"Min dotter vill att jag blir som förut

När Rojano miste sin bror föll hon ner i en djup depression. Med hjälp av medicin och terapi lyckades hon ta sig upp ur mörkret. Men för sin dotter är hon inte längre densamma. Hon saknar sin ”glada mamma".

//Obs: Namnen är fingerade//

-Döden kan vara så brutal, säger Rojano, 39. När någon man älskar dör i en olycka får man ingen förvarning. Man tvingas bara acceptera att personen är borta, från den ena stunden till den andra. Sedan förväntas man gå vidare, klara av sin egen vardag och vara en bra och fungerande förälder. Men hur fixar man det?

En vinter för fyra år sedan var Rojanos äldre bror på väg hem från en jobbresa i Norge. En knapp halvtimme innan han var hemma fick han sladd på bilen och körde rakt in i ett mötande fordon. Döden var omedelbar. Rojanos minne av när telefonsamtalet kom är glasklart. Hon satt i sängen med sin då 11-åriga dotter Patricia och pratade om hur de skulle måla om och fixa i ordning Patricias rum. 

-Patricia hade på sig sin rosa favoritpyjamas med små apor på, minns Rojano. Vi älskar båda att inreda och pyssla och för Patricia var det så stort att få göra om i sitt rum, bli av med småbarnsgrejerna och få en mer ”mogen” stil. När jag hörde Patricias morfars hysteriska röst i telefonen frös tiden. Jag kunde först inte svälja, jag bara hyperventilerade och försökte ta in vad han sa. ”Jamal är död”. Sedan är det mesta ett svart hål.

Rojanos dåvarande sambo och Patricias bonuspappa, har berättat att han hittade Rojano på hallgolvet, när han kom hem från jobbet. Hon låg och skakade, okontaktbar, och bredvid satt Patricia och grät och ruskade på sin mamma.

-Fatta vilken chock det måste ha varit för Patricia, säger Rojano. Hon förstod ju ingenting, hon måste ha varit livrädd! Jag mår fortfarande dåligt av att prata om det. Stefan, Patricias bonuspappa, var bokstavligen en räddande ängel där och då. Utan honom vet jag inte hur det hade kunnat sluta.

Stefan, som trodde Rojano var fysiskt sjuk, ringde ambulansen och såg till att en nära vän till familjen kunde stanna hemma hos Patricia när de for iväg till sjukhuset. Först där förstod Stefan vad som hänt; att Rojano var i chock och behövde psykiatrisk hjälp.

-Jag fick lugnande medicin och blev kvar där ett par dagar, berättar hon. Jag var som i en dimma. Efteråt fick jag veta av min sambo att Patricia trott att jag var på väg att dö. Hon förstod ju ingenting! Alla var så chockade i kaoset som uppstod så hon fick inte riktigt grepp om vad som hände. Min dotter älskade sin morbror, nu var han borta och när hon behövde mig som mest klappade jag ihop. Det måste ju har varit fruktansvärt för henne.

Rojano fick en bra samtalskontakt via psykiatrin. När hon kom hem till sin dotter var hon satt på medicinering och det fanns en tid för fortsatt samtalsstöd. Det var något att hålla fast i. Men hur skulle hon orka vara en bra mamma? Under tiden Rojano var inlagd var Patricia hemma med Stefan. Dottern var orolig, ledsen och frågade varje dag när mamma skulle komma tillbaka.

-Patricia var ju också i sorg och dessutom jätteorolig för mig. Hon ville att jag skulle vara som vanligt, men det var så svårt. Jag hade förlorat en del av mitt hjärta och kände att jag aldrig skulle bli glad igen, säger Rojano.  Att bara orka kliva upp ur sängen, ta tag i saker och tjata om läxor och tandborstning var en utmaning. Vi fick ingen riktig chans att prata ut om det som hänt.

Patricia, som idag är 15 år, tycker inte om att prata om tiden efter Jamals dödsfall. ”Mamma var som en puppa” brukar hon säga. När Rojano inte orkade såg Stefan och parets nära vän till att Patricias vardag fungerade. De hade många och långa samtal om vad sorg kan göra med en människa och att inget av det som hänt Rojano var Patricias fel.

Med hjälp av antidepressiv medicin och regelbundet samtalsstöd tog sig Rojano tillbaka. Hon var sjukskriven i nästan ett halvår men bit för bit återtog hon kontrollen över sin vardag.

-Jag ville vara med Patricia hela tiden, berättar hon. Det handlade om att ha min dotter i min närhet, hålla om och trösta henne.
Jag orkade inte göra saker som vi gjort tidigare, sitta och prata hela kvällen eller åka skridskor och måla och fixa som hon älskar. Men Patricia ville inte bli tröstad, hon ville ha sin vanliga mamma tillbaka. I början blev hon mest irriterad när jag försökte närma mig. Vi hade svårt att hitta tillbaka till varandra.

Under den här perioden tog det också slut mellan Rojano och Stefan, som varit en stor trygghet för Patricia efter det som hänt. Stefan fortsatte att träffa sin bonusdotter regelbundet, men separationen tog ändå hårt på Patricia.

- Hon behövde trygghet och stabilitet, inte fler personer som gled bort ur hennes liv. Men det funkade inte mellan mig och Stefan. Jag hade bara energi till mig själv och till min dotter. Det gav mig såklart ännu mer skuldkänslor med tanke på hur stort ansvar Stefan tagit för Patricia när jag mådde som sämst.

Idag, fyra år senare, går även Patricia i samtalsstöd för att bearbeta det som hände. En ”livräddare”, enligt Rojano som fick kämpa länge för att få sin dotter att ta emot hjälp från någon utomstående. -Det tog nog två år innan Patricia gick med på att prata med någon professionell, säger Rojano. Hon förstod inte varför hon skulle söka stöd när det var jag, hennes mamma, som mådde dåligt. Men vår relation var så ansträngd efter det som hänt, Patricia bar på så många tunga känslor och kände sig sviken när jag blev inlagd och inte kunde vara där. Det blev ohållbart till slut.

Rojano funderar mycket över de år som gått, hur traumat påverkade hennes dotter. Hur viktigt det är att prata med ett barn om det som händer, även om det handlar om svåra, obegripliga saker.   

-Vår relation är stabil idag. Jag har slutat att älta det som hänt inför min dotter. För att livet ska gå vidare måste jag vara närvarande i det som sker här och nu. Jag måste fokusera på vardagligheter, tv-serier, fredagsmys, nya kuddar till min dotters soffa. Sånt som jag inte alltid orkat med de senaste åren. Jag måste det för min dotters skull. Även om jag inte alltid orkar, avslutar Rojano.

Bris kommentar:

Det finns ingen handbok i hur man ska agera när någon man älskar dör. Idag vet vi att det inte finns en bestämd sorgetid eller sorgereaktion man går igenom när man förlorar någon som står en nära. Vi vet också att sorg egentligen aldrig går över men att både vuxna och barn går in och ut ur sorgen i vardagen för att bearbeta förlusten.

Ibland kan smärtan efter en nära persons död bli så stor att man, som i mammans fall, tappar orken och livslusten. Att leva med en förälder som är i en depression är väldigt svårt. På ett sätt förlorar barnet sin förälder, den som ska ta hand om och prioritera barnets behov och som barnet ska kunna få tröst av och lita på. Patricia hade sin bonuspappa när mamma inte orkade, vilket var jättebra. Orkar man inte själv som förälder så behöver en annan trygg vuxen kliva in och under en period ge barnet den omsorg som hen har behov av och rätt till.

Att ta sig ur en depression tar tid och det är viktigt att man fortsätter att ta emot det stöd och den behandling man behöver. För att barnet ska må bra är det, precis som mamma beskriver, viktigt med stabilitet i form av en närvarande vuxen, känslomässigt stöd och fasta rutiner. Det kan även vara bra att berätta för barnet vad en depression innebär, förslagsvis med hjälp av sin behandlare, samt att visa barnet att man kämpar så gott man kan för att det ska bli bra igen. Viktigt är även att barnet inte glöms bort och att man försöker motivera sitt barn till att ta emot ett eget stöd. Ibland kan man behöva ta hjälp av andra i det motivationsarbetet.

Många barn som lever med en förälder som är deprimerad ”tassar på tå” kring föräldern och håller tillbaka sina egna känslor för att på detta sätt ta ansvar för förälderns mående. Barnet behöver känna att hen kan lita på föräldern igen. Det kan ta tid och är kräver en del arbete. Det kan vara bra att ta hjälp av någon professionell för att komma igenom denna reparationsfas. Fråga din behandlare på psykiatrin eller vänd dig till socialtjänsten i din kommun.

Självklart är du även välkommen att ringa Bris Vuxentelefon 077-150 50 50, om du behöver få råd och tips på vägen.

×

Lämna chatt