Kärlek gör ont som f*n

14 månader.

14 månader av ung och passionerad kärlek. Eller iallafall vad jag trodde det var. Men nej, mina impulser och förmåga att aldrig kunna tänka innan jag aggerade, förstöde allt. Den ångesten som sker just nu. Det ända jag kan göra är att tänka tillbaka på det förflutna. Tänka på alla planer som vi planerade.

Han säger att han inte vill va ivägen för att jag ska kunna hitta mig själv. Att vi "kanske" kommer hitta tillbaka till varandra när jag "mognat" och lärt mig att inte vara så beroende av honom. Fine det sistnämnda köper jag. Men det gör så ont. För vi lovade varandra att när denna dagen skulle komma, OM den skulle komma, så skulle det vara ett gemensamt beslut. Men ändå är det jag som ber och bönar att han tar tillbaks mig. Ångesten och tankarna om att allt är mitt fel, gör att jag kan råka slå mig själv, i tron att allt bara är en stor obehaglig mardröm. Hyperventilerar även okontrollerande.

Men det ända jag kan göra är att vänta. Visst det är pissigt av honom att få mig gå och vänta på ett beslut om att han kommer tillbaks eller inte, men jag är skyldig honom det. För jag är inte heller perfekt. Och om jag verkligen vill visa att jag respekterar honom, och bevisar att jag kan förbättra mina negativa sidor, kommer han tillbaks. Men varför kan jag inte låta honom vara ifred då? Jag vet ju vad konsekvenserna blir om jag kväver honom med sms, telefonsamtal och snaps osv, det är ju självaste grund-anledningen till att det blev såhär från första början. Men jag vill bara ha svar. Vill höra att allt kommer lösa sig och gå tillbaka till det vanliga. Det lyckliga. Känslor är cringe, men när man väl fastnat, och kan inte föreställa sig en framtid med någon annan än han. Då är det kört.