”Vi tog hjälp för att orka berätta”

En älskad morbror – men också kriminell. Annelie och Stefan visste att de var tvungna att berätta för barnen att Markus var dömd för ett brott. Men hur förklarar man att någon de älskar åkt fast för innehav av barnpornografi?

Det var Stefan som fick veta först. Barnens mormor hade ringt mamma Anneli och lämnat flera meddelanden utan att få svar. Till sist klarade hon inte av att vänta och åkte hem till familjen.
-Jag hade precis kommit hem, berättar Stefan. Mormor Birgitta ringde på dörren och jag förstod så fort jag såg henne att något allvarligt hade hänt. ”Var är Annelie? Var är Annelie?” var det enda hon sa.

Stefan bad henne komma in och sätta sig och i lugn och ro förklara vad som hänt. Annelie var på kvartsamtal med äldsta sonen men skulle snart komma hem.

- Birgitta bara tittade på mig, sen sa hon: ”De har tagit honom, polisen har tagit Markus!” Det hela var så absurt så jag minns att jag frågade henne: ”Vilken Markus? Din son, Annelies bror?”. Hon nickade och började gråta, hon var helt uppriven. Jag minns att jag tänkte att han åkt dit för fortkörning eller något liknande. Markus var ju Annelies ordningsamma, framgångsrika bror. Macke! Alltid schysst och en fantastisk morbror till våra barn.

Det handlade om bilder och filmer. På barn.

-Alltså, det gick ju inte att ta in, berättar Annelie. När jag kom hem och Stefan berättade vad som hänt reagerade jag med ilska. Det måste vara ett misstag! Min bror är ingen pedofil, vi håller inte på med sånt i vår familj. Jag ville bara att mamma skulle skärpa sig och sluta gråta. Vi måste genast kontakta polisen och förklara att han var oskyldig.

Men det var inget misstag. Markus hade erkänt. De bilder och filmer som hittades i hans dator och telefon hade han själv laddat ner och, visade sig, spridit vidare. Varför kunde han inte förklara. Det hade bara hänt.

 

Då, när han erkände, blev jag ännu mer förbannad, berättar Annelie. Vad skulle folk säga om oss nu? Tänk om det kom ut på jobbet att jag har en bror som sysslar med barnporr? Jag såg bara till mig själv och till familjens rykte.

-Men sen när det sjunkit in lite mer började vi tänka på våra barn, inflikar Stefan. Hur skulle vi berätta för dem att Markus, deras älskade morbror, begått ett sådant allvarligt brott?

-Vi pratade också mycket om offren, barnen på bilderna och filmerna, säger Annelie. Det kunde lika gärna varit våra egna barn. Den tanken var nog den värsta. Vem tar hand om dessa barn? Kommer de få hjälp? Hur kan man utsätta ett barn för något så vidrigt?

Till en början fick barnen bara veta att morbror Markus var tvungen att resa bort en längre tid. Det skulle vara svårt att nå honom, men det var en viktig sak han var tvungen att göra.

-Det sprack ju ganska fort, säger Stefan. Vår äldsta var 13 och hans syster skulle fylla 9. Barn är ju inte dumma i huvudet. De märker direkt om något är annorlunda eller fel. De vägrade acceptera att Markus bara var ”bortrest”. Ju mer vi försökte prata bort det desto fler frågor kom.

-Till slut insåg vi att de har rätt att veta, säger Annelie. De for ju bara illa av att vi vuxna försökte låtsas som att allt var som vanligt. Det var ju inte sant. Vi var en familj i kris! Det svåra var att veta hur vi skulle berätta. Vi ville vara ärliga men vi var också måna om att inte skapa mer oro och förvirring hos barnen. Det var skitsvårt.

Stefan ville ta hjälp av en familjebehandlare, men Annelie var tveksam. Rädslan att familjens hemlighet skulle läcka var fortfarande stor. Familjen bor i en mindre stad och Annelie ville inte hamna i ”något register”, som hon uttrycker det. Det var Birgitta, barnens mormor som till slut kom med ett förslag. Kontakta Bris. De borde väl veta hur föräldrar ska hantera svåra situationer?

-Så vi gjorde faktiskt det, säger Stefan. Vi ringde Bris vuxentelefon och sa precis som det var. Detta har hänt och vi är helt handfallna. Hur berättar vi för barnen?

-Fast först frågade vi om vi fick vara anonyma, tillägger Annelie. Det var ett krav från min sida för att berätta. Och det var inga problem, som tur var. Kuratorn som vi pratade med var så lugn. När man ska berätta om något som är så tabubelagt vill man inte bemötas av förfäran och oro. Man har nog med sina egna känslor. Här fick vi berätta i lugn och ro, vi kände oss inte ifrågasatta eller misslyckade för att vi inte märkt av Markus problem. Det fanns ju en hel del skuldkänslor för att vi ovetande utsatt barnen för en risk.

-Vi fick bra och konkreta råd kring hur vi skulle berätta, säger Stefan. Det var viktigt att ge barnen en nyanserad bild av Markus. Att förklara att han inte bara är ”the bad guy”, utan också en schysst morbror. Människor kan ha flera sidor. Vi fick också stöttning i hur man kan berätta ärligt utan att gå in för mycket på detaljer. Det var nog det jag oroat mig för mest, framför allt i samtalet med vår yngsta.

- Ja, det kändes väldigt skönt, säger Annelie. Vi fick liksom chans att vända och vrida på våra tankar tillsammans med någon som kan sånt här. Det var oerhört värdefullt. Jag behövde också det här samtalet för att fatta att det inte är så farligt att ta hjälp av en familjebehandlare. Alla föräldrar hamnar i svåra situationer ibland. Det är modigt att söka hjälp – och vi gör det ju för våra barns skull.

Bris kommentar:

Vad bra att föräldrarna tog hjälp i denna svåra situation. När man i familjer hamnar i situationer där man behöver berätta något svårt för sina barn kan man behöva få hjälp att vända och vrida på ämnet tillsammans med en utomstående vuxen. Det kan handla om brott som i Anneli och Stefans berättelse, men det kan också handla om drogmissbruk, eller att någon nära drabbats av en svår sjukdom. För att kunna vara ett bra stöd för sina barn är det viktigt att man också tar hand om sina egna känslor mitt i allt det svåra. Sådant stöd och hjälp finns att få, t.ex. på vårdcentralen.

×

Lämna chatt