Publicerat
Denna vecka pågår den globala kampanjen ”100 million for 100 million”, där politiker och skolelever gör gemensam sak för att lyfta frågan om de hundra miljoner barn världen över som nekas rätten att gå i skolan på grund av krig, fattigdom och barnarbete.
I Sverige går statsråd och närmare 40 riksdagsledamöter tillbaka till skolan, i kampanjen som initierats av den indiske nobelpristagaren Kailash Satyarthi. Men det räcker inte att visa engagemang. Svensk biståndspolitik måste prioritera frågor om utbildning och lärares arbetsvillkor, skriver arrangörerna av den svenska kampanjen.
Utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet och en förutsättning för jämställdhet, förbättrad hälsa och ekonomisk utveckling. Men över 275 miljoner barn i världen saknar fortfarande möjlighet att gå i skola. Fattigdom och social orättvisa är en av de största orsakerna till att unga förvägras utbildning. Skolavgifter, krav på skoluniform, eller reskostnader kan hindra fattiga barn från att få utbildning.
Men även för de barn som inte möter de svårigheter som fattigdom och orättvisor medför, finns det många gånger ingen skola att gå till. Idag saknas miljontals lärare, något som främst beror på de dåliga villkoren för lärare på många håll i världen. Det handlar om brist på klassrum och de enklaste läromedel men också urusla löner och ofta långa och ibland farliga resvägar.
Flickors utbildning är en central fråga. Flickor som får gå i skolan kommer att ha bättre möjligheter till arbete och kan undvika barnäktenskap och tidiga graviditeter, vilket påverkar även nästa generation positivt. Ändå är det bara en femtedel av världens länder som har lika många flickor som pojkar inskrivna i skolan.
I de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030, vilket alla länder i världen förbundit sig att nå, är avgiftsfri utbildning av god kvalitet en av hörnstenarna. Siffror från Unesco visar dock att samtidigt som världens sammanlagda bistånd har ökat med nästan en fjärdedel sedan 2010 så har biståndet till utbildning minskat under samma period.
Denna vecka genomförs kampanjen där politiker världen över går ut i skolor och diskuterar med skolelever hur man kan förbättra möjligheterna till utbildning. I Sverige deltar statsråden Gustav Fridolin, Helene Hellmark Knutsson och Anna Ekström och närmare 40 riksdagsledamöter, liksom flera fackliga ledare. Det är fantastiskt roligt att se en sådan uppslutning!
Men det krävs också konkret handling. Sverige är ett av de givarländer som procentuellt sett satsar minst pengar på utbildningsbistånd. Detta trots att utbildning är ett prioriterat område i regeringens nya biståndspolicy. Det är inte rimligt - de ekonomiska prioriteringarna måste gå hand i hand med de politiska löftena. I år lägger Sveriges regering dessutom den största biståndsbudgeten någonsin - ett ypperligt tillfälle att uppgradera utbildningsområdet inom biståndspolitiken.
Vi kräver därför att regeringen driver på för att utbildning ska få högre prioritet inom det internationella utvecklingssamarbetet och att de svenska ekonomiska satsningarna går hand i hand med de politiska ambitionerna. Ett ökat utbildningsfokus måste återspeglas både i Sveriges egna biståndssatsningar och när det svenska biståndet kanaliseras via internationella organisationer som Världsbanken, FN eller EU. Sverige måste också visa vägen genom att i olika sammanhang lyfta frågan om lärares arbetsvillkor som en förutsättning för att nå utbildningsmålen inom Agenda 2030.
Sveriges renommé inom internationellt utvecklingssamarbete är mycket gott. Hur landet agerar kan få stor effekt även för hur andra länder väljer att prioritera. Vi kommer att arbeta hårt för alla ungas rätt till utbildning, men det krävs pengar. Sverige har allt att vinna på att ta på sig ledartröjan.
Kailash Satyarthi, Nobelpristagare 2014
Johanna Jaara Åstrand, Ordförande Lärarförbundet
Magnus Jägerskog, Generalsekreterare Bris
Hanna Forsgren, Ordförande Sveriges Elevråd
Lina Hultqvist, Ordförande Sveriges Elevkårer
Åsa Fahlén, Ordförande Lärarnas Riksförbund