"Jag får inte se mitt barnbarn"

När Ingers första barnbarn föddes fick hon snabbt ta en stor del av ansvaret. Barnets mamma mådde inte bra och behövde stöd. Idag får Inger inte träffa sin dotterson – och hon har ingen aning om varför.

-Jag glömmer aldrig när Melvin föddes, berättar Inger, 61. Känslan när jag fick hålla det lilla knytet i min famn första gången var helt enastående. Jag kunde inte fatta att min lilla dotter nu själv var mamma. Lyckan var fullkomlig!

Förlossningen hade varit svår, utdragen och smärtsam. Ingen reagerade därför nämnvärt på att Ingers dotter Susanne var trött och tagen efteråt.

-Det är ju inget konstigt, jag minns själv hur tufft det var att återhämta sig efter en födsel, särskilt efter mitt första barn.  Jag är förtidspensionerad och bor nära så jag erbjöd mig genast att hjälpa till så Susanne kunde få vila upp sig.

I början kom Inger hem till sin dotter och svärson varje dag. Hon skötte om Melvin, tog hand om mat, tvätt och försökte samtidigt vara ett stöd för Susanne.

-Men det bara pågick, berättar Inger. Efter några veckor ville hon fortfarande mest ligga och vila i fred. Det var som att hon inte hade fattat att Melvin var hennes.

Tack vare en bra kontakt på BVC fick Susanne hjälp att komma till en psykolog som snabbt konstaterade att den nyblivna mamman drabbats av en förlossningsdepression. Inger tvekade inte ett ögonblick när svärsonen frågade om hon kunde tänka sig att flytta in hos familjen ett tag.

-Givetvis ville jag det! Jag bodde praktiskt taget där redan och det var ju mitt barnbarn det handlade om. En förlossningsdepression kan drabba vem som helst men barnet behöver ju omvårdnad och kärlek oavsett.

Dagar och månader gick. Det som var tänkt som en tillfällig lösning varade i nästan tre år. Inger njöt av att ta hand om lille Melvin, samtidigt som hon oroade sig för Susannes mående.

-Det blev bättre, sakta men säkert. Men det tog tid, säger hon. Nu fick Susanne och min svärson fantastisk hjälp i sitt föräldraskap av sjukvården. Vi här hemma gjorde vad vi kunde för att hjälpa henne att ta till sig sin son. Han är så fin, den lille pojken. Jag ville inget hellre än att se Susanne stark och kapabel att vara den fantastiska mamma som jag vet att hon är.

Melvin fäste sig snabbt vid Inger, berättar hon. Som mormor fanns hon på plats dygnet runt och hade all tid i världen att trösta, leka, lyssna och ge kärlek. Susanne ville ofta ha Inger i närheten när hon tillbringade tid med sin son.

–Jag tror att det var en trygghet för oss alla tre. Jag visste ju precis vad Melvin behövde och hur han betedde sig om något inte var bra. Och på samma sätt känner jag ju min egen dotter.

Efter ett par månader var Susanne redo att ta sitt fulla ansvar som förälder. Svärsonen ville trappa ner försiktigt. Kanske kunde Inger bo där halva veckan till att börja med?

-Men nej, det gick min dotter inte med på! säger Inger. Hon är som jag, när hon väl bestämmer sig för något ska hon göra det fullt ut. Jag ville bara att Melvin skulle vara trygg. Till slut gick hon med på att jag kom förbi en stund var kväll, för att checka av läget.
Det fungerade knappt i en vecka. En kväll när Inger kommit hem efter att ha besökt familjen, kom ett samtal från Susanne. Budskapet var kort men väldigt tydligt. Inger behövde backa. Susanne behövde ha Melvin för sig själv.

-Backa? Hur menar du? frågade jag. Då sa hon rakt ut att hon inte ville att jag träffade Melvin på ett tag. Det var inte sunt att han blivit så fäst vid mig. Det var Susanne som var hans mamma, inte jag.

Inger försökte att invända och förklara att hon bara ville vara ett stöd, inte ersätta sin dotter. Men inga protester hjälpte. Svärsonen rådde till slut Inger att ligga lågt. När Susanne blivit mer trygg i sin föräldraroll skulle situationen säkert förändras.

-Men, nej. Så blev det inte. Nu har jag inte fått träffa pojken på sju månader. Tack vare hans pappa får jag rapporter om att han mår bra, att allt fungerar. Det är bra men jag är övertygad om att Melvin också behöver sin mormor. Kanske inte varje dag, men som en trygg person som finns där om han behöver mig.

Inger tänker inte ge upp. Av en vän fick hon rådet att ta kontakt med socialtjänsten. Och via en grupp på Facebook för mor- och farföräldrar förstod Inger att hon inte var ensam i sin situation.

-Jag driver inte det här för att bråka med min dotter. Jag gör det för mitt barnbarns skull. Det är Melvins bästa jag har för ögonen, inget annat.

Bris kommenterar:

Att få barnbarn är något som många ser fram emot och precis som när man själv väntar barn gör man ofta upp en föreställning av hur det kommer att bli när den lille kommer. När det sedan inte blir som man föreställt sig är det naturligt att känna både sorg, förtvivlan och besvikelse. Det är inte alls ovanligt att mödrar drabbas av förlossningsdepression i samband med en förlossning, något som det talas ganska tyst om. Det kan vara svårt för en utomstående att förstå vad det innebär och som närstående kan man känna sig otillräcklig.

Precis som Inger skriver så är hon inte ensam om att hamna i en sådan här besvärlig situation. Till Bris vuxentelefon ringer mor-och farföräldrar och berättar om sorgen i att förnekas umgänge med sitt barnbarn av olika anledningar.

Även om man som förälder ska se till att ens barn har en god relation till viktiga vuxna i hens närhet, har mor-och farförälder ingen laglig rätt att få träffa sitt barnbarn. Men man kan, som Inger gjorde, vända sig till socialtjänsten för hjälp. Dock är det ingen lätt kamp att ta då det är sitt eget barn man skall föra kampen emot. Sorgen kan i många fall kännas dubbel, som att man inte bara förlorar sitt barnbarn utan även sitt barn.

I en sådan situation kan det vara klokt att inte bara ”dundra på” utan, om möjligt, börja med att försöka förstå sitt och bjuda in till samtal. Försök att prata om på vilket sätt du kan finnas kvar i ditt barnbarns liv även om ni inte ses så ofta och vad ditt barn tänker att du behöver göra för att bli insläppt i familjen igen. Inger berättar att hon har en god relation med sitt barnbarns pappa och det är bra. Ibland kan en annan person i barnbarnets närhet vara en medlare när läget mellan en mor eller farförälder och hens barn är låst. Finns inte en sådan person kan socialtjänsten ibland vara behjälplig i att försöka få till en kommunikation.

Även om situationen just nu känns hopplös så finns chanserna att situationen förändras om du gör vad du kan för att komma överens och finns kvar för ditt barnbarn på olika sätt, till exempel genom att skicka kort och kanske någon present då och då.

Till Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50, kan man alltid vända sig om man har funderingar kring barn i sin närhet.

×

Lämna chatt