”Min dotter blev dödshotad i skolan”

Pauliina, 14, hade precis börjat i åttan när trakasserierna började. Knuffar, skällsord och utfrysning blev en naturlig del av vardagen. Kulmen nåddes när hon blev filmad i duschen– och hotad till döds om hon berättade för någon.

-Jag blir sällan arg, berättar Juha, 46. Det ska mycket till för att få mig ur spel. Men när någon ger sig på ens barn… Nej, där går gränsen. Då är man beredd att göra nästan vad som helst.

Juha vet vad han talar om. För två år sedan separerade han och hans dåvarande fru och Juha flyttade till en större ort på pendlingsavstånd. Han fick delad vårdnad av deras gemensamma barn, 13-åriga dottern Pauliina, och började så sakta bygga upp sitt liv på nytt.

-I samma veva som vi separerade bytte Pauliina skola, berättar Juha. Hon tränar basket och större delen av laget pluggade på den här nya skolan. Vi tänkte att det var bra för henne att hon kom närmare sina vänner.

Klassen som väntade henne visade sig vara stökig. En grupp elever hade hamnat i bråk med några äldre ungdomar på skolan. Den tidigare klassläraren som varit mycket uppskattad, hade flyttat och ersatts av tillfälliga vikarier. Det fanns en oro i klassen som ingen av de vuxna kunde hantera.

-Och så kommer Pauliina, tyst och försiktig, säger Juha. Hon gör ju inte mycket väsen av sig, men man lägger märke till henne eftersom hon är så lång. På den gamla skolan var det ingen som reagerade för hon var uppvuxen med de barnen. Här stack hon ut och blev udda. Och det var såklart tacksamt för de som behöver någon att hacka på.  
Det började nästan omedelbart. Någon startade ett rykte att den nya tjejen i klassen egentligen var en kille. Anledningen till att hon bytt skola var för att kunna börja om och leva som tjej. Pauliina blev ”Transan”. För de stökigaste eleverna blev det nästintill en sport att hitta nya sätt att trakassera henne på. Knuffar, gliringar, sexuella anspelningar – mobbningen eskalerade snabbt.

-Jag märkte att något inte var bra, berättar Juha. När jag frågade rakt ut om de andra var taskiga mot henne, bröt hon ihop. Vi har alltid varit nära, Pauliina och jag. Mycket tack vare intresset för sporten. Jag är glad att hon vågade berätta för mig. Ingen unge ska behöva utsättas för sånt här!

Juha tog omedelbart kontakt med klassläraren. Han återgav i detalj var Pauliina berättat och ville nu veta hur skolan tänkte agera.
- Men läraren var inte intresserad av att dra igång någon åtgärd, säger Juha. Hon viftade bara bort det och sa att det inte var så farligt. ”Det är bara tonårstjafs”. Så sa hon. Vad gör man då? Jag pratade med Pauliina och frågade vad hon ville att vi gjorde. Jag var ju beredd att själv gå till skolan och sätta ner foten. Men Pauliina ville absolut inte att jag skulle blanda mig i. Hon tänkte att det kanske skulle bli bättre nu när klassläraren var informerad.

Två dagar senare inträffade en händelse som Juha fortfarande har svårt att prata om. Klassen hade haft idrott och Pauliina hade fått beröm av läraren för sin bollkänsla och lagspel. Hon var glad och kände sig nästan lite hoppfull när hon stod i duschen efteråt. Kanske skulle trakasserierna upphöra när de såg att hon faktiskt var bra på något?

-Det var två tjejer som gjorde det, berättar Juha. De hade nog planerat det för Pauliina var ensam i duschrummet när de filmade. I början märkte hon ingenting. Det var först när hon hörde hur de andra började skratta som hon såg telefonen och förstod vad de höll på med. Det är så grymt att man knappt kan föreställa sig det.

Pauliina dröjde kvar i omklädningsrummet länge efteråt. Tiden för nästa lektion kom och passerade, men det var som att allt gick i slow motion. Hon hade bara två tankar i huvudet. Klä på dig. Gå hem.

-Det är när hon kommer ut från idrottshallen som den här klasskamraten dyker upp. Han hade förmodligen väntat ut henne. Han sa bara iskallt: ”Om du berättar det här för en enda jävel kommer jag att döda dig”. Sen gick han därifrån. Som jag ser det var det han som sagt åt tjejerna att filma. Vad han tänkte göra med filmen vill jag inte ens tänka på. Så förbannad som jag blev när Pauliina kom och berättade… Jag såg rött. Det var inga rationella tankar som flög genom huvudet, kan jag säga.
Eftersom det tidigare samtalet med klassläraren inte burit frukt förstod Juha att han måste hitta en annan väg. Det var Pauliinas mamma som föreslog att de skulle kontakta Bris. Hon hade haft kontakt med en av Bris kuratorer tidigare, i samband med separationen.

-Vi berättade för Pauliina att vi skulle gå till botten med det här och att vi skulle rådfråga Bris först, berättar Juha. Ingen förälder är väl förberedd på en sån här situation. Man behöver all hjälp man kan få. Jag ringde Bris och det är jag glad för. De förklarade vilka skyldigheter skolan har – och framför allt – vilka rättigheter mitt barn har! Det hon utsattes för är ju brottsligt. Vi uppmanades att polisanmäla och ta kontakt med skolkuratorn och rektorn, och det gjorde vi.

Hade jag inte rådfrågat dem hade jag mycket väl kunnat ta lagen i egna händer. Och det blir aldrig bra.

 

Bris kommentar:

Inget barn ska behöva uppleva det som Pauliina gått igenom, men dessvärre händer det alltför ofta att barn blir mobbade och trakasserade på olika sätt. Att ha vuxna i sin närhet som lyssnar, tar barnets upplevelser och känslor på allvar och agerar är otroligt viktigt. Som vuxen är det bra att ta stöd av andra vuxna, precis som Pauliinas förälder gjorde här. Det kan hjälpa oss vuxna att både få nya perspektiv och se vad man kan göra istället för att handla i affekt.

Om du själv känner osäkerhet kring frågor kopplade till barn och unga finns Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50.  

 

 

×

Lämna chatt