns runt omkring dig och kan de få ta del av hur du mår. Det är vanligt att man inte kommer på några sådana personer när man mår dåligt. Om du inte kommer på några du vill prata med så finns människor som faktiskt jobbar med detta, att hjälpa till när livet blir för jobbigt. De har utbildat sig till att lyssna och hjälpa människor då livet blir för tungt för att man ensam ska klara av det. Så tveka inte att vända dig till någon av dem. I din kommun där du bor finns det kanske en ungdomsmottagning där det jobbar en kurator du kan prata med. Du skriver att du älskar din familj och dina vänner. Det är skönt att läsa att du har flera som du tänker på som är viktiga för dig i ditt liv.