”Man kan inte tvinga barn att umgås”

Ingen som hör av sig. Ingen att följa med hem efter skolan. Att se sitt barn hamna utanför gör ont. Man vill hjälpa – men hur? För Ivan vände allt när han förstod att hans egen oro stod i vägen.

-Innan jag fick barn brukade jag fantisera om hur det skulle bli, berättar Ivan, 39. Jag kunde se mig själv sitta på uteplatsen i trädgården och titta på när min unge sprang runt och härjade med sina kompisar. Vårt hus skulle alltid vara fullt av barn, våra och andras. Det var så naturligt. Det var liksom så det skulle vara.

Sonen Leo, idag 14, var ett mycket efterlängtat barn och Ivan ville nästan omedelbart skaffa fler. Föräldrarollen var så naturlig, så enkel.

-Vi försökte intensivt i flera år, berättar Ivan, men det ville sig inte. Min sambo är äldre så vi har accepterat läget. Vi är så tacksamma för att vi fick en fin son.  
När Leo var liten fick han följa med överallt. Både Ivan och hans sambo Kira kommer från stora familjer och de ville att Leo tidigt skulle vänja sig vid andra människor, både vuxna och barn.

-Redan när Leo var ett par år gammal reagerade jag över att han ofta drog sig undan. Han lekte helst för sig själv eller höll sig till oss vuxna. Jag tänkte att det skulle gå över när han blev lite äldre, barn utvecklas ju i olika takt.

Leo var ett stillsamt, betraktande barn. Han hade inga problem att sysselsätta sig själv och kunde sitta långa stunder och titta i böcker, rita eller bygga med lego. När han sökte sällskap verkade han föredra vuxna framför andra barn.

-Det höll i sig även efter att han börjat förskolan och senare skolan, berättar Ivan. Jag skulle inte säga att Leo var utanför eller mobbad, han höll sig frivilligt på avstånd. Det gjorde mig orolig och frustrerad, varför ville han inte vara med andra barn? Jag pratade tidigt med hans lärare om att Leo behövde få lite hjälp att komma in i gemenskapen. Lär han bara känna de andra så kommer det gå av sig självt. Skolan säger att de försökte men ingenting hände. Leo var ensam.

Ivan försökte få honom intresserad av idrott – fotboll, hockey, tennis, gymnastik, friidrott och kampsport. Då skulle han få vänner automatiskt och känna gemenskap med jämnåriga. Men försöken föll platt. Leo följde gärna med och tittade på, men att själv delta var aldrig aktuellt. ”Nu åker vi hem, pappa”, sa han ofta och så fick det bli. Ivan blev allt mer frustrerad.

-Jag och Leos mamma pratade konstant om detta, berättar han. Jag tyckte att hon tog för lätt på det, så länge Leo tycktes må bra själv var hon inte orolig. För mig var det ett problem som måste lösas. Mitt barn har inga vänner. Vi måste hjälpa honom. Jag var övertygad om att han skulle ta skada av att aldrig umgås med andra barn utanför skolan. Flera gånger försökte jag prata med honom om det men han sa bara att allt var bra.

Idag är Leo 14 år och går i sjunde klass. Klasskamraterna är i stort sett de samma som när han började ettan. De känner varandra väl och Leo är varken utfryst eller en del av gemenskapen. Han bara är sig själv. Och tillåts vara det.

-Klassen är bra, det har inte varit några problem med mobbning under åren, säger Ivan. Han verkar ha funnit sin plats på något sätt. Som pappa kan jag ändå inte släppa oron. Nu är de inne i puberteten då man brukar intressera sig för att festa och träffa tjejer. Hur blir det för Leo då? Om han inte hakar på de andra går han miste om hela tonårsbiten. Det är ju viktiga erfarenheter ett barn behöver för att kunna bli vuxen. Men vad ska jag göra? Man kan ju inte tvinga ett barn att umgås med andra.

Precis som många jämnåriga gillar Leo att spela dataspel. Ju mer tekniskt avancerat, desto bättre. Det var när Ivan satt med för att se Leo spela som han upptäckte det. Sonen hade flera vänner bland de andra som spelade. De satt bara på olika platser i världen. De pratade och chattade med varandra medan de spelade och jag förstod av samtalet att de kände varandra ganska väl.

Efteråt frågade Ivan Leo om vilka de här personerna var och hur de hade fått kontakt. Var det någon av dem som bodde i närheten, som han kunde träffa i verkliga livet? ”Varför då” svarade han, ”Vi umgås ju här”.

-Då var det som att något sjönk in hos mig, säger Ivan. Jag hade varit så orolig så länge att jag slutat att se vad som fick Leo att må bra. Mitt fokus hade varit så snävt – han träffar aldrig några barn efter skolan, han måste må jättedåligt. Det spelade ingen roll vad Leo själv sa. Allt som inte bekräftade min bild av lycka och trygghet, det vill säga att ha vänner, var negativt. Det här handlade egentligen om mig. Leos mamma hade nog försökt säga det till mig tidigare men då var jag inte mottaglig. 

Insikten har påverkat hela familjen, menar Ivan. Men främst Leo.

-Han måste ju ha mått dåligt av min stress och oro över att han var ensam. Jag trodde att jag hjälpte honom men det gjorde jag nog inte. Vi har fått en mer avslappnad relation nu. Jag letar inte längre efter tecken på att han mår dåligt, jag försöker se när han trivs och mår bra i stället. Vill han ha min hjälp att komma i kontakt med andra, så finns jag här. Det vet han. Men det är Leo som bestämmer om och i så fall när det blir aktuellt. Inte jag.

Bris kommentar:

Det är vanligt att man som vuxen tror att ens egen verklighet är den som stämmer och då är man inte mottaglig för barnets perspektiv.

Pappa Ivan beskriver fint hur han kom till insikt om detta och hur viktigt det är att vi vuxna intresserar oss för vad våra barn gör på fritiden och vad som får barnet, i detta fall Leo, att må bra. Vi vuxna behöver inse, precis som Ivan gjorde här, att vi behöver vara lyhörda för våra barn och deras behov.

Vi behöver vara intresserade i deras berättelser och engagerade i barnens intressen och vardag, istället för att försöka få barnet att vara lyckligt enligt vår egen definition av lycka. Pappa Ivan beskriver genomgående att Leo mått bra under hela sin barndom och att han blivit inkluderad och respekterad när han hellre varit för sig själv än med andra barn. Trots att Leo inte visat tecken på att han mår dåligt av sin ensamhet har hans pappa ändå känt oro. Han inser till sist att det var hans egen bild av lycka och trygghet som oroat honom. Det var inte något som sonen Leo uttryckt genom ord eller sitt beteende.

Leo har också fått möjlighet att utveckla sina intressen och få vänner på nätet, kanske tack vare en mamma som sett att han mått bra av det. Dessa vänner är lika viktiga för ett barn som de vänner barnet möter fysiskt. Det är härligt att höra att Ivan och sonen Leos relation blev bättre. 

×

Lämna chatt