”Vissa löften måste brytas”

Fjortonåriga My bar på en tung hemlighet. Hon ville berätta för sin mamma Johanna – men på ett villkor. Det som hade hänt måste stanna dem emellan. Trots att det faktiskt handlade om ett brott.

-Jag och My har alltid haft en nära relation, berättar Johanna, 38. Vi är så lika, båda två är lugna, vi skrattar åt samma saker – och vi är oerhört lojala mot våra vänner. Precis som My kan jag också nästan gå i graven för mina bästa kompisar. Så har det alltid varit.

Men vänskap kan sättas på prov. Det blev både My och Johanna varse om förra hösten, då en allvarlig incident inträffade. 
My hade varit hemma hos sin bästa vän Klara efter skolan, vilket var mer regel än undantag. De hade hängt ihop sedan mellanstadiet och delade samma intressen, framför allt handboll som de tränade flera gånger i veckan.

-Vi hade som en liten rutin, säger Johanna. Varje gång My kom hem från Klara eller från träning satte vi oss i hörnsoffan och ”chitchattade” som My brukar kalla det. Ofta fick jag massera hennes axel som hon tidigare hade skadat under handbollen. Den här kvällen kom hon hem och gick raka vägen till sitt rum. Det var så olikt My att jag direkt förstod att något var fel.

Johanna gick upp till dotterns rum och knackade på. Var det något som hade hänt? Ville hon prata?

-Men nej, hon blev nästan skrämd när jag frågade. Det var som att hon skämdes över något. Jag lät henne vara och tänkte att det säkert kommer fram förr eller senare. Men så hörde jag hur hennes lillebror gick in till henne och hur hon snäste av honom på ett sätt jag aldrig hört henne göra tidigare.

Den kvällen funderade Johanna på om det hade något att göra med handbollen. Laget hade nyligen fått en ny huvudtränare och både My och Klara hade uttryckt missnöje över hennes ledarskap. Kanske skulle hon ringa Klaras mamma och höra efter vad hon visste? De brukade hjälpas åt att hålla koll på allt som rörde idrottandet.

-Pernilla, Klaras mamma, och jag har ju känt varandra i flera år och det är en trygghet eftersom våra döttrar är så nära.

Morgonen därpå var My nedstämd och tyst när Johanna körde henne till skolan. Johanna bestämde sig för att fråga än en gång vad som hänt. Nu började hon bli orolig att det handlade om något allvarligt.

”Sluta, jag kan inte berätta, muttrade My. Jag har lovat att inget säga, det är en hemlighet. Bara kör, jag vill inte prata!”

-Så börjar hon gråta, berättar Johanna. Jag tänkte inte släppa av min unge vid skolan i det skicket, så jag parkerade en bit därifrån och sa till henne: ”Jag vet inte vad som har hänt, men jag ser att du inte mår bra. Du vet att du kan berätta vad som helst för mig. Jag lovar att inte bli arg.”

Då bröt My ihop. Under gårdagen, efter träningen, hade Klara varit ledsen och när de kom hem till henne hade hon låst dörren till sitt rum och dragit upp tröjan. Ett stort blålila märke, som efter ett slag, satt under högra revbenen.

-My hade fått lova på hedersord att inget berätta, säger Johanna. Det var Göran, Pernillas nya sambo, som hade blivit arg för att Klara inte dukat undan efter frukosten två dagar tidigare. Han hade knuffat henne så att hon slagit huvudet i kökssoffan och fallit till golvet. Sen hade han sparkat henne i revbenen. Vem gör så mot ett barn? Jag blev helt paff! Visste Pernilla om det här?

My var den enda som visste. Hon vädjade till Johanna att inget berätta. Det måste stanna dem emellan annars skulle Klara bli arg och kanske råka ännu mer illa ut. Och hon hade faktiskt lovat att inget berätta.
-Jag var chockad över vad jag fick höra, det ska jag medge. Men jag sa till My att hon gjorde rätt som berättade. Misshandel är ett brott och sådana hemligheter ska man inte bevara. Klara måste få hjälp, det här är inte okej.

My stannade hemma från skolan den dagen. Johanna, som var ledig, ägnade större delen av dagen åt att fundera över vad hon skulle göra. Hon hade fortfarande inte lyckats försäkra sin dotter om att hon var tvungen att agera. Mys oro för att mista Klaras tillit överskuggade allt.

-Det var svårt, men jag började ändå med att ringa Pernilla för att berätta vad jag fått veta. Jag hade ju inte själv pratat med Klara eller sett något blåmärke. Men hade det gällt min dotter hade jag velat veta.

Reaktionen blev den väntade. Klaras mamma Pernilla blev förfärad. Men hon blev också oerhört förbannad – på Johanna. Hur vågade hon anklaga hennes sambo för barnmisshandel? Göran skulle aldrig skada Klara, det här var lögner och påhitt från My för att skada Klara.

-Så det slutade med att Pernilla sa upp kontakten med mig, berättar Johanna. Och till My kunde jag hälsa att hon aldrig mer var välkommen hos dem. Du kan ju fatta hur My reagerade när hon fick veta. Jag hade inte bara svikit ett löfte, nu hade jag dessutom förstört tjejernas vänskap. Fatta att jag kände mig som Mother of the Year!

Johanna försökte prata med My, försökte förklara att det som hänt Klara var allvarligt. Att Pernilla, Klaras mamma, reagerat instinktivt för att skydda sig själv och sin familj. Men My var otröstlig.

-Jag visste inte vad jag skulle göra, säger Johanna. Och det låter kanske förmätet, men så har jag aldrig känt förut med något av mina barn. Det slutade faktiskt med att jag ringde Bris. Jag visste inte ens att de hade en vuxentelefon, det var en kollega som berättade. Kuratorn som jag fick prata med stöttade mig i att jag hade gjort rätt som agerat. Han gav mig råd om hur man gör en orosanmälan när man anar att ett barn råkat illa ut. Och, inte minst, hur jag skulle prata med min egen dotter. Det var en otrolig lättnad. Jag känner ju min dotter bäst, men som ensamstående saknar man ofta någon annan närstående vuxen att bolla med. Det handlar inte om att jag är en dålig mamma, tvärtom. Det visar ju faktiskt att jag bryr mig om mitt barn och att jag är beredd att göra allt för henne. Och, inte minst, att jag vågar agera när jag vet att ett annat barn far illa, avslutar Johanna.

Bris kommentar:

Barn berättar ofta för andra barn hur de mår och hur de har det, men de vågar eller vill inte berätta för en vuxen. Det kan bero på skam eller rädsla för den vuxnes reaktion. Andra gånger kan det handla om en oro att inte bli tagen på allvar eller att det barnet utsätts för kanske förvärras om barnet berättar.

Bris vet också att många barn vill berätta för en vuxen i sin närhet hur de har det eller vad de utsätts för, men att de inte riktigt vet hur. När ett barn vågar berätta är det därför viktigt att vi vuxna finns där och lyssnar och därefter agerar och inte försöker förklara bort eller förminska det som händer eller har hänt. Precis som My känner många barn en stark lojalitet mot sina vänner och vill inte svika deras förtroende. Det vi vuxna behöver komma ihåg i ett sådant läge är att göra som mamma Johanna – vara lyhörda för våra barn, fråga flera gånger vid olika tillfällen och till slut agera om vi får reda på att ett barn far illa. En sådan hemlighet ska inget barn behöva bära själv!

Det är viktigt att Johanna fortsätter att prata med sin dotter om det som har hänt och, om möjligt, även pratar med den utsatta kompisen och förklarar varför hon som vuxen var tvungen att bryta ett löfte. Som Johanna förklarade för sin dotter var kompisens mammas reaktion inte ovanlig eftersom beskedet förmodligen kom som en chock. Förhoppningsvis kommer det ändå leda till att den drabbade kompisens mamma får en insikt i vad hennes dotter utsatts för och att familjen kommer få stöd och hjälp att hantera det som har hänt.