”Tonåringar ska ju inte banta”

Redan som liten var Emma, 13, glad i mat. Och Tine var glad åt att dottern åt allt som serverades. Hon behövde ju energi för att orka med ridning och innebandy. Men så slutade Emma idrotta och började öka i vikt. Hur hjälper man ett barn till sunda matvanor?

-Jag vet föräldrar som får laga olika rätter varje dag eftersom deras barn inte äter vad som helst, berättar Tine, 42. Med Emma var det aldrig ett problem. Hon tyckte om allt! För oss var det jättesmidigt eftersom hon idrottade mycket och behövde rejält med energi.

Emma började tidigt med ridning, först hos en klasskompis ute på landet, sedan på en ridskola där träningen snabbt blev mer krävande. Eftersom hennes pappa tränade barn och unga i innebandy blev det naturligt att hon även följde med dit. Ofta var det matcher på helger och lov och Emmas träningskompisar utgjorde större delen av hennes umgängeskrets.

- Sedan bytte Emma skola när hon började sjuan, berättar Tine. Många i det gamla gänget splittrades och hon fick nya vänner som kom från helt andra delar av stan. Det blev mindre tid för Emmas träning, men jag såg inte det som något konstigt. Hon behövde ju tid att komma in i klassen och skolarbetet blev mer krävande på högstadiet.

Det var under hösten i sjunde klass som Emma började gå upp i vikt. Tine noterade förändringen, men tänkte att det var en naturlig del av puberteten.

-”Tonårshull” som man brukar säga, det får ju de flesta när kroppen utvecklas, säger Tine. Emma åt ju också med god aptit samtidigt som hon tränade mindre än tidigare.

En tid före jullovet berättade Emma att hon bestämt sig för att sluta med både innebandyn och ridningen. Det var inte roligt längre, hon ville hellre vara med sina nya vänner in klassen. Ofta hängde de på ett internetcafé efter skolan eller tittade på kläder i ett stort köpcentrum.
-Jag ska erkänna att jag blev lite besviken, säger Tine. Vi har alltid varit fysiskt aktiva i vår familj. Man mår bra av att röra på sig. Men Emma kanske behövde en paus ett tag. Jag ville ju inte tvinga henne till något hon inte ville.

Det var under ett besök hos släktingar under julen som den första kommentaren kom.

-”Nämen Gud vad tjock Emma blivit!” skrek en av hennes kusiner. Så okänsligt sagt. Jag såg att Emma blev ledsen och jag sa till kusinen att så beter man sig inte mot andra. På väg hem efteråt började jag fundera. Hon hade verkligen gått upp mycket i vikt. Kläderna de köpt inför skolstarten i höstas hade för länge sedan blivit för små. Och alla dessa godispapper som jag hittade i hennes jack- och byxfickor – när hade hon börjat med det? Jag måste prata med henne.

Tine tog upp ämnet en kväll när de var ensamma hemma och satt och pratade. Hon hade förberett sig länge. Inga pekpinnar, inga skuld och skamkänslor – Tine skulle göra det här på rätt sätt.

-Jag sa att jag tänkt att hela familjen skulle börja äta lite nyttigare, berättar hon. Vi skulle skära ner på snacks och godis och kanske börja med någon typ av sport tillsammans? Kanske kunde Emma och jag börja simma någon gång i veckan? ”Å, nej, inte du också” skrek hon. ”Varför kan jag inte bara få vara ifred?”

Efter den kvällen undvek Tine ämnet. Det var inte meningen att Emma skulle känna sig påhoppad och ifrågasatt. Som förälder var hon bara orolig för sin dotters hälsa.

-Det sista jag ville var att Emma skulle få en störd kroppsuppfattning, säger hon. Som ung tjej blir man dagligen bombarderad av media som berättar att man inte duger som man är. Jag var livrädd att min kommentar hamnat snett.

Per, Emmas pappa, som var den som oftast handlade och lagade mat försökte successivt införa lite fler nyttiga ingredienser på menyn. Det var ju faktiskt inte nödvändigt att alltid ha grädde i pastasåsen och att äta vitt rostbröd till frukost.

-Emma fortsatta att äta allt som serverades utan protest, berättar Tine. Jag blev lättad och tänkte att jag givetvis aldrig skulle ha gjort en stor sak av maten, bara börjat servera nyttigare kost. Inget mer med det.

Men Emmas vikt fortsatte att öka. Den gick inte längre att bortförklara som ”tonårshull”. Hon började bli kraftigt överviktig. Tine märkte också att dottern blev alltmer tillbakadragen. Ofta kom hon direkt hem från skolan och gick raka vägen in på sitt rum. Per hade också märkt att innehållet i frysen minskat betänkligt. Bullar, glass, fryst pizza – borta.

-Hon mådde ju inte bra! Hon tröståt, men varför? Per och jag var som frågetecken. Hade något hänt som vi missat? Vi var tvungna att prata med Emma, men visste absolut inte hur. Det var viktigt att Emma förstod att vår oro handlade om hur hon mådde, inte hur hon såg ut.

Tine kontaktade en kurator på vårdcentralen. Men det var Per som fick berätta för Emma.

-Han förklarade för henne att vi såg att hon mådde dåligt och att vi skulle göra allt för att hjälpa. Ett besök hos en kurator var vårt krav. Tyckte hon det var pest skulle vi hitta en annan lösning. Emma gick med på det. Jag tror det var bra att Per tog snacket. Han nämnde överhuvudtaget inte mat eller hennes vikt. Där hade jag bränt mina broar.  Men huvudsaken är att hon ville ha hjälp, eller hur?

Bris kommentar:

Som förälder kan det ibland vara svårt att förstå när ens barn inte mår bra, signalerna är inte alltid så tydliga. Få barn kommer till sina föräldrar och säger att de mår dåligt. Ofta visar barn det på andra sätt. En del barn kan dra sig undan sociala kontakter, andra kan skada sig själva på olika sätt och vissa, som Emma, kan tröstäta. Det första man som förälder då reagerar på är, som i detta fall att Emma hade gått upp i vikt. Tanken är kanske inte alltid att barnet mår dåligt.

Tine beskriver att hon var rädd att ta upp ämnet med Emma igen eftersom dotterns reaktion blev så stark första gången. Självklart vill man inte såra sitt barn så att hen tror att hen inte duger. Att prata om kropp och vikt med sitt barn är svårt. Det är lätt att man uttrycker sig på ett sätt som kan misstolkas. Då är det viktigt att påminna sig om att man alltid kan be om ursäkt och göra om och göra rätt.

Det är viktigt att kunna prata med sitt barn även om sådant som är känsligt. I Tine, Pers och Emmas fall var det Per som tog upp det med Emma nästa gång och det var klokt. Det kan vara så att barn har olika lätt/svårt att prata med sina föräldrar om vissa saker och då är det bra att den andre försöker. Om inte annat för att visa att man bryr sig båda två.

Det var jättebra att dottern Emma var öppen för att ta emot hjälp och att Tine och Per var tydliga med att de skulle göra allt de kunde för att hon skulle må bra. När ett barn mår dåligt är det inte alltför sällan ett symptom på hur man har det i familjen. Saker som man som vuxen kanske inte uppfattat eller reflekterat kring. Därför är det så viktigt att man även som föräldrar tar emot hjälp för att veta hur man ska stötta sitt barn samt för att visa barnet att man är engagerad och vill det bästa för sitt barn. 

×

Lämna chatt