”Jag skyddade inte min systerdotter”

Att skämma bort och att alltid vara den som säger Ja – det är lyxen med att vara moster, enligt Åsa, 35. Men vad händer när viljan att vara till lags krockar med vad som är bäst för barnet?

-Från första gången jag såg henne ligga där, liten och skrynklig på en gul filt, visste jag att jag älskade henne. Åsa var 22 och mitt uppe i sina studier när äldre systern Mia blev mamma till lilla Zara. Med sina bruna ögon och sin mörka lilla hårtofs var hon en kopia av Åsa som nyfödd.

-Alla sa det, berättar Åsa. ”Är det säkert att det inte är Åsas dotter?”. Jag var så stolt, jag skulle bli den bästa mostern i världen. Inget ont skulle få hända Zara.

Vid den tiden hyrde Åsa ett studentrum en halvtimme med buss från sin syster. Oavsett hur stressigt det var i skolan tog hon sig tid att besöka lilla Zara, ibland så gott som varje dag. Hon ville att flickan skulle förstå att hon alltid fanns där i närheten. 

-Jag kunde ju inget om barn, men med Zara kom allt så naturligt, berättar hon. Vi har alltid haft en speciell kontakt. Det kan räcka med ett ögonkast eller ett tonfall så vet vi exakt vad den andra menar. Vi är lika även på insidan!

Mia, som hade svårt att få amningen att fungera, tog tacksamt emot hjälp av sin syster. Efter en natt av gråt och skrik var det så enkelt att bara ringa Åsa och säga: ”Snälla, kom hit, jag behöver sova”. Och Åsa kom. Inte sällan utan någon form av liten present; något hon sytt eller någon mindre leksak.

-Jag var ju student och fattig som en kyrkråtta. Men hade jag minsta lilla slant över gick den direkt till en present till Zara. Sen eskalerade ju allt förstås, skrattar hon.

Åsa tog examen och började jobba, och som sambo utan egna barn hade hon råd att skämma bort sin systerdotter. Att få se förväntan i Zaras ögon när Åsa kom dit med en spännande present, var värt allt och lite till.

-Sen var det ju inte bara kläder och leksaker, berättar hon. Det blev nästan en sport för mig att hitta tillfällen där jag kunde kliva in som ”den snälla mostern”. Ville Zara ha godis och Mia sa nej, då smusslade jag ner några karameller i hennes ficka. Om Zara gjort något dumt och blev tillrättavisad av sin pappa, klev jag fram och tröstade och sa att det inte var hennes fel. Jag kände mig speciell när jag kunde vara den som alltid sa Ja och som slapp att ta den jobbiga biten av uppfostran, att säga nej och sätta gränser. Mia var nog ganska irriterad på mig ibland, hon blev ju ”den tjatiga mamman”. Samtidigt vet jag vilken lyx det var för henne och hennes man att ha en barnvakt standby dygnet runt. Någon som dessutom tillhörde familjen. Hur många föräldrar har det?

När Zara var sex år fick hon en lillebror, Sam. Han föddes för tidigt och de första veckorna var kritiska. Det var inte helt självklart att den lille killen skulle klara sig. För Åsa fanns ingen tvekan om hur hon bäst kunde stötta familjen. Hon tog hand om Zara. Hon var tillräckligt gammal för att förstå att något inte var bra med lillebror. Samtidigt behövde hon någon som kunde få vardagen att tuffa på. Någon som såg henne.

-Vi kom varandra ännu närmare när allt hände med Sam, berättar Åsa. Zara sov ofta över hos mig och min dåvarande sambo och jag gjorde verkligen allt för att hon skulle känna sig trygg och sedd under den här perioden.

Sam klarade sig och allt återgick till det normala för familjen. Nu när det inte längre fanns ett akut behov för Zara att sova över hos Åsa, införde Zara rutinen ”tjejkväll med chips”. Varje fredag hämtade Åsa sin systerdotter på fritids, gick och handlade läsk och chips och tillbringade kvällen med att se på film och roliga katt-klipp.
-Då mådde hon verkligen som en liten prinsessa, minns Åsa. Hon fick bestämma allt – vad vi skulle äta, vilken film vi skulle se, vad vi skulle leka, när det var läggdags. Allt. Å, vad jag skämde bort henne!

Traditionen höll i sig under åren, Zaras övernattningskvällar med Åsa var heliga. Det var bara samtalsämnena och valet av filmer som bytte karaktär.

-Ja, det var nog när hon gick i sexan som allt började kretsa kring killar, killar, killar, skrattar Åsa. Jag minns ju själv hur det var. Man trodde ju livet var över om den man var kär i valde någon annan. Det var på en så oskyldig nivå, så jag blev faktiskt genuint förvånad när Zara kom hem till mig en kväll och berättade att hon skaffat pojkvän. Jag trodde det skulle komma långt senare.

Det som oroade Åsa något var pojkvännens ålder. Zara var 13 och gick i sjuan. Milo var 15 och gick i nian på samma skola. Zaras mamma visste inget och Åsa fick lova att inget berätta.

-Som vanligt ville jag vara den snälla, så jag lovade. Jag hade ju pratat en del med Zara om killar och sex, så jag var ändå ganska trygg med att det inte var någon fara. Det här kunde väl vara vår lilla hemlighet då, tänkte jag naivt.
Några veckor efter att Åsa fick veta kom ett sms från Zara tidigt en fredagseftermiddag. ”Får Milo hänga med till dig ikväll. Snälla!”.

-Där skulle jag varit den vuxna och sagt nej. Men jag ville inte göra Zara besviken så jag svarade: Ok! Vad gjorde det om han hängde med oss en stund på kvällen? Jag var ju där, jag hade koll. Men börjar man flytta fram gränserna så tappar man snart kontrollen. Zara är ju inget dumhuvud. De hade ju planerat att sova hos mig från första början. Hon visste precis hur hon skulle gå tillväga. Jag hade ju lärt henne att jag inte kunde sätta gränser!

Så det unga paret kom. De satt länge och pratade i soffan alla tre. Åsa gillade Milo och hon var smickrad över att hon, och inte Zaras mamma, var den som först fått veta och först fått träffa honom.
När de sett klart på en film gick Åsa ut till köket med glas, skålar och tomma chipspåsar. Tätt bakom henne smög Zara och Åsa visste direkt vad hon skulle fråga.

-Det var som i den här filmen ”Sliding Doors”. Vad hade hänt om inte…? Man har ett val. Att våga vara vuxen och säga nej. Att kunna ta besvikelse och sura miner. Eller så väljer man den lätta vägen och säger ja, av rädsla för konflikter. Jag valde fel och det har jag haft ångest över i fem år.
Zara och Milo hade sex. Oskyddat. Lakanen i soffan där Åsa bäddat åt Milo var orörda.

-Var jag förvånad? Nej. Jag fattade men jag ville inte se. Det kunde ha slutat där som en olycklig engångshändelse men Zara blev gravid, berättar Åsa. Ett barn med ett eget barn i magen. Och det var mitt fel. Jag borde ha vetat bättre.  
Idag, fem år senare, har mycket förändrats. Relationen med systern Mia har försiktigt börjat hämta sig efter många, såriga år. Åsa och Zara ses fortfarande, men inte lika ofta och tjejkvällarna är ett minne blott. Aborten, den efterföljande krisen i familjen – Åsa kämpar fortfarande med att hitta ett naturligt sätt att umgås med Zara.

-Jag svek henne. Hon förstod det inte då, men hon förstår det idag. Den tilliten som fanns mellan mig och Zara är förstörd. Vi har liksom fått börja om på nytt. Jag har en lång väg att gå för att återvinna hennes förtroende. Jag behöver bevisa för Zara att jag blivit vuxen.

Bris kommentar:

Vad fint att höra att Åsa och Zara hade en sådan nära och speciell relation. För barn är det bra att ha flera viktiga vuxna omkring sig. Att vara denna viktiga person kommer också med ett förtroende och ett ansvar, något som Åsa blev varse om. Vi vuxna ser ofta saker ur ett annat perspektiv och har mer livserfarenhet, vilket gör att vi också har ett ansvar att sätta vissa gränser för barnets bästa. Gränser behöver inte alltid betyda förbud; de kan betyda stöd på olika sätt, en person som kan barnet kan diskutera med, som kan visa på andra perspektiv eller alternativ till det barnet vill ska ske.

Som Åsa själv nämner var hon rädd för konflikt om hon sa nej till Zara, därför valde hon att säga ja. Åsa berättar också att hon kände sig lite utvald, hon var den som fick förtroendet att träffa Zaras pojkvän först, vilket betyder att de har en speciell relation som Åsa inte ville förstöra. Det är lätt att agera som Åsa gjorde, man vill väl och är rädd för barnets reaktion och man vill inte bryta förtroenden man får från ett barn.

Om Åsa hade kunnat gå tillbaka i tiden hade hon säkert förklarat för Zara att vissa saker kan bara hennes föräldrar bestämma, och övernattningen med pojkvännen är en sådan. Oavsett hur mycket Åsa gillar systerdotterns pojkvän och vet hur mycket det skulle betyda för dem.

Nu fick Åsas beslut ödesdigra konsekvenser och de fick alla jobba för att få tillbaka tilliten till varandra i familjen igen. Att de orkade ta sig igenom den jobbiga processen är något väldigt gott för alla, och framförallt för Zara. Även om vi vuxna ibland gör misstag måste vi visa våra barn att det går att rätta till och att det går att återfå bra relationer igen.

Tycker du själv att det är svårt att ta konflikter med ett barn i din närhet, ring till oss på Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50.  Vi finns här för att stötta i alla frågor gällande barn. 

×

Lämna chatt