Våld hemma

Våld förekommer i alla typer av familjer och parrelationer. Den vanligaste typen av våld är dock mäns våld mot kvinnor som de har eller har haft en relation med. Eftersom våldet ofta sker i hemmet under en längre period är det särskilt skadligt, både för den som utsätts för våldet och för de barn som tvingas uppleva det.

Barn påverkas av att uppleva våld

Att uppleva när en förälder blir slagen eller kränkt är skadligt för barn, särskilt när den som utövar våld är den andra föräldern eller en vuxen som står barnet nära. Våldet kan vara fysiskt, det vill säga bestå av knuffar, slag, sparkar eller strypgrepp. Våldet kan också vara psykiskt och bestå av exempelvis nedlåtande uttryck, kränkningar, förminskande och hot.

Oavsett om våldet är fysiskt eller psykiskt är det skadligt och skrämmande för barn att uppleva. Den trygghet som hemmet ska vara försvinner. Barnet blir ofta väldigt ensamt och utelämnat eftersom det tidigt lär sig att inte prata om det som händer hemma. Många vuxna vill tro att barnet inte har sett eller hört våldet. Den vuxne kanske har försökt att hålla undan barnet, trott att de har somnat eller att de inte ska ha märkt för att de är i ett annat rum. Men barn berättar ofta att de har sett och hört mycket mer än vad de vuxna förstår.

Att uppleva våld ger skador

Barn tar skada av att uppleva våld hemma. Om du har ett barn som har varit med om när din partner slagit eller kränkt dig, kan detta vara svårt att läsa och ta till sig. Både för din egen skull och för ditt barns skull måste våldet upphöra.

Barn som upplever våld i hemmet lider ofta av psykisk ohälsa. De kan visa tecken på oro, ångest, nedstämdhet och aggressivitet i större omfattning än barn i allmänhet. Självkänslan skadas ofta och det är vanligt att skolarbete och andra aktiviteter påverkas. Att ha sett eller hört en förälder bli kränkt eller slagen, kanske så grovt att det kommer blod eller uppstår andra skador på kroppen, är en mycket skrämmande upplevelse för barnet. Tankar om att föräldern ska dö eller att det på något sätt är barnets fel är vanliga. En del barn plågas efteråt av återkommande minnesbilder av det hemska de har varit med om, till exempel när de ska sova. Våldet kan också sätta fysiska spår hos barn som till exempel genom magont och huvudvärk.

Att uppleva våld skadar barns tillit till vuxna och deras känsla av trygghet. Det skapar ofta en känsla av ilska och ambivalens hos barnen, både mot den förälder som utsätts för våld och den som utsätter. Barn som upplever våld kan känna sig mycket rädda för att berätta för någon om vad som har hänt, eftersom det ofta finns en rädsla för vad den som utövar våldet ska göra om de får veta att barnet har berättat. Barnet kan också ha en oro kring konsekvenserna för våldsutövaren och tänka att denne automatiskt får sitta i fängelse om barnet berättar.

Du kan hjälpa ditt barn

Ett barn som har varit med om skrämmande och hotfulla upplevelser mår ofta bättre efteråt om någon vuxen som barnet känner sig trygg med pratar med det om vad som har hänt och om hur barnet kände sig, både medan det hände och hur det blev sedan.

Ett barn kan också vara hjälpt av att få sina reaktioner på våldet normaliserade. Det kan hjälpa att få höra att det till exempel är en normal reaktion att se det hemska spelas upp i huvudet som en otäck film, att känna skuld, oro och hjälplöshet eller att ha ont i magen. Även om det inte tar bort känslorna och reaktionerna blir barnet bekräftat och behöver då inte känna att det är konstigt.

Prata om det som hänt

I familjer där våld förekommer är det vanligt att det blir väldigt tyst. Det pratas inte om det som händer hemma och var och en får hantera våldet på egen hand. Det är viktigt att barn (och vuxna) får sätta ord på det som händer hemma för att kunna förstå och så småningom gå vidare. Även om ditt barn till en början inte vill prata med dig om vad som har hänt i familjen, är det viktigt att ditt barn får hjälp med sina upplevelser och de känslor som hör ihop med det barnet har sett och hört.

Ibland kan det vara lättare för barnet att prata med någon annan än den förälder som har blivit utsatt för våld, eftersom barn oftast inte vill göra sin förälder ledsen eller bekymrad. Det kan också vara svårt för dig att höra allt som barnet har att säga om du själv mår mycket dåligt. Barnet kan behöva träffa någon med specialkunskaper om hur våldsutsatta barn reagerar och hur man kan hjälpa dem.

Likaså är det till stor hjälp om du som har använt våld en dag kan säga till ditt barn att det var fel av dig och att det är ditt ansvar att det har hänt. Det finns barn som på allvar tror att de är skuld till att du har blivit arg och slagit deras andra förälder, till exempel för att de tror att de har varit bråkiga eller gnälliga. "Om jag bara hade varit tyst så hade pappa inte blivit arg, och då hade han inte slagit mamma." Så kan ett barn tänka. Den skulden kan du hjälpa ditt barn att bli kvitt.

Mer hjälp för ditt barn

I socialtjänstlagen står det om socialtjänstens särskilda ansvar för brottsutsatta och om att kvinnor (gäller oavsett kön) som är eller har varit utsatta för våld i nära relationer kan behöva stöd och hjälp för att förändra sin situation. Det står också att socialtjänsten ska vara medveten om barn som bevittnat våld behöver stöd och hjälp.

Vissa kommuner har därför sett till att det finns personer inom socialtjänsten som är utbildade och väl insatta i vilket stöd både du och ditt barn kan behöva. Barn kan erbjudas samtal och ibland även att vara med i en stödgrupp tillsammans med andra barn som också har upplevt våld i familjen. Vissa insatser kan en söka sig till själv, medan andra insatser förutsätter att socialtjänsten först har gjort en utredning om behovet. Du kan själv kontakta socialtjänsten i din kommun för mer information om vilket stöd som finns där du bor.

Kontakt med BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) kan vara ytterligare ett sätt för ditt barn att få stöd och behandling. Du kan ringa till BUP för att berätta om din oro för hur ditt barn mår. Du och den som tar emot ditt telefonsamtal kan komma fram till om det skulle vara bra för ditt barn att få hjälp på BUP.

Boende på kvinnorjour eller skyddat boende

I många kommuner finns en kvinnojour eller skyddat boende där man dels kan få bo tillfälligt om man måste fly från sitt hem, dels kan få rådgivning. För skyddat boende behöver du oftast först ha en kontakt med socialtjänsten i din kommun. Du kan själv ringa till en kvinnojour för att rådgöra om din situation med någon som har mött många i samma situation som du själv befinner dig i. Ett sådant samtal kan vara en början till att våga tro att det finns en väg ur alla de svårigheter som att vara våldsutsatt för med sig.

Är du den som slår - hjälp finns

Du som våldsutövare kan göra väldigt mycket för ditt barn genom att berätta för det att du gjort fel och att det varken är din partner eller barnets fel att du slagit eller varit hotfull. Det kan finnas en mottagning för våldsutövare där du bor. Socialtjänsten i din kommun ska kunna ge dig tips om vart du kan vända dig, även om just din kommun inte har någon sådan mottagning. Du kan hitta information på kommunens hemsida, eller ringa direkt till socialtjänsten om du inte hittar den information du behöver.

På en mottagning för våldsutövare kan du få hjälp att prata om hur du mår och vad du behöver hjälp med. Ingen kommer att döma dig även om du gjort något som är fel och skadligt. Man kommer att prata med dig om hur du ska kunna göra annorlunda i framtiden när du känner dig pressad.

Barn som bevittnat våld och deras rätt till ersättning

Barn som varit närvarande och upplevt att en förälder har blivit utsatt för våld av en närstående kan ha rätt till en särskild form av brottsskadeersättning från staten med stöd av de bestämmelser som finns i brottsskadelagen. Brottsskadeersättning betalas till ett barn (barn och ungdomar som inte fyllt 18 år) som bevittnat ett brott som varit ägnat att skada tryggheten hos barnet i förhållande till någon närstående person.

Anmälningsskyldighet till socialtjänsten

I socialtjänstlagen finns en uppmaning till privatpersoner och en skyldighet för anställda inom vissa verksamheter, att anmäla misstanke om att ett barn far illa. Medan lagen säger att privatpersoner bör anmäla, är det en skyldighet för till exempel lärare, barnmorskor, förskollärare och psykologer att anmäla. Det gäller även anställda inom privata verksamheter.

Om du i din tjänst omfattas av anmälningsskyldigheten är det bra att känna till vilka rutiner det finns på din arbetsplats när ni är skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten. Finns det inga rutiner, så diskutera frågan med din chef. Att i förväg ha tänkt igenom och skaffat sig kunskap om hur man bäst går tillväga är en stor hjälp när det väl händer. Rutinerna kan man med fördel ta fram i samråd med någon från socialtjänsten, för att försäkra sig om att man gör sin anmälan på ett så korrekt sätt som möjligt.

×

Lämna chatt

Fler vanliga ämnen

Letar du efter fler råd och info kring ämnen vi ofta möter i samtal om barn?

Till vanliga ämnen

Barn som flytt

Rapport från Bris

Ladda ned

Bris nätverk

Mötesplatsen för barnets rättigheter.

Läs mer