”Hur vuxen är en femtonåring?”

Hur mycket ska en tonåring få bestämma? Petra och hennes dotter Ellie, 15, hamnar dagligen i konflikt över var gränserna går. Det blir allt svårare för Petra att stå emot argumentet ”Alla andra får ju”.

-När jag berättar för Elli hur det var när jag var 15 bara skrattar hon, säger Petra, 44. Och jag förstår det, vi hade inga mobiltelefoner, jag växte upp på landet där det fanns typ en korvkiosk – och fransförlängningar och smink fanns inte på kartan. Vi kände oss vuxna om vi fick dricka läsk på helgerna!

Men nu är nu. Och för Elli och resten av världens tonåringar ser världen annorlunda ut. Tack vare internet uppdateras de dagligen om trender, hur andra ungdomar lever och, inte minst, vad vuxenvärlden kan erbjuda.

-Elli har två äldre syskon och jag tycker det har skett en stor förändring bara under en 10-årsperiod, berättar Petra. Visst hade jag även diskussioner med hennes storasyster om smink, kläder och hur länge hon fick vara ute. Men långt ifrån på samma nivå som med Elli.

Petra, som jobbar på ett HVB-hem, pratar dagligen med ungdomar som har sett och upplevt saker som ingen förälder önskar sitt barn. Självklart, menar hon, påverkar det hennes sätt att se på sin egen roll som förälder.

-Jag vet hur världen ser ut, det är inte av elakhet som jag är hård mot Elli. Det spelar ingen roll hur mogen en femtonåring är. En tonåring har inte samma livserfarenhet som en vuxen, så är det bara. Men det vill man ju inte höra när man är ung.

Familjen bor i en förort till en större stad och det var när Elli började gymnasiet inne i stan som bråken eskalerade. Dottern fick snabbt nya vänner och ville tillbringa så mycket tid som möjligt i stan.

-Vi hade tydliga regler. Hon skulle sätta sig på bussen och åka hem direkt efter skolan, alla dagar utom på fredagar då hon fick lov att stanna hos kompisar i stan till klockan tio. På helger fick hon åka in till stan men vara hemma senast klockan 18. Det höll i cirka två veckor innan diskussionerna startade.

”Mamma, får jag stanna hos Emma en timme till?”,” Är det okej om jag sover över hos Alice, jag orkar inte sitta på bussen en timme?”, ”Alla andra får gå på sena bion, varför måste jag komma hem?”.

-Just det där med ”alla andra” har jag svårt för, säger Petra. Jag står för att jag är hård med vissa saker, jag vet vad som kan hända när man är ung och oerfaren. Hur andra föräldrar resonerar skiter jag rent ut sagt i. Jag är Ellis mamma och mitt jobb är att skydda henne.
Men det argumentet bet inte på en tonåring vars vänner i stan hade andra, mer frikostiga regler att förhålla sig till. De flesta hade inte bara större frihet vad gäller tider, de fick även tillåtelse – och pengar – att fixa naglar och ögonfransar på salong.
-Jag tycker det är helt absurt! Femtonåriga tjejer ska inte se ut som vuxna kvinnor, de är fina precis som de är. Det är det här vi bråkar mest om, Elli och jag. Hon vill ha rätt att klä sig och sminka sig som hon vill, men jag tycker att allt det här med löshår och fejkade fransar är att dra det för långt. Problemet är att unga tjejer inte fattar vilka signaler det kan sända ut. Här kommer ett gäng femtonåringar – barn! –  som ser ut som 25. Vad kan det få för konsekvenser?

De går för fort fram. Elli förstår inte det och jag vet inte hur jag ska förklara det.

Ellis pappa Peter håller med om att den yttre pressen på tonåringar har ökat och att det finns en fara i att gå för fort fram. De tider som gäller för Ellis hemkomst är inte förhandlingsbara. Det handlar om säkerhet. Däremot tycker han att Petra är för hård vad gäller dotterns rätt att klä sig och se ut som hon vill.

- ”Kom ihåg hur vi såg ut när vi var tonåringar”, brukar han säga. Han menar att det är en fas, att vi ska låta Elli testa sig fram. Att det bara blir värre om vi kommer och lägger oss i. Hon är trots allt 15 år.

Det som fått Petra att börja vackla i frågan är Ellis relation till de nya vännerna. Dottern menar att hon hamnar utanför när de andra får stanna ute längre och klä sig och sminka sig som de vill. Nyligen valde Elli till och med att stanna hemma från en födelsedagsfest inne i stan, eftersom de andra tjejerna hade bestämt att fixa ögonfransarna tillsammans före festen.

-Och då känner man ju med sitt barn, säger Petra. Man vill ju inget hellre än att passa in och vara som alla andra när man är 15. Jag kände nästan som att jag förstörde för Elli – och till vad nytta? Vad är det värsta som kunnat hända om jag tillåtit henne att följa med och fixa sina fransar? Som förälder hamnar man i ett läge där allt ställs på sin spets. Är det mitt välbefinnande eller Ellis det handlar om här? Peter och jag har pratat mycket om det här och kanske är det så att vi måste våga vara mer flexibla och lyssna på vad Elli vill. Världen har förändrats sedan vi var tonåringar, det är bara så. Vi har mer livserfarenhet än Elli men vi vet inte hur det är att vara 15 år idag. Det vet bara Elli.

Bris kommentar:

Mycket av att vara tonårsförälder handlar om just detta. Att se att ens barn som nyss var så liten nu börjar bli en person med en egen vilja och med egna åsikter. Från att ha varit den som barnet tidigare sett upp till, och vänt sig till när det varit något, kan man nu känna sig ifrågasatt som förälder och att man kommer i andra hand. Kompisarnas åsikter blir viktigare. Det är naturligt och som förälder är det viktigt att visa att man står kvar och alltid finns där om barnet behöver en.

×

Lämna chatt