”Min dotter blev sjuk i anorexi”

På ytan verkade allt perfekt – Monicas dotter var duktig i skolan, hade många vänner och vann priser i gymnastik. Ingen kände till de tunga tankar hon bar inom sig.

-Sett i backspegeln fattar jag inte hur blind jag måste ha varit, säger Monica 48, och skakar på huvudet. Det är nu fyra år sedan dagen då hela familjens liv rasade ihop från ena dagen till en annan. Familjen, som består av Monica och hennes sambo samt döttrarna Fanny, 19, och Ebba, 12, bor på en mindre ort i södra Sverige.

- Vi hade det perfekta livet – bra jobb, ett fantastiskt hem, två friska barn som skötte sig i skolan och hade fullt upp med kompisar och träning, minns Monica. Allt flöt bara på.

Äldsta dottern Fanny, som då var 15, hade sedan flera år tränat gymnastik och vunnit flera priser. I takt med framgången ökade antalet träningstimmar, men eftersom Fanny själv var så entusiastisk såg Monica inget skäl till oro. Visst var det intensivt, men så länge skolan inte blev lidande kändes det ok.

-Fanny har alltid varit ansvarstagande och kunnat prata med mig om allt. Jag litade på att hon skulle säga till om något inte var bra. Det blev därför en chock när samtalet från Fannys lärare kom en sen hösteftermiddag för fyra år sedan.

- Läraren sa att Fanny hade spytt, och att någon hittat henne liggande på golvet i ett toalettbås i skolan. Jag trodde givetvis att hon blivit magsjuk och sa att jag skulle komma och hämta henne. Då kom orden Monica aldrig glömmer: ”Fanny är sjuk, men det är inte maginfluensa. Hon har berättat för oss idag att hon har spytt upp maten i hemlighet i snart ett år.”

- Va? Jag minns att jag först blev rädd, sedan förbannad. Min dotter har inga ätstörningar. Hon äter ordentligt, hon är smal för att hon tränar mycket. Jag blev fruktansvärt kränkt för att någon antydde att jag inte hade koll på min unge!
Men lärarens ord stämde. När Monica hämtade Fanny i skolan möttes hon av en förtvivlad och rädd dotter.

Under kvällen som följde fick Monica och hennes sambo för första gången höra om det helvete som Fanny befunnit sig i. Kraven att prestera i skolan och på träningen, samtidigt som hon skulle vara den perfekta storasystern och dottern – det blev för mycket.
-Fanny var rädd att göra oss besvikna. Så för att klara av vardagen började hon hetsäta och kräkas i smyg. Det var enda sättet hon kunde hantera ångesten.

-Det var som om allt rasade ihop den kvällen, minns Monica. Varför hade vi inget märkt? Varför hade hon inte berättat? Vi var både chockade, ledsna, oroliga och arga på oss själva, på samma gång.

Under de kommande månaderna famlade de i blindo. Fanny fick ta en paus från skolan och gymnastiken. Monica sjukskrev sig för att kunna vara hemma och stötta. Samtidigt kämpade hon för att dottern skulle få vård och bli frisk.

-Man fattar inte vilket heltidsarbete det är att hitta rätt inom sjukvården, förrän man är där själv. Vi gjorde flera vändor på BUP med varierat resultat, innan vi, ett halvår senare, lyckades få in Fanny på ett behandlingshem för unga med självskadebeteende. Först då kunde jag andas ut all den oro jag burit på sedan Fanny berättade.

Idag, fyra år senare, beskriver sig Fanny som en ”nykter” mat-missbrukare. Resan tillbaka till ett normalt liv har varit tuff, men tack vare familjen och rätt vård ser hon ljust på framtiden.

- Hela familjen har fått omvärdera vilka vi är och hur vi lever. Idag är det viktiga att vi är friska och mår bra. Prestationer är totalt oviktigt. Det är ju faktiskt en värdefull läxa även om priset vi fick betala var högt.

Bris kommentar:

Många föräldrar kan säkert känna igen sig i Monicas berättelse. Vi vill det bästa för våra barn, vi stöttar och vi uppmuntrar när vi ser att det går bra för dem. När man får veta att ens barn inte mår bra rämnar hela ens tillvaro. En vanlig reaktion hos föräldrar är att reagera med chock, ilska och att anklaga sig själva.

Monica upplevde att de hade en bra relation och att Fanny skulle komma till henne om det var något. Bris erfarenhet är att barn ofta vill berätta om sina problem för vuxna men att de är rädda för att göra vuxna besvikna och oroliga, precis som Fanny var.

Därför är det viktigt att vi vuxna ser till att det finns ett öppet samtalsklimat hemma, vilket kan vara lättare sagt än gjort. Ett sätt kan vara att t.ex. våga ställa obekväma frågor för att visa att man som förälder tål att höra även det som är svårt. När vi sedan får ett svar är det viktigt att vi vuxna lyssnar och inte anklagar. Det kan också vara bra att man i familjen reflekterar kring hur man pratar om motgångar och hur man i familjen ser på det här med prestation och ”att vara lyckad”. 

Monica beskrev tillvaron efter de fick veta om Fannys problem som att ”de famlade i blindo”. Denna upplevelse är vanlig då det kan vara svårt att veta var man ska vända sig. Var inte rädd för att göra fel utan kontakta de instanser du tror kan hjälpa er. Det kan vara socialtjänsten, BUP, elevhälsan på skolan osv. Som vi ser i Monicas berättelse finns det hjälp att få!