Månadens fråga

Jag upplever att mitt barn saknar vänner, både i skolan och på fritiden. Hur kan jag hjälpa till för att det ska bli bättre?

Det är vanligt att barn och ungdomar hör av sig till Bris och berättar om sina upplevelser av ensamhet. Orsakerna till ensamheten kan vara olika. Vissa förändringar i livet kan leda till att man känner sig ensam, till exempel flytt, skolbyte eller att ens föräldrar separerar. Oftast handlar det då om kortare perioder i livet och att problemen brukar lösas när barnet har vant sig vid den nya situationen.

Det är också ganska vanligt att man som tonåring känner sig ensam när relationen till föräldrarna förändras i och med att man börjar bli vuxen och kompisnätverket blir viktigare än tidigare. Det kan också handla om att man hittar nya intressen som gör att man inte längre har lika mycket gemensamt med gamla kompisar.

För vissa barn och ungdomar handlar ensamheten om en stress över att det egna nätverket inte är lika stort som andras, vilket också kan förstärkas av den jämförelse som sociala medier bidrar till. Ensamhetskänslor kan även vara drabbande trots att man är omgiven av människor, men då man känner att man inte passar in eller att ingen förstår en. För en del ungdomar går problemen djupt, då de helt saknar vänner att umgås med både i skolan och på fritiden.

Det är för alla människor viktigt att få dela sina upplevelser, funderingar och lyckliga stunder med andra runt omkring sig, men också att känna att man inte står ensam när man möter motgångar i livet. De flesta tycker ändå att det är skönt att få vara ensamma ibland. Att ha egen tid, till exempel för att vila, fundera och att göra saker man tycker om. Det är ett sätt att ta hand om sig själv. Hur mycket man trivs med att vara ensam är väldigt olika från person till person. Det är framförallt när ensamheten inte är självvald som detta kan utgöra ett problem för barnet.

Som förälder kan man vara ett bra stöd genom att erbjuda möjlighet för sitt barn att dela med sig om sina tankar om livet. Om du som förälder kan se och bekräfta ditt barn gällande de svårigheter hen genomgår, så innebär det att ditt barn inte lämnas ensamt med tunga känslor och negativa tankar. Om man som förälder finns där för sitt barn genom att fråga, se och bekräfta, så behöver inte ensamheten bli lika drabbande.

Eftersom mobbing och ensamhet ofta är förknippat med skam, är det förmodligen svårt för barnet att berätta om sina upplevelser och våga söka stöd och hjälp. Det bör dock inte hindra dig som förälder från att engagera dig i ditt barns problem, och tillsammans med barnet leta orsaker och lösningar.

Ditt stöd och engagemang är viktigt för ditt barns förmåga att tackla problemet. Rädslan för att bli avvisad, känna sig exkluderad, annorlunda och utpekad gör att man inte vågar ta risken att söka det man längtar efter. Som förälder kan det vara bra att uppmana sitt barn att försöka leva ett så aktivt liv som möjligt, där hen går i skolan, rör på sig, äter ordentligt och håller en normal dygnsrytm. Det kan också hjälpa att ta upp ett intresse. Man kan fundera på om man har haft intressen tidigare som man kan börja med igen eller om det finns något nytt man skulle vilja prova.

Samtidigt som sociala medier kan leda till en problematisk jämförelse med andra kan också nätet erbjuda större möjligheter än tidigare att finna andra att umgås med. Att söka på nätet kan vara ett bra sätt att komma i kontakt med människor med liknande intressen. Det kan både leda till att man hittar människor och grupper som man träffar i verkligheten eller att man hittar gemenskap i olika forum online.

Om ensamheten varit ett stort problem under längre tid så kan både du och ditt barn behöva söka stöd och hjälp. Om de sociala svårigheterna medfört att barnet slutat gå i skolan, börjat undvika social kontakt, tackat nej till sådant som hen vanligtvis brukar gilla att göra, är det viktigt att få stöd och hjälp att bryta sin isolering, för att därigenom få igång ett fungerande liv.

Om ett barn behöver professionellt stöd kan man som förälder hjälpa sitt barn att ta kontakt med en skolkurator eller en kurator/psykolog via ungdomsmottagningen. Är problemen mer omfattande kan specialiserad vård bli nödvändig. Då kan man som förälder ta direkt kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), där ett barn erbjuds stödjande samtal och hjälp att se på sin situation ur nya infallsvinklar och hitta nya lösningar.

I vissa fall erbjuder BUP gruppbehandling där man får träffa andra ungdomar med liknande erfarenheter. De barn som kommer till BUP är ofta de där ensamheten har lett till andra svårigheter, eller tvärtom, att det finns andra svårigheter som i sin tur lett till att man blivit ensam och isolerad. Det kan till exempel handla om depression, ångest, självskadebeteende, eller neuropsykiatriska funktionsskillnader som bidragit till att barnet utvecklat en social fobi.

Som förälder kan man även, i samråd med sitt barn, ansöka om stöd i form av en kontaktperson. Sådan hjälp kan erbjudas både av frivilligorganisationer och socialtjänsten i den kommun man bor.

Här hittar du mer information:
BUP/Råd och fakta/Ensamhet

UMO.se
www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Ensamhet/


Du som förälder kan även vända dig till Bris Vuxentelefon - om barn,
Tel 0771 50 50 50, varje vardag mellan kl. 09:00-12:00.