Du säger alltid att jag anklagar dig för att göra fel, men när jag vänder på problemet och säger att jag har gjort fel så säger du att jag "tycker synd om mig själv". Du säger alltid att du "inte vågar" säga någonting till mig längre, samtidigt är det du som tar allt jag säger det och vrider det till något som är riktat emot dig. Är det inte jag som borde vara orolig för att säga saker runt omkring dig?
Jag har så svårt för min mamma. Det känns inte som att man kan göra något rätt i hennes värld heller. "Jag gör allting i det här huset" och "jag sliter på jobbet varje dag och du kan inte ens göra det här" brukar hon säga. Jag ska då påminna dig om att jag är känd som den kompis som gör allt för min mamma och hjälper till så mycket jag kan - i min kompisgrupp.
Min mamma mår inte bra, jag märker det på hennes beteende. Men hon är den slags personen som inte ens åker till sjukhuset när hon brutit båda sina fötter, eftersom "det är ingen stor grej, oroa dig inte det går över". (Det har hänt påriktigt) Senast idag hörde jag att hon var ledsen och jag gick till hennes rum för att fråga hur hon mådde. Det gick bra till en början, sedan sa hon att hon känner att hon släpper ut sina känslor alltför sällan. Jag sa då att det är viktigt att prioritera sina känslor, och att hon kanske ska prata med någon? Det som nyss var en lugn tröstande diskussion tog en skarp vändning mot ett annat håll. "Tycker du jag behöver hjälp? Säger du att jag prioriterar fel saker? Ska jag inte få vara ledsen i mitt eget hem någon gång utan att du ska ta åt dig?". Efter att man har råkat säga något som får henne att reagera sådär är det ingen återvändo, då kommer alla hennes versioner av vad hon tycker att man sagt till henne.
Orkar inte mer
Skriv inga detaljer om dig själv som gör att andra skulle kunna känna igen dig.
Skriv inte namn även om de är påhittade, utan använd bokstäver (t.ex. A, B, C) eller siffror.
Vi lägger inte ut jämförelser kring till exempel kropp, vikt eller betyg.
Skriv gärna en kort mening i ditt inlägg om vad du skulle vilja ha stöd och svar på.
Tankar om att må dåligt är såklart okej. Vi lägger inte ut för detaljerade beskrivningar om till exempel självskada eller självmord då det kan bli obehagligt eller triggande för andra.
Hångel & sex kan vara spännande att prata om. Eftersom det är många i olika åldrar som använder forum så kan vi inte lägga ut för detaljerade beskrivningar om sex.
Peppa och stötta gärna andra allt som du bara kan! Ofta så kan det vara så mycket värt att få veta att en inte är ensam.
Gud vad jobbigt det verkar D:
Vet inte riktigt vilka råd jag kan ge, men du kan alltid prata om att "mina vänner burkar inte städa så mycket/hjälpa till så mycket", för att försöka få henne att förstå hur mycket du ändå gör för henne.
Lycka till iallafall!❤️ :)
Halloj. Jag tänker också att din mamma behöver hjälp. Men kanske du med? För ni verkar ha fått lite utbytta roller. Du verkar (utifrån vad du skriver) ta hand om henne väldigt mycket och mer än vad hon gör gentemot dig. Och även om det är fint och viktigt att du tar hand om henne så är det viktigt att få det samma tillbaks att ha en närvarande och omhändertagande förälder. Jag tror egentligen inget helt kan ersätta det (från egna erfarenheter). Däremot kan andra underlätta. Mycket. Exempelvis i att må bra och ta hand om sig själv och leva sitt tonårsliv och inte behöva bli vuxen som barn liksom. Men också familjeterapi, osv. Vilket är läskigt och svårt. Och det kanske inte hon hade gillat heller till en början men jag tror det hade varit bra ändå. Och då kan även hon få hjälp utan att det ska vara ditt ansvar. Och för bådas men framförallt din skull prata med skolkuraror, Ungdomsmottagningen, första linjen eller liknande. Och om det känns som att du klarar det vore det jättebra om du fick kontakt med soc. (det betyder inte att du kommer hamna i fosterfamilj ect. om det inte är något de tror du behöver. Det betyder att du kan få hjälp i din situation<3.) Annars kan du börja med att prata med någon annan professionell. Och bara prata om hur allt känns. För jag kan tänka mig att det finns många små och stora saker som behöver ut, som du eventuellt kanske inte ens haft tid att förstå än.
"Låna" en vuxen ett tag. Vilken vuxen som helst. Tills ni fått hjälp. Din mamma älskar dig massor, vilket jag hoppas du vet. Det är inte fel på dig. Det viktigaste är att du pratar med någon.
Jag önskar man kunde skriva längre här så jag kunde formulera mig lite bättre. Men jag hoppas du förstår. Du är så bra, älskad och modig. <333