”Min son skickade dickpics”

Mejlet kom till Liselottes jobb. ”Vet du vad Lucas sysslar med?”
En ung tjej, märkbart förbannad, beskrev hur Liselottes son hade trakasserat henne sexuellt. Ville hon se bevis? Klicka på den bifogade bilden.

-Min första tanke när jag såg ämnesraden i mejlet var ”Herregud, håller han på med droger?”, berättar Liselotte, 42. Jag blev alldeles kall, det var som att alla mina sinnen blev knivskarpa. Något hade hänt och jag måste veta vad.

Hon klickade upp mejlet. Det var kort och kärnfullt, skrivet av en kvinna vars namn hon inte kände igen. ”Du kanske ska ta ett snack med din son? I natt skickade han en bild till mig (se bifogad). Du kan hälsa honom att jag inte vill ha hans jävla kukbilder. Jag kommer anmäla, bara så du vet”.

-Jag ville inte klicka på bilden, men jag var tvungen, berättar Liselotte. Min sextonåring? Tanken på att han skulle göra något så grovt och kränkande var ofattbart. Lucas är inte sån, jag känner ju min egen son.
Liselotte tog sin bärbara dator och satte sig i ett avskilt rum långt bort från kollegor och andra som absolut inte fick se vad hon nu skulle få se.

I samma ögonblick som bilden öppnades upp såg hon lakanen med de blå, grön och vinröda vågorna. Liselotte behövde inte se mer, hon visste att det var Lucas. Hon hade köpt sängkläderna i somras när de var hos Lucas mormor på Jylland.

-Hjärtat sjönk ner i magen, berättar hon. Det var så vidrigt och smutsigt. Som att jag klampat i någonstans där jag inte skulle vara. Samtidigt fanns också något hotfullt över bilden. Varför hade han skickat den? Hur kände han den här tjejen? Hade han skickat fler?

Liselotte tog ledigt resten av dagen och åkte omedelbart hem. Hon skickade ett sms till Lucas att de behövde prata. Det var viktigt, han måste strunta i paddeln efter skolan och komma direkt hem.

-Medan jag väntade försökte jag sortera i det kaos av tankar som for genom huvudet. Jag ville prata med Lucas först innan jag berättade för hans pappa. Richard skulle bli vansinnig, jag var tvungen att först få hela bilden klar för mig.

”Vad är det? Har det hänt något? Du vet att jag har betalat för banan, nu brinner pengarna inne!” Lucas var irriterad när han en halvtimme senare kom hem och hittade sin mamma sittande vid köksbordet.

-”Sätt dig”, var allt jag sa, minns Liselotte. Han märkte i mitt tonfall att det inte fanns tid för tjafs. Sen tog jag fram min telefon, klickade upp mejlet och höll upp skärmen framför honom. ”Det här kom till mig idag. Du kan kanske läsa och förklara vad det handlar om, för jag förstår ingenting”, sa jag.

Lucas blev ställd, det märkte Liselotte, men så fort han läst mejlet stängde han ner det och sköt tillbaka telefonen till hennes sida av bordet. Det var fejk, menade han. Tjejen som skickat mejlet var känd för att jävlas med killar. Hon var ute efter honom men han var inte intresserad. Hon ville bara hämnas.

-Jag vet inte vad som var värst, berättar Liselotte. Att han hade skickat bilden eller att han ljög för mig om det. Allt fanns ju där, mobilnumret som tveklöst var Lucas – och lakanen. Som jag själv köpt och bäddat rent med i hans säng. ”Fattar du vad det här innebär?” frågade jag. Då reste sig Lucas och gick ut.

När Richard, Lucas pappa kom hem, hade sonen fortfarande inte kommit tillbaka. Och han svarade inte i telefonen eller på sms. Som Liselotte anat reagerade Richard med ursinne. Visste Lucas vad det här kunde få för konsekvenser? För honom själv och för familjen? Han ville omedelbart sätta sig i bilen och åka och leta rätt på sin son. Det här var inte ett beteende som han tänkte acceptera.

-Jag vet ju hur fel det blir när man agerar i affekt, säger Liselotte. Jag sa att vi stannar här och låter honom komma när han är redo. Richard, som är pragmatiskt lagd, började omedelbart googla. Räknades bilden som sexuellt ofredande? Vad hände om han blev åtalad och dömd? Skulle en sådan dom kunna påverka Lucas framtid? Konsekvenserna. Själv ville jag bara förstå varför han hade skickat bilden.

Sent samma kväll kom Lucas tillbaka. Liselotte såg direkt. Allt motstånd var borta, han hade bestämt sig för att erkänna. Med tunga steg kom han in i köket och satte sig vid bordet. Han skulle berätta men på ett villkor – att han fick prata utan att bli avbruten. Om de började skälla skulle han resa sig och gå.

-Han förklarade att bilden inte var så allvarligt menad, berättar Liselotte. Det är inget konstigt att man skickar avklädda bilder till varann, tjejer gör också det. Flera av hans vänner hade gjort det och fått avklädda bilder tillbaka. Varför just den här tjejen blivit så upprörd kunde han inte fatta. Lucas menade att jag och Richard måste förstå att ungdomar lever sitt liv på nätet idag och där gäller andra regler. Det är inte som att han hade blottat sig för någon på stan.

Summa summarum. Liselotte och Richard överreagerade, det var inget allvarligt. De kunde radera mejlet, släppa det och gå vidare, okej?

-Men det var inte alls okej, säger Liselotte. Richard hade ju googlat och hittat fall där unga killar dömts för ofredande och fått betala skadestånd. För precis en sådan bild! Och vaddå ”andra regler på nätet?” En kränkning är väl en kränkning oavsett var den sker. Var fanns samtycket i den här situationen? Tjejen hade ju faktiskt tänkt att polisanmäla honom.
Det var långt ifrån över. Men hur går man vidare? Tänk om det hände igen?

-Richard och jag har nog trott att vi har koll på nätet och sociala medier. Och vi har ju pratat jättemycket med Lucas om gränsdragning och hur man får bete sig mot andra. Inte minst under Metoo-perioden, då alla pratade om det överallt. Det här blev en ögonöppnare för oss, vi har tydligen ingen aning om vad unga gör online.

Det var Richard som föreslog att de skulle kontakta någon att prata med. Alla tre. Om de skulle kunna stötta Lucas behövde de få hjälp av någon som kunde de här frågorna. För Lucas del var det okej så länge denna person inte hade någon som helst koppling till hans skola.

-Så vi gjorde det. ”Familjen Präktig” tog hjälp av en familjeterapeut, skrattar Liselotte. Men, varför inte? Det här var bortom vår förmåga. Och då söker man hjälp.

Bris kommentar:

De flesta tonårsföräldrar kan säkert känna igen sig i Liselottes beskrivning av att man tror sig ha bra ”koll” på sitt eget barns värderingar och vad unga har för sig på nätet. Om man sedan, på ett sådant brutalt sätt som i Liselottes fall, blir varse att man inte har koll kan man känna besvikelse, oro och ilska, men också en del skam för att man inte har ”uppfostrat” sitt barn rätt.

När man hamnar i diskussion med sin tonåring vill man gärna tro på hens förklaringar eftersom det är lättast. Man vill inte tro att ens tonåring kan göra kränkande saker mot andra. När det gäller så pass allvarliga saker som i Liselottes berättelse är det viktigt att man ändå står upp för de värderingar som familjen har. Visst är det sant, som sonen Lucas säger, att det råder ett annat klimat bland unga när det gäller att skicka bilder till varandra, men då är det ännu viktigare att vuxenvärlden har koll så att inte gränser för vad som är rätt och fel suddas ut.

Liselotte resonerade klokt när hon och Richard lät sonen samla sig och komma tillbaka till dem när han var redo. De gav även honom utrymme att berätta utan att bli avbruten, vilket gjorde att Lucas kunde vara ärlig mot dem.

Dessa diskussioner är inte lätta att ta, särskilt inte när det finns en underliggande oro för att ens barn kan bli anmäld. Då är det bra att göra som Liselotte och Richard, att söka hjälp och stöd i hur man i familjen kan prata om dessa viktiga och känsliga saker.

×

Lämna chatt