”Jag gömde sprit i min dotters rum”

Tobias var den ”härliga” pappan. Han som skämde bort sin dotter med pengar och prylar – och som alltid var glad och skämtade. Han var också gravt alkoholiserad. Men det förstod han inte själv.

-Min dotter Linn brukar säga att jag var ”fladdrig”, berättar Tobias. Jag var social, pratade med alla, skrattade och skämtade – samtidigt som jag var mentalt frånvarande och rastlös. Jag brukar rätta henne och säga: ”Du menar full”. För det var det jag var. Varje dag i elva år.

Det har gått fyra år, tre månader och 17 dagar sedan Tobias tog sin sista fylla.

Ett minne som tagit år av behandling och terapi att orka prata om.

-Livet är så skört, säger han. Relationer, social status, jobb, man kan mista allt på en sekund. Och det kan ta år att bygga upp förtroendet hos dina barn och din partner igen när du fuckar upp så som jag gjorde.  Om man någonsin lyckas, vill säga.

Tobias bor idag på en mindre ort. Då, för fyra år sedan, levde han ett bekvämt övre medelklassliv tillsammans med sin dåvarande sambo Karin och deras dotter Linn, då 16 år. Tobias arbetade med fastigheter parallellt med ett importföretag som han hade startat tillsammans med en barndomsvän.

-Jag jobbade dygnet runt, vardag som helg, berättar Tobias. Affärerna gick bra och jag ville smida medan järnet var varmt och ge familjen en trygg bas för framtiden. Karin var ju inte helt nöjd med situationen, hon fick ju dra hela lasset hemma. Å andra sidan var det ju min förtjänst att vi kunde köpa huset, ha två bilar och åka på utlandssemestrar tre gånger om året.

Tobias berättar att han sedan länge haft problem med sömnen. Han kopplade det till stress och tog ofta ett glas vin för att kunna somna. Stressen under arbetsdagarna hanterade han på samma sätt.

-Vi hade ofta möten på krogen, det blev lite som ett extrakontor. Man tog ett glas vin, ibland en öl. Sedan blev det lunch och mer vin. Det gjorde att jag kunde slappna av samtidigt som jag fick en kick och blev kreativ och modigare.

Alkoholen gjorde också Tobias till en bättre pappa. Trodde han. Dottern Linn, som tidigt fått vänja sig vid att pappa ”måste jobba” kompenserade han med dyra presenter, ofta märkeskläder. Ibland även med pengar.

-Jag köpte mitt barns förlåtelse, kan man säga, berättar han. Jag intalade mig själv att Linns glädje över alla presenter och prylar var ett tecken på att jag ändå var en bra pappa. Allt arbete och slit var ju i slutändan för hennes skull.

Alkoholen gjorde också att Tobias upplevde att han fick lättare att prata med sin dotter.

-Inte minst när hon började komma upp i tonåren och började ifrågasätta mig på ett helt annat sätt. Med lite innanför västen kunde jag bättre parera om Linn började ställa jobbiga frågor eller om hon blev arg för att jag aldrig var hemma. Min strategi var att skoja och skämta bort saker. Och om det inte hjälpte, kompensera med en dyr present.

Tobias reste mycket i tjänsten, både in- och utrikes. Han berättar hur han bunkrade upp med taxfree-varor – smink, kläder och väskor – för att ”ha på lager” när Linn blev besviken över ännu en missad fotbollsmatch eller körframträdande.

-Jag skojade till och med om det och kallade mig för ”Tax free-farsan”, berättar han. Till Linn brukade jag säga: ”Dina kompisar skulle ge vad som helst för att ha en pappa som mig”. Idag blir jag illamående när jag tänker på vad jag utsatte henne för.

Det var också i tax free-butikerna Tobias fyllde på sitt förråd av ”picker uppers”, det vill säga enorma mängder småflaskor med vin och starksprit som lätt rymdes i kavajfickan.

-Det var en del av mitt självbedrägeri. Genom att köpa småflaskor intalade jag mig själv att jag bara tog en hutt ibland, som vem som helst. Det vet ju alla att alkoholister, det är såna som köper helrör, bag in boxar och flak med starköl.

En dagsranson kunde bestå av tre småflaskor vin direkt på morgonen, sen blev det ofta två starköl på krogen till lunch. Under eftermiddagen gick det nog åt en 7 – 8 småflaskor. Jag försökte förlägga alla mina möten till krogen så att jag hade en naturlig anledning att ta en öl. ”Som folk gör”. För att vara på den säkra sidan hade jag alltid ett lager i min datorväska. Det största problemet var förvaring av resten av lagret. Det fylldes ju hela tiden på när jag var ute och reste. Var skulle jag förvara allt så att inte Karin och Linn skulle hitta dem?

Lösningen blev dottern Linns garderob. Tobias beskriver hur lättad han kände sig när han kom på idén.

-Hon hade en jättestor garderob fullproppad med kläder och prylar, vissa saker var till och med fortfarande kvar i förpackningen. Hon hade ingen koll på allt som var därinne. De kläder hon gillade och använde hängde hon på en ställning som stod i hennes rum. Hon skulle aldrig märka något. Men det var inte det värsta.

Det fanns också en baktanke, medger han. Om Karin mot förmodan skulle hitta flaskorna skulle Linn bli misstänkt, inte jag.

-Det är så lågt, säger Tobias och skakar på huvudet. Jag skyddade mitt missbruk, inte min dotter. Men… så funkar en beroendesjukdom. 

Tobias hade ingen självinsikt och allt hade kunnat fortsätta i all oändlighet om han inte fått den där idén att åka hem tidigt en fredagskväll för drygt fyra år sedan.

-Klockan var sex och jag var vid det laget ganska rejält på lyset, minns han. Jag brukade jobba sent, ofta fram till 21 – 22. Den här kvällen fick jag plötsligt ett infall att komma hem tidigt. Jag ville överraska Linn med en pälsjacka som jag vet att hon pratat om. Kanske kunde vi äta något gott och ta igen lite förlorad pappa-dotter-tid.
Linn var hemma. Men det var även resten av kompisarna i fotbollslaget. De skulle äta pizza och fira att de vunnit serien. Hemma hos Linn var bäst, för hon var nästan alltid ensam.

Tjejerna hade precis dukat upp i köket när Tobias klev in i hallen. Han hade ropat på Linn och utbrustit ett vrål av spelad förvåning när han fann henne i köket med kompisarna. Därefter är det luddigt. Flera vittnen säger att han ”försökt krama” några av tjejerna och velat bjuda på vin. Det sista han minns är han försöker lyfta upp Linn på köksbordet. Hon säger nej, men han vill visa henne att han fortfarande orkar. Sen viker sig knät och Tobias rasar i golvet och slår huvudet i bordet på vägen.

-Där tog det slut, säger han. Det krävdes att jag offentligt förnedrade mitt barn och utsatte andras barn för fara, för att jag skulle fatta att jag är alkoholist.

Linn har berättat att hon i den stunden bara kände förakt för mig. Jag klandrar henne inte. Bilden av mig där på golvet kommer hon bära med sig för resten av sitt liv. Jag hade ett val där och då – att dö eller söka hjälp.

Tobias valde det senare. Han vågade erkänna för sig själv och för sin familj att han är alkoholist. Spelet var slut. Men det var även äktenskapet, karriären, livet i den stora villan – och relationen med dottern. Behandlingstiden blev lång och smärtsam. För varje nytt minne som kom upp sjönk han djupare ner i förtvivlan.

-Jag behövde konfronteras med allt jag gjort och med allt jag förträngt. Det märkliga var att jag inte sörjde mitt kraschade äktenskap, huset, jobbet eller alla resor. Det enda som betydde något för mig var att få tillbaka kontakten med Linn. Det tog ett år innan hon ens var redo att prata med mig igen.

Idag är deras relation ”stabil” som Tobias uttrycker det. De ses, pratar nästan varje dag och är öppna på ett sätt som de aldrig tidigare kunnat vara.

-Jag tar inte Linn för given, säger Tobias. Det tar tid att bygga upp tilliten efter en sån här grej. Jag kan inte ändra på det som har varit. Jag kan inte heller ge henne en massa löften. Det enda som gäller är handling. Att hålla mig nykter och visa henne att jag alltid finns här och att jag står för vad jag har gjort.

Bris kommentar:

Som Tobias själv berättar är det svårt att ha insikt om beroendeproblematik när man är mitt uppe i den. Man förnekar, hittar förklaringar och normaliserar beroendet för sig själv. Först när något händer som drabbar ens familj, som i Tobias fall när han kom hem onykter till sin dotter och hennes kompisar, kan man få upp ögonen för hur stort problemet är. Tobias hamnade i ett vägval, och valde här att söka hjälp för sitt beroende.

Det krävs mycket mod, ork och vilja att söka stöd och vägen tillbaka kan ibland vara både lång och tuff. Det kan vara viktigt att påminna sig under vägen att man inte gör detta bara för sin egen skull utan även för sina barn och sina närmaste. Det är aldrig försent och det finns bra hjälp att få både för barn och vuxna.

Bris har online-stöd till barn som har en förälder som har ett beroende i form av online-grupper (Grubbel) och under 2021 lanserar vi ett stöd för vuxna som lever med någon i beroende. Dessa stöd går att hitta på Bris hemsida.

Läs mer:

På barndomutanbaksmalla.se kan du läsa du mer om hur du kan agera för att skydda barn som far illa av vuxnas drickande. Initiativet Barndom utan baksmälla har tagits fram av Systembolaget och IQ i samarbete med Bris, Childhood, Maskrosbarn och Trygga barnen.