• Opinion och media
• Remissvar
• Debatt
• Barnens parti
• Pressmeddelanden

• Politiker

• BRIS-rapporten 2010

• Projekt

• Kampanjer

• Utbildningar och föreläsningar

• BRIS-tidningen

• Presskontakt

• Pluggannonser

• Aktuellt
• Opinion och media
• Debatt

Risk att regeringens föreslagna skolpolitik missar sitt mål

Dagens Nyheter 2009-04-06

En djupstudie av BRIS barn och ungdomskontakter i områdena skolan/mobbning genomfördes under en kortare period vintern 2009. Den visar att barns fokus ligger på relationerna i skolan och stämningen i klassrummet och att när relationerna i skolan inte fungerar, finns lite kraft över för eleverna att ta till sig kunskap. Regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder i skolan, vilket riskerar medföra att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap i skolan, tvärtemot det mål regeringen satt upp.

Under år 2008 berörde 3 540 barn- och ungdomskontakter med BRIS området ”skolan” vilket gjorde området till det fjärde av våra kontaktområden. Under två veckor vintern 2009 genomfördes en fördjupningsstudie av kontakterna inom områdena skolan/mobbning.
Totalt blev det 259 kontakter som talar ett entydigt språk: barn och ungdomar fokuserar i första hand på relationerna i skolan, vilket innebär att eleverna försöker hantera allt från vardagliga bråk och missförstånd, till regelmässig mobbning. Långt senare i fokus kommer kunskapsinhämtning. BRIS får många berättelser från elever som använder så stor del av sin tid och energi för att hantera känslor och relationer att de halkar efter i skolan.

Om läraren enbart koncentrerar sig på att förmedla ämneskunskap så krockar kravet på skolprestationer med den enskilda elevens behov av stöd, vägledning och bekräftelse. Särskilt högstadieelever berättar hur de löser denna konflikt genom att ständigt öka kraven på sig själva, ofta med misslyckanden och ökade otillräcklighetskänslor som följd.

Mot denna bakgrund krävs det särskilt väl att dagens lärare måste ha kompetens att bygga en social plattform i klassrummet som utgångspunkt för kunskapsförmedling. Skolpersonalen måste även ha kunskap och förmåga att uppmärksamma de elever som faller utanför ramen.

Trycket på unga människor är idag ofta övermäktigt och i kontakterna med BRIS är det många som tror att de inte har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Tonåringar har inte kommit så långt i sin kognitiva utveckling att de kan planera och fatta beslut som rör livet på längre sikt, vilket medför att många av dem känner ångest inför framtidsval i skolan som de inte kan överblicka. De kan se hela sin framtid som förspilld om de inte gör ”rätt” studieval och lyckas på proven. Vissa av eleverna befinner sig otvivelaktigt i ett tillstånd som skulle kunna diagnostiseras som utbrändhet.

En WHO-studie (Världshälsoorganisationen) som avser år 2005/2006 visar att medan svenska 11-åringar mår bra, så har 15-åringarna det sämre. Medan 11-åringarna tycker om skolan, känner 15-åringarna sig stressade av otillräcklighet i studierna, särskilt flickorna. Hela 67 procent av de 15-åriga svenska flickorna svarade i den omfattande studien att de känner sig stressade av sitt skolarbete. Undersökningar från Skolverket, SCB (Statistiska centralbyrån) och WHO visar att stressen ökat på 2000-talet, liksom oro, nedstämdhet och olika psykosomatiska besvär hos unga.

BRIS studie visar också att ju mer problematiska relationerna runt ett barn är, desto sämre mår eleven och desto svårare blir det att koncentrera sig på skolarbetet. I allra högsta grad gäller detta de långvariga skolkarna. En granskning av 154 kontakter med dessa elever under år 2008 visade att många hade varit borta i långa perioder - som mest åtta månader. Tonårsflickor var i majoritet i de här kontakterna och ofta fanns tydliga tecken på psykisk ohälsa, som självskadebeteende och även självmordsförsök.

Medan barnen tydligt visar att skolket hänger ihop med hela livssituationen, ser skolan däremot gärna problemet som en ordningsfråga. Ändå är det ovanligt att de långtidsskolkande barnen berättar om att några praktiska åtgärder vidtagits från skolans sida. Sådan passivitet bidrar till en nedåtgående spiral som förstärker deras känsla av att det inte kommer att bli någonting av dem i livet.

Särskilt illa ute är de elever som har hemförhållanden med misshandel, sexuella övergrepp, missbruk eller psykisk sjukdom i sin vardag. Många gånger berättar skolkarna att de möts av skäll och klander från den vuxna omgivningen, men att ingen frågar efter orsakerna till att de inte sköter sina studier.

Innerst inne längtar de efter att få börja skolan igen, de har nästan aldrig något meningsfyllt att fylla dagarna med och ensamheten är stor, liksom rädslan för att komma tillbaka efter allt de har missat. Samtidigt ökar utanförskapet och isoleringen risken för att drabbas av psykisk ohälsa. BRIS anser dock inte att situationen behöver vara hopplös, det finns skolor som har satsat på att tidigt uppmärksamma skolket och där har problemen minskat.

Tyvärr bygger utbildningsminister Jan Björklunds (fp) förslag på ny skollag på bestraffningar, inte stödjande åtgärder. Istället för att komma tillrätta med grundläggande brister i skolsystemet försöker regeringen istället att bota symtom med tillrättavisningar och regelrätta straff, istället för att hitta metoder som får eleven att växa. För tonåringen är det livsviktigt att bli sedd, oavsett om man är duktig eller misslyckas med sina studier.

För att bli sedd krävs bland annat en fungerande elevhälsa i skolan, men dessvärre anser BRIS att svenska elever inte har tillgång till en skolhälsovård som står i samklang med FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt Skolverkets senaste statistik från år 2006 var medelantalet per skolsköterska 595 elever en skolläkare hade ansvar för i snitt 8 796 elever och antalet elever per skolkurator var 913 stycken.

Även om elevvårdspersonalen ökade något i både grund- och gymnasieskolorna enligt Skolverkets statistik, är förutsättningarna för en fungerande elevhälsa mycket olika beroende på i vilken kommun eleven går i skolan. Till exempel så ska varje skolsköterska i de 38 förortskommunerna till våra tre storstäder räcka till för cirka 200 fler elever än sina kollegor inom storstadskommunernas skolor. En skolkurator ska under samma omständigheter finnas till för 245 fler ”förortselever”. Sådana skillnader är givetvis inte acceptabla om vi ska ha en skola som ger alla elever likvärdiga förutsättningar till lärande.

Därför kräver BRIS att elevhälsan måste upprustas till en nivå där varje elev vet att det finns tillgänglig och kompetent skolhälsopersonal om eleven behöver hjälp och stöd. Därför måste det finnas en minimigräns för det antal elever varje enskild skohälsopersonal ska ha ansvar för.
En fungerande elevhälsa kan inte bara stödja och hjälpa elever som behöver det, den kan också arbeta förebyggande mot psykisk ohälsa samt vara ett stöttande organ, både praktiskt och kunskapsmässigt, till lärarkåren på skolan.

BRIS ser också med oro på de personalnedskärningar som nu görs i svenska skolor. Enligt Lärarförbundets statistik i mars i år är 1 100 lärare varslade om uppsägning. Att skära ned resurser i skolan i kristider är en kortsiktigt lösningen som innebär att de svagaste eleverna, och de elever som av olika skäl mår dåligt, får ännu sämre möjligheter att åstadkomma ett skolresultat som gör att de kan gå vidare till högre studier eller till arbete. Konsekvensen blir att utslagningen ökar och att allt fler ungdomar och unga vuxna hamnar i ett utanförskap, vilket kommer att innebära kostnader för samhället som vida överstiger de besparingar som gjorts på nedskärningarna. För att kunna skapa ett bra socialt klimat i skolan och för att kunskapsmål ska kunna uppnås anser BRIS att det krävs en högre vuxennärvaro i skolan av engagerade vuxna som kan ge extra stöd till de elever som behöver det. BRIS menar därför att staten har skyldighet att stötta de kommuner som annars tvingas till besparingar i skolan.

Göran Harnesk, generalsekreterare Barnens Rätt I Samhället (BRIS)

• Skriv ut
• Tipsa en vän
• Visa kommentarer/Kommentera