”Min son vill inte vara hos mamman”

”Kan jag inte bara få stanna hos dig, pappa?” Varje gång Fatihs son skulle hem till sin mamma kom tårarna. Han mådde inte bra och fick svårt att sköta skolan. Vad gör man som förälder då?

Väskan är packad, de älskade fotbollsskorna ligger överst tillsammans med gosedjuret Pikachu. En sista check att alla skolböcker är med. ”Så, är du redo att åka?” frågar Fatih sin son Metin, 11.

-Och då kommer tårarna. Det är samma sak varje gång det är dags att åka till hans mamma. ”Får jag stanna? Snälla pappa, lämna mig inte där! Jag vill vara hos dig!”. Fatih skakar på huvudet. Att prata om det gör honom trött och nedstämd.

Det var inte så här han hade tänkt sig sin sons uppväxt. Bråk och skrik och anklagelser. Två vuxna som längtat efter att bli föräldrar men som inte klarade av att leva tillsammans. Skilsmässan var ett misslyckande men den var nödvändig.

-Två människor som inte ens kan enas om att det är dag eller natt – hur lyckat är det? Vi försökte in i det sista för Metins skull, men hur bra mår ett barn av att se sina föräldrar bråka dygnet runt? Det var dömt att sluta så här.
När nyheten om parets beslut att skiljas nådde vänkretsen bildades snabbt två läger. De som var övertygade att Metin mådde bäst av att vara hos sin mamma och de som sa: Nej, Fatih, slåss för din son! Låt henne inte ta honom ifrån dig.

-Du vet, de menade väl men det sista vi behövde var mer bråk, säger Fatih. Där var vi för en gångs skull överens. Vi ville att skilsmässan skulle bli så smidig som möjligt för Metins skull. Han hade upplevt så mycket bråk, det fick räcka nu.

Delad vårdnad. Jämna veckor hos mamma i det hem som varit Metins sedan han föddes. Ojämna veckor hos pappa i en mindre, men mysig lägenhet en bit utanför stan. I början fungerade allt bra, menar Fatih. Metin tyckte det var spännande att vara med och fixa i ordning sitt nya rum och att göra saker tillsammans bara de två. De veckor Metin var hos sin mamma pratades de vid varje kväll före läggdags.

-Det är klart jag saknade honom när han inte var hos mig, säger Fatih. Första kvällen ensam hade jag sån ångest. Vad hade jag gjort? Tänk om något hände Metin när jag inte var där. Det blev många, långa telefonsamtal med mina systrar den första tiden. Utan deras stöd hade jag blivit knäpp.  

En bit in på hösten, knappt tre månader efter separationen, började Fatih se en förändring. Metin var ofta hängig och nedstämd när Fatih hämtade honom. För varje gång tog det allt längre tid för Metin att ställa om sig när han kom hem till sin pappa. Och när veckan var till ända började Metin bli orolig redan tidigt på morgonen. Det hände också att klassläraren hörde av sig för att Metin börjat halka efter med sina uppgifter.

-Jag frågade flera gånger hur han mådde men han sa bara att allt var okej, säger Fatih. Men sen började frågorna komma. ”Får jag stanna en dag till? Kan du hämta mig tidigare hos mamma? Varför måste jag bo på två ställen?”. Jag förstod ju att det inte är så lätt att åka från den ena till den andra. Och vi pratade mycket om det. Det här var den bästa lösningen för att Metin skulle få vara med oss båda. Då började han berätta.

Mamma var inte glad. Mamma ville bara ligga på soffan och titta på tv eller prata i telefon med sina vänner. Ofta pratade de om Fatih, berättade Metin. Elaka saker som gjorde Metin ledsen. Ibland sa han ifrån, hon fick inte säga så om pappa. Då blev hon arg och sa att det var pappas fel att allt blivit så här.

-Jag fick anstränga mig för att inte visa min son hur förbannad jag blev när jag hörde detta. Var det inte därför vi hade skiljt oss, för att Metin skulle slippa allt bråk och tjafs? Ville hon fortsätta bråka, okej. Jag tänkte inte gå i den fällan.

Min ena syster, som är jurist, sa åt mig att boka tid för samarbetssamtal hos familjerätten, berättar Fatih. Det är ju inget man kan tvinga någon att gå på, men min exfru tackade faktiskt ja, det var ju bra. Sen gick det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Metins mamma ställde sig helt frågande till de uppgifter som framkommit. Hon bestred med bestämdhet att hon talade illa om Fatih inför sin son. Tvärtom, menade hon, fick hon ofta höra att exmaken baktalat henne. 

-Det var som en flashback tillbaka till vårt äktenskap, säger Fatih. Just precis det här hade orsakat vår skilsmässa. Men jag var inte intresserad av att tjafsa. Vi skulle kunna sitta här och bråka tills vi ruttnade. Jag ville veta – vad är bäst för Metin? Inget annat.

När en av samtalsledarna sa att hon inte tyckte att sonen skulle tvingas att bo hos sin mamma, reste sig Fatihs exfru upp och gick.

-Det var det, liksom. Så vad säger jag till Metin? ”Din mamma och jag kom inte fram till en lösning för vi beter oss som småbarn”, säger Metin och skakar på huvudet. Jag vill att min son ska ha sin mamma. Han behöver sin mamma! Och vi behöver hjälp för att hitta en bra lösning här. Jag ska träffa en socialsekreterare igen nästa vecka. Metin har rätt att må bra – jag ger aldrig upp.

Bris kommentar:

Det här är ett av de vanligare ämnena som föräldrar ringer till Bris vuxentelefon om. Föräldrar vill ofta ha stöd i hur de skall göra för att komma överens. En separation i sig är av naturliga skäl ofta fylld av svåra känslor som t.ex. besvikelse och ilska. Helst skulle man kanske inte vilja ha med den andre föräldern att göra överhuvudtaget. Men har man valt att skaffa barn ihop är man tvungen att komma överens, även om det just i stunden känns svårt.  

Barn mår väldigt dåligt när separerade föräldrar inte kan kommunicera om saker som rör barnen. Barn tar då lätt på sig skuld och tänker att det är deras fel att de vuxna bråkar – eftersom bråken ofta handlar om just dem. Att föräldrar talar illa om varandra inför barnet är även det något som ett barn aldrig ska behöva utsättas för. Ett barn har rätt att älska båda sina föräldrar! Kom ihåg att det är ni vuxna som separerar – inte barnet.

När de vuxna hamnar i ett låst läge, som Fatih beskriver, kan det vara svårt att själv komma fram till vad som är bäst för barnet. Då behöver man som vuxen be om hjälp, till exempel hos Familjerätten, så som Fatih också gjorde. Även om det inte funkar direkt är det viktigt att fortsätta. Som förälder behöver man påminnas om att man måste lägga sina egna känslor åt sidan och fokusera på hur det blir för barnet. Man kan även behöva stöd och hjälp för egen del för att kunna gå vidare ur den livskris som en separation innebär, och även sådan hjälp finns att få. Hör gärna av dig till Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50, om du behöver prata.

×

Lämna chatt