”Jag kastade ut min dotters kille”

Det var tänkt som en tillfällig lösning. Catharina, 47, lät dotterns pojkvän flytta in tills han skaffat nytt jobb och egen bostad. Efter bara några veckor insåg hon att beslutet höll på att rasera familjen.

I början kändes allt spännande och nytt. Catharina var glad över att hennes 16-åriga dotter träffat en kille som verkade schysst och seriös. Dottern, som alltid varit ganska tillbakadragen och försiktig tycktes leva upp och verkade mer tillfreds med sig själv och tillvaron. Sedan gick allt väldigt snabbt.

- Emelie kom hem från skolan en dag och var väldigt bestämd. Hon ville flytta ihop med sin kille så fort som möjligt, berättar Catharina. Om jag inte gick med på det tänkte hon bara dra hemifrån. Jag sa givetvis nej! Visst fattar jag att man kan känna så när man är ung och kär men Emelie gick ju fortfarande i grundskolan.

Pojkvännen, som Catharina och Emelies pappa bara hunnit träffa några gånger, var tre år äldre och hade fått ett tillfälligt jobb direkt efter studenten. Nu var han dock arbetslös och bodde fortfarande kvar hemma hos sina föräldrar.

-Vi trodde att det här var en övergående grej, att vi skulle kunna prata Emelie till rätta, men hon var fast besluten, minns Catharina.

Efter flera veckors bråk och hot om att sticka för gott, landade familjen i en tillfällig lösning. Pojkvännen skulle få bo hemma hos Emelie fram till sommarlovet. Emelie skulle prioritera skolan och pojkvännen skulle fokusera på att hitta ett nytt jobb och på sikt ett eget boende.

-Jag fick veta ganska tidigt att han hade det stökigt hemma. Han kom inte alls överens med sin bonusmamma och pappan, som var långtidssjukskriven, hade tidigare haft problem med missbruk. Jag ömmade väl för killen. Samtidigt som jag ville göra min dotter lycklig, berättar Catharina.

Inför flytten hade hela familjen, inklusive pojkvännen, suttit ner och gått igenom vad inflyttningen skulle innebära för alla. Gemensamma regler och fördelning av ansvar i hemmet.

-Där var Emelies pappa väldigt noga. Vi tog ju givetvis ingen hyra av pojkvännen, han var ju arbetslös! Men man kan bidra på flera sätt – städa, ta ut sopor, hålla ordning. Delat ansvar och prioritering av skolan och jobbsökande, det var vår överenskommelse.

Idag, två år senare kan Catharina inte förstå hur de resonerade.

-Vi var så naiva! Efter knappt en vecka hittade min man alkohol i pojkvännens rum, vilket var strikt emot våra regler. Snart upptäckte vi också att Emelie gick hem tidigare från skolan för att vara hemma med pojkvännen. Vissa dagar hade hon inte kommit till skolan överhuvudtaget. 

När de konfronterade dottern och hennes pojkvän brakade allt loss. Catharina och Emelies pappa anklagades för att spionera och att vilja förstöra för ungdomarna.

-Emelie var rasande och började återigen hota med att sticka hemifrån. Vi hade många, långa samtal både med henne och tillsammans med pojkvännen men det var som att prata med en vägg.

Catharina ville kontakta pojkvännens föräldrar för att försöka hitta en annan lösning på hans boende. Då hotade han att rymma med Emelie och beslagta hennes telefon så vi inte kunde kontakta henne!

Droppen blev när Catharina kom hem från jobbet en kväll och möttes av ett hus fullt av onyktra ungdomar. Däribland Emelie.

-Då fick jag nog. Jag ringde polisen och fick hjälp att köra ut dem. Allihop, även pojkvännen. Vi packade ihop hans saker och körde hem allt till hans föräldrar. Emelie var i upplösningstillstånd, men jag var inte längre rädd. Jag var tvungen att agera för min dotters bästa. Hon fick hata mig om hon ville, det här måste få ett slut.

På uppmuntran av polisen tog Catharina och hennes man kontakt med socialtjänsten som erbjöd stöd via familjebehandling. Emelies föräldrar) var först tveksamma och ville hellre att Emelie skulle få individuellt stöd hos elevhälsan eller hos en psykolog. Det viktiga var ju att dottern fick hjälp att komma ur sitt destruktiva förhållande.

-Vi såg oss ju inte som en familj som gick till soc, berättar Catharina. Men sedan övertalade min svägerska oss att faktiskt gå dit. Hela familjen behövde hjälp för att hantera det här. Vi hade ju ingen aning om vad vi skulle göra!

Emelie vägrade initialt att följa med. Det var först när pojkvännen gjort slut och hotat med att skada henne fysiskt som hon bröt ihop och gick med på att söka hjälp. Catharina sjukskrev sig en månad för att kunna vara hemma och stötta sin dotter.
- Jag var ju livrädd att hon skulle ge sig av och göra något dumt! Samtidigt visste jag att jag hade gjort rätt. Hon mådde ju inte alls bra av den här killen.

Idag går Emelie på gymnasiet. Hon går fortfarande i terapi och relationen med föräldrarna har stundtals varit sårig.

-Idag vet vi ju att det fanns andra problem i familjen som gjorde att Emelie sökte sig till en destruktiv relation. Det har inte varit lätt, men om vi inte sökt hjälp hade det kunnat sluta riktigt illa. Nu är vi på rätt väg, avslutar Catharina.

Bris kommentar:

Situationen som Catharina beskriver är verkligen komplicerad. Catharina och Emelies pappa gjorde rätt och tog sitt ansvar som vuxna. Trots det blev det ändå fel. Hon beskriver att de i efterhand kände sig naiva som trodde att det skulle funka. Det är lätt att vara efterklok och anklaga sig själv för att man ”borde” ha sett, men när man är mitt uppe i något är det svårt att tolka signaler och våga lyssna på sin magkänsla av oro. Man vill inte riskera att såra sitt barn eller förstöra relationen mellan sig själv och barnet.

Det var bra att Catharina vågade agera tydligt och bestämt, trots högljudda protester. Hon förstod att det var det bästa för Emelie. Att våga sätta ner foten i ett sådant läge är inte lätt och det kräver mycket av en som vuxen. Då är det bra att söka hjälp och få stöd i hur man kan tänka innan situationen spårar ur. Genom att söka stöd och prata om det som är svårt visar man sitt barn att alla kan behöva hjälp ibland. Att ta emot hjälp leder oftast till någonting positivt.

×

Lämna chatt