”Barnen har aldrig varit utomlands”

Nya jackor, biobesök och semesterresor. Ensamstående mamman Iza, 36, får säga nej till allt. Det finns inga pengar. Nu oroar hon sig för att barnen ska hamna utanför och gå miste om erfarenheter.

-Jag läser ofta att man helst ska ha en månadslön innestående, utifall att något oförutsett händer, säger Iza, 36. Det är lika komiskt varje gång. Hur ska vi som knappt överlever på den inkomst vi har, kunna lägga undan pengar? Det är som att säga till folk som har sömnproblem ”Försök att sov mer, det är bra för dig”.

Iza arbetar 75 procent i en mataffär och när tillfälle ges hoppar hon in och tar extratimmar på en städfirma. Trots det är varje månad en kamp. Som ensamstående förälder till barnen Kasper, 16, och Nathalie, 14, måste hon vända och vrida på varje krona.

-Mina barn vill naturligtvis ha nya jackor, dataspel, gymkort och pengar till pizza precis som alla andra, berättar hon. Det är skitjobbigt att behöva säga nej varenda gång. Då får ju de sitta hemma när kompisarna är ute. Till slut är det ju inte längre någon som frågar om de ska följa med!

Iza var bara 20 när hon blev gravid med sitt första barn. Kaspers pappa, som även är far till Nathalie, har aldrig velat vara en del av barnens liv. Utan sina egna föräldrar vet hon inte hur det hade gått.

-De har ju heller några pengar, berättar Iza, men de har alltid ställt upp och passat barnen så att jag kunnat jobba extra på kvällar och helger.
När Kasper och Nathalie var små var allt både tuffare och enklare på samma gång, menar Iza. De hade ett större fysiskt behov av sin mamma, vilket var tufft eftersom hon tvingades arbeta så mycket. Samtidigt var det materiella inte lika viktigt. För en fyraåring är en tröja en tröja, inte en statusmarkering.

-Då gick barnen i ärvda kläder utan problem, minns Iza. Jag fick också en hel del från en kompis på Stadsmissionen. Nu, när de är tonåringar, är det helt annorlunda. Om du inte har rätt märke på tröjan är du ute. Du räknas inte.

Ända sedan barnen var små har Iza varit ärlig och öppen om hur knappa resurser de har. De vet att det aldrig har handlat om ovilja att ge dem saker, det finns helt enkelt inga pengar.

-Mina barn säger ofta ”Det är lugnt mamma, jag älskar min gamla jacka, jag vill inte ha en ny” eller ”Jag har ändå ingen lust att följa med på bio, jag är hellre hemma.” De vill inte göra mig ledsen, berättar Iza. Då går mitt hjärta sönder. Jag hatar att de ska behöva lida för att jag inte skaffade mig en utbildning så jag kunde ha tjänat bättre. Jag har dåligt samvete för det varje dag.

Kasper, som går i nian, har flera gånger sagt att han inte vill gå på gymnasiet. Betygen är bra men han har inte tålamod att plugga mer. Han vill tjäna pengar.

-Det förstår jag, säger Iza. Han vill inte vara beroende av mig för att kunna göra eller skaffa saker. Men vad får du för jobb efter nio år i grundskolan? Det är ju ingen bra lösning på lång sikt. Han ser ju hur det gick för mig.

Iza säger att hon har tvingats bli expert på att hitta kreativa lösningar för att överleva. Till exempel är hon med i ett nätverk i området där medlemmarna kan byta prylar och kläder med varandra. Utgångna varor på jobbet kan hålla familjen mätt i flera dagar. På väg hem från sena städpass går Iza alltid en lång omväg för att leta pantflaskor. Tid som hon hellre hade tillbringat med barnen.

-Ändå är det inte bristen på prylar och materiell status som oroar mig mest, säger hon. Det är allt det andra barnen går miste om – upplevelser, intryck, erfarenheter. De har aldrig varit utanför Sveriges gränser. De vet inte hur det är att åka på läger med kompisar, att fixa en födelsedagsfest för vänner eller gå på konsert. Allt sånt formar ju hur man blir som människa. Jag kan ge dem tak över huvudet, en massa kärlek och stötta dem att fortsätta plugga. Det är allt.

För dottern Nathalie var det som värst när hon började högstadiet och pressen på materiell status skruvades upp. Rädslan för att bli stämplad som den ”fattiga ungen” med fel jeans och omodern telefon ledde till många hetsiga diskussioner hemma. Ville Iza att hon skulle mobbas ihjäl, eller?

-Men sen var det som att något hände med Nathalie. Att hon fick nog av att skämmas och vilja vara någon annan, säger Iza. Hon sa: ”Jag tänker inte vara som alla andra, mamma. Om de inte gillar mig, så bryr jag mig inte”. Så hon gjorde nästan en grej av att sticka ut i stället. Och vara stolt över det. Det tycker jag är fantastiskt modigt av en tonåring. Jag uppmuntrar upprorslustan hos mina barn. De har samma rättigheter som alla andra barn. Ja, de har vuxit upp i ett fattigt hem. Men det finns ingenting som säger att deras fortsatta liv inte kommer att bli annorlunda. Det går att bryta mönster!

Bris kommentar:

Det är tufft att ha ont om pengar. Iza beskriver hur hon måste vända och vrida på varje krona för att få pengarna att räcka till det mest nödvändiga. Tyvärr är många barnfamiljer i Sverige i samma situation som Izas familj. Att aldrig kunna ge sina barn någonting extra, vare sig upplevelser eller materiella saker, kan kännas hopplöst och orättvist. Ett gott föräldraskap handlar dock inte bara om att kunna ge sina barn saker som kostar pengar. Det är viktigare att vara en närvarande och kärleksfull förälder som på olika sätt uppmuntrar och finns där för sina barn, precis som Iza beskriver att hon gör.

Ett sätt att stärka sina barn är att ha en öppen dialog med dem om både ekonomi och värderingar. Känslan av att vilja vara som alla andra kommer inte att försvinna, men genom att ha en ständig dialog stärker man barnet i hur hen kan stå emot kompistryck att ha materiella saker. Samtidigt hjälper man barnet att planera och prioritera. Det är också viktigt att prata om att alla inte har samma ekonomiska förutsättningar och att ens värde som människa inte är baserat på hur mycket pengar man har eller vilka kläder man äger. Som Iza säger har alla barn samma rättigheter, oavsett ekonomisk eller annan bakgrund och det finns inget som säger att deras framtidsdrömmar inte kommer kunna förverkligas.