”Min son ville inte leva längre”

För ett år sedan mådde Edites son Johan så dåligt att han inte ville leva. Han blev inlagd på BUP och fick hjälp att må bättre. Efter en tid kom tankarna på döden tillbaka. Edite kontaktade återigen BUP som gav Johan tid – om en månad.

-Jag är ju egentligen inte förbannad på BUP, säger Edite, 40. De var helt fantastiska mot Johan och mot oss när han mådde dåligt första gången. Det är ju inte deras fel att kötiderna ser ut som de gör. Felet ligger högre upp, att vi i samhället inte prioriterar våra barn. Nu hade ju Johan tidigare haft kontakt med BUP så vi blev sedan erbjudna stöd under väntetiden.

Johan, som idag är 14, hade precis börjat högstadiet när han började må dåligt. Först drog han sig undan, vilket Edite och Johans pappa tolkade som ett typiskt ”tonårsbeteende”. Men sedan, när även Johans vänner började reagera över att han aldrig ville umgås, förstod de att det handlade om något annat.

- Johan har två äldre syskon och de har aldrig mått dåligt på det här sättet, så vi visste inte vad vi skulle göra. Hans pappa har alltid varit bättre på att prata med honom, och han fick faktiskt Johan att gå till skolkuratorn. Efter övertalning kan tilläggas, berättar Edite.
Johan var där några gånger, men ville aldrig riktigt berätta om och hur det fick honom att må bättre. Han började få svårt att gå upp på morgnarna och tappade aptiten.

-Jag ville nog inte se hur dåligt han mådde, säger Edite. Han var kanske bara överansträngd och behövde vila, resonerade jag. Och skolkuratorn hade ju koll på honom. Det var Johans pappa som till slut tog tag i situationen. Han sa till Johan att vi inte kunde med att se honom så dålig. Sedan frågade han honom rakt ut om han funderade på att ta sitt liv. Jag glömmer aldrig när han tittade på sin pappa och svarade: ”Ja, varje dag”. Då gick jag sönder.  

Johans pappa kontaktade BUP och sonen blev inlagd. Familjen var i kris men samtidigt, menar Edite, upplevde alla en lättnad. Nu visste de att Johan var under uppsikt och att han fick hjälp. Behandlingen på BUP tycktes fungera bra, Johan var mottaglig för vård och undan för undan kunde se honom göra framsteg.

-Jag började få en glimt av min gamla Johan, han som ofta log och som kunde börja prata om vad som helst, när som helst. Det var underbart, berättar Edite.
Efter en tid kunde Johan skrivas ut och successivt återgå till skolan. BUP ville att han skulle utredas, men eftersom Johan nu mådde bättre ville han lämna tiden under vård bakom sig och bara fokusera på vardagen och skolan.

- Hans pappa tjatade på honom att ta det försiktigt och inte släppa kontakten med BUP. Vi var ju livrädda att han skulle falla tillbaka i det dåliga måendet. Johan bara viftade bort det och tyckte att vi överreagerade. Han ville ju inte vara den där som mår dåligt, han ville vara som alla andra. Som sina syskon.

Det gick ett halvår då vi upplevde att han var som vanligt. Han umgicks med sina kompisar igen och kämpade för att klara av allt med skolan. När jag frågade hur han mådde svarade han alltid ”Jag mår bra, mamma. Du behöver inte oroa dig”. Jag visste ju att det inte var till mig han skulle komma om det var något, det är alltid pappa när han behöver prata.

En kväll efter att Johan och hans pappa varit ute och sprungit terräng kom stunden som Edite fasat för i över ett halvår. Johan hade gått och lagt sig och föräldrarna satt uppe och pratade om planerna för det stundande höstlovet.

-Då tittade min man på mig och sa: ”Han mår dåligt igen. Han säger att det inte är så illa som förra gången, men tankarna på att skada sig har kommit tillbaka.”

Johan hade själv uttryckt en önskan om att få prata med BUP igen. Inte läggas in, bara prata. Den här gången tvekade inte Edite. De skulle agera snabbt innan det blev värre. BUP hade ju hjälpt honom tidigare, de skulle hjälpa honom igen.

-Jag ringde direkt morgonen därpå, berättar Edite. Eftersom Johan tidigare varit inlagd trodde jag att det skulle vara enkelt. Jag menar, ett barn som mår dåligt och som har Johans historik borde ju vara prio ett!

Johan fick tid först om en månad.
-Fyra veckor! Om jag har svårt att vänta så länge, föreställ dig hur det känns för Johan. Men det är så kötiderna ser ut, sa de. Många behöver hjälp och de gör väl så gott de kan. Men vad skulle jag säga till Johan? Ett barn som kanske inte vill leva struntar i vårdens kötider. Han säger själv att han klarar av att vänta, men jag anser att han behöver hjälp här och nu!

Dagen efter ringde Edite upp BUP igen och berättade om Johans tidigare kontakt med BUP och att hon kände en oro för att sonen skulle skada sig själv. Edite fick kontakt med en behandlare som tillsammans med föräldrarna gjorde upp en plan för vad de kunde göra under väntetiden. De fick till exempel veta vart de skulle vända oss om situationen blev akut, hur de kunde skapa en trygg atmosfär hemma med bra rutiner och ett öppet samtalsklimat.

- Det var viktigt för oss med det stödet, så att vår oro inte tog över, berättar Edite. Jag tror att jag var den som hade störst behov av planen, om jag ska vara ärlig. Oron upptog all min vakna tid.
Stressen över att tvingas vänta tärde, trots allt, på dem allihop. Edite vet att Johan bara vill prata med BUP om sitt mående, trots det försöker hon stötta sonen så gott hon kan.

-Jag försöker inte tvinga honom att prata, då blir han bara irriterad och avskärmar sig ännu mer. Där är Johans pappa mycket bättre, de förstår varandra på ett annat plan och så har det alltid varit. Jag ser till att han äter och tar hand om sig, så gott det går. Jag har fått sjukskriva mig så att någon av oss alltid är hemma med Johan.

Edite försöker ta en dag i taget. Det svåraste är att inte visa för Johan hur utom sig av oro hon är.

-Jag måste vara stark för honom och visa att jag finns där, oavsett hur han mår. Vi måste ta oss igenom de här veckorna av väntan men blir läget akut, då måste BUP ta in honom. Vi klarar inte av det här själva. 

Bris kommentar:

Att få veta att ens barn inte vill leva är bland det svåraste en förälder kan höra. Det finns få saker som får en att känna sig så rädd, förtvivlad och maktlös.

Johan var väldigt modig som vågade berätta för sina föräldrar att han inte mådde bra och att han funderade på att ta sitt liv. Det kan bero på att han kände sig trygg med dem. De hade ju på olika sätt visat att de såg att han inte mådde bra och de tog hans mående på allvar. Att Johan sedan själv ville ha hjälp tyder ju på att han innerst inne ville må bra, och det är en styrka som är viktig att uppmuntra.

Det är inte svårt att förstå Edites frustration över väntetiden hos BUP. Även om man, som Edite, förstår att orsakerna handlar om ett strukturellt samhällsproblem, så vill man ha omedelbar hjälp när situationen är akut. Trots väntan, tar familjen till sig BUP:s plan och gör vad de kan, även om det känns som ”konstgjord andning”. Det är jättebra.

Det är även viktigt att föräldrarna kan få fortsatt stöd även när Johan återupptagit sina samtal med BUP. Hela familjen behöver ta sig igenom det här och har man stöd i varandra och Johan fortsätter att känna sig trygg hemma, kommer det säkert att bli bra. Johan har ju fått uppleva att det faktiskt går att få hjälp om man ber om det och det är viktigt att ha med sig i framtiden.

×

Lämna chatt