”Mina pojkar slåss om mig”

Barnen skulle komma tätt, det hade Amra bestämt från början. Ju närmare i ålder desto större utbyte av varandra. Så blev det inte. Barnen hamnar jämt i bråk – inte sällan om Amras uppmärksamhet.

-Jag tror att många föräldrar kan känna sig mer nära något av sina barn, säger Amra, 38. Det är jättekänsligt att prata om, men egentligen är det inget konstigt. Det handlar ju inte om att man älskar ett barn mer än något annat. Orsaken kan vara så enkel som personkemi! Precis som vi har lättare att komma överens med vissa vuxna, på samma sätt kan det vara med våra barn.

Frågan engagerar Amra, som har två barn i åldrarna 13 och 14. Båda är pojkar och hon berättar att de ofta tas för tvillingar eftersom de är så nära i ålder och så lika till det yttre.

-Dessutom har de samma intressen, parkour, skating och att filma såna här pranks som de lägger ut på Youtube. Tyvärr är ofta jag den som får agera måltavla i de här filmerna, skrattar hon.

Att barnen kom tätt var planerat. Amra har själv en bror i nära ålder och för henne var det en trygghet. De hade alltid varandra, det fanns alltid någon att vara med och någon som kunde ta ens parti när föräldrarna var jobbiga.

-Sen ändrades det såklart när vi kom upp i tonåren, berättar hon. Då är det ju inte jätteroligt för en fjortonårig kille att ha sin 13-åriga lillasyster i hasorna.

Men mina ungar är ju båda pojkar. Vi tänkte att det var perfekt! De skulle kunna underhålla varandra och bli bästa vänner.

Hon skrattar när hon tänker på hur de resonerade. Emir, som är äldst, var en lugn liten kille. Amra minns att hon reagerade över hur smidigt allt gick. Han sov och åt som han skulle och fann sig snabbt i nya miljöer och situationer.

-Han är precis som jag, cool och flexibel. Jag minns att jag tog med honom på gymmet, på caféer och vi åkte till Köpenhamn över dagen. Aldrig att det var några problem. Det var som att Emir hade en inneboende trygghet. Han visste att jag alltid fanns där så han behövde aldrig oroa sig. Jag tänkte: ”Mamma-livet är ju en baggis, vad klagar alla på?”

Femton månader senare var det dags igen. En tidig vårdag kom Leon till världen, efter en ganska jobbig och komplicerad graviditet. Amra minns i detalj vad hon sa till pojkarnas pappa efteråt:

-”Nu har jag gjort mitt, nu blir det inga fler barn”. När jag väntade Emir mådde jag så bra, med Leon var det som att kroppen inte kunde acceptera att den skulle gå igenom samma process igen. Så tätt inpå. Men nu var pärsen över, nu skulle vi njuta av våra två små killar.

Om Emir var lugn var Leon hans raka motsats. Han hade kolik och sov inte mer än stötvis under nätterna. Föräldrarna fick stor hjälp av Amras mamma för att orka den första tiden. Upplevelsen blev lite av en chock för den nyblivna tvåbarnsmamman.

-Jag hade tagit för givet att det skulle vara som med Emir, berättar hon. Det är så korkat, varför skulle det bli så? Leon är ju sin egen person. Jag kan säga så här. Det blev inte så många besök på caféer och gym. Det var full rulle här hemma från morgon till kväll.

Amra beskriver Leons personlighet som en karbonkopia av hans farbror Srdan.
-Ett charmtroll! En liten teaterapa som alla älskar och som behöver uppmärksamhet hela tiden. Han vill vara i centrum och har inga problem att ta plats. När Leon kom blev det ännu tydligare hur lugn och stillsam Emir var. De är verkligen som natt och dag.

När pojkarna var små kunde de leka i kortare perioder, berättar Amra. Ofta var det Leon som fick en idé, Emir hakade på och så var leken igång.

-Sen tog det en kvart och bråket var igång. Båda kom springande till mig och skyllde på varandra. ”Mamma, säg till honom” skrek de till mig i kör. Jag försökte prata med dem, förklara hur man kan göra om man inte kommer överens. Men det var inte det som var viktigt för killarna, förstod jag. De ville bara veta på vems sida jag ställde mig.

Mönstret blev tydligare ju äldre Emir och Leon blev. De drogs till samma intressen och utvecklades genom att inspireras av och spegla sig i varandra. Men lek och umgänge slutade oundvikligen i konflikt.

-Vi försökte, och försöker fortfarande, ge killarna egentid med oss när vi kan. Det är så lätt att klumpa ihop sina barn och glömma bort att de är enskilda individer. När Leon och jag är ensamma är det som att en helt annan kille kommer fram. Vi kan sitta och prata eller göra lugna saker som att se på film eller gå ut och gå. Det skulle aldrig funka om Emir var med. Då blir Leon genast triggad och börjar provocera fram bråk. Det märkliga är att det bara blir så när jag är med. När de gör saker tillsammans med sin pappa går det hur bra som helst.

Amra har funderat mycket på varför det har blivit så. Är det något hos henne som lockar fram beteendet? Har hon omedvetet favoriserat någon av killarna och i så fall, hur då?

-Vi har alltid försökt att ge båda barnen lika mycket uppmärksamhet, säger Amra. Det är möjligt att vi inte alltid har lyckats. Jag har funderat på om det har att göra med att jag och Emir är så lika till sättet. Vi har alltid haft som en tyst förståelse mellan oss. Vi vet var vi har varandra. Med Leon är det annorlunda. Vi behöver ofta mer tid för att förstå varann. Han behöver sitta och prata med mig i lugn och ro för att känna sig förstådd. Ibland finns inte den tiden och då tror jag att Leon tar ut sin frustration genom att bråka med Emir.

I höstas började Emir i åttan. Via en ny klasskompis kom han i kontakt med Taekwando och blev riktigt biten. Nu tränar han två kvällar i veckan, ivrigt påhejad av sin pappa som också är intresserad av att börja.

-Det är deras nya grej, hopp och sparkar, berättar Amra. Leon är dock inte ett dugg intresserad, vilket förvånade oss. Var det någon av mina killar som skulle börja med kampsport så var det Leon! Så blev det tvärtom. Och det har varit bra. De kvällar Emir och hans pappa är på träning, får jag och Leon tid att prata. 

Det är så lätt att man som förälder tänker: ”Hur ska jag kunna ändra på mitt barn?”, när det egentligen handlar om att acceptera sina barns olikheter. Och i stället fråga sig själv – vad kan jag göra så att det blir bra för mina barn?

Bris kommentar:

De flesta har en föreställning om hur det ska bli när man skaffar barn och om hur barnets relation med efterföljande syskon kommer att se ut. Dock blir det ganska sällan som man har tänkt. Förhoppningen kan vara att syskonen ska känna ett särskilt band till varandra och ha roligt tillsammans, men sedan kanske det visar sig att de inte alls gillar varandra. Bara för att man är syskon betyder det inte att man automatiskt älskar varandra. Gemensamma intressen och personlighet kan ju t.ex. också spela in. I syskonskap ingår dessutom en inbyggd konkurrens om föräldrarnas uppmärksamhet och kärlek som kan vara svår för alla i familjen att hantera.

När föräldrar hör av sig till Bris vuxentelefon om detta dilemma ger vi ofta tips som går i linje med hur Amra och pojkarnas pappa gjorde. Att försöka hitta barnens individuella intressen och att ibland dela upp sig så att barnen kan få egentid med en förälder. Det kan leda till att konkurrensen mellan barnen mildras och då även konfliktsituationerna.

Det är även viktigt att prata med barnen om vad det är som gör att de bråkar mycket. Vad är det de retar sig på hos den andre och hur skulle de vilja att det var hemma? Ofta tycker både barn och vuxna att bråk är jobbigt. Precis som Amra berättar går det inte att ändra barns beteende utan att börja hos sig själv. Som föräldrar är man sina barns viktigaste förebilder.

×

Lämna chatt