Barns digitala liv

Vi är online nästan hela tiden. På jobbet, i skolan, i kontakten med vänner, för att planera veckan och för att hålla koll på aktiviteter. Medan barn och unga har vuxit upp med nätet som en helt integrerat har vi vuxna ofta fått lära oss att bli mer och mer digitala. En känsla av att inte hänga med eller att inte ha koll är inte helt ovanlig.

I kontakten med Bris handlar både barn och vuxnas samtal om det som blivit eller känns svårt och detsamma gäller samtalen som handlar om de digitala miljöerna.

Barn oroar sig för:

  • Att de spenderar för mycket tid med att scrolla
  • Att hamna utanför
  • Att bli lurade av andra
  • Att utsättas för hat och hot
  • Att ens vuxna ska få veta att man blivit utsatt eller att inte våga berätta att man har blivit utsatt

Vuxna oroar sig för:

  • Att ens barn spenderar för mycket tid med att scrolla
  • Att ens barn ska bli kontaktad i groomingsyfte
  • Att inte få veta vad ens barn möter på plattformarna
  • Att ens barn ska dela med sig av bilder eller personlig information
  • Att de själva inte har koll på de spel och plattformar som barn använder

Minska avståndet

Vi vet att vuxna i barns närhet är de viktigaste personerna för dem och vi vet dessutom att barn och unga främst väljer sina egna vuxna när de behöver prata om något svårt. Men just när det gäller nätet är det många som hellre pratar med en mer jämnårig. Anledningen säger de är dels att vuxna inte intresserar sig för deras digitala vardag generellt utan enbart fokuserar på det negativa, dels att vuxna tenderar att bli arga och kanske ta ens mobil eller begränsa ens skärmtid ännu mer. Men den främsta anledningen till att inte prata med vuxna är för att barnen då först måste förklara vad det handlar om för plattform, varför det oftast är en rolig plats för att sen kunna berätta vad som hänt.  Det är vanligt att ingen vuxen frågat barnet om den digitala världen innan barnet själv berättar vilket försvårar samtalen om svåra situationer eller händelser på nätet.

Att inte fullt ut hänga med i den tekniska utvecklingen är något som många vuxna upplevt i alla tider – det är varken nytt eller ovanligt. Det är svårt att som förälder eller annan vuxen ha full insyn i alla de appar och plattformar som barn och unga rör sig på idag. Men det innebär inte att vi saknar ansvar – tvärtom. Vårt uppdrag som vuxna är att finnas närvarande i alla delar av barns liv, och i takt med att en stor del av deras vardag utspelar sig digitalt, blir vår närvaro just där särskilt avgörande. I de digitala miljöerna finns sällan andra vuxna som ser, lyssnar eller stöttar – därför behövs vi ännu mer. Nu ska vi också ha med oss att barns rätt till integritet växer med åldern. Det innebär att vi som vuxna behöver anpassa vårt förhållningssätt och hitta en balans mellan att skydda och respektera deras personliga gränser.

Helt integrerat men ändå annorlunda

Även om nätet är helt integrerat i barn och ungas liv kommer det med särskilda förutsättningar som skiljer sig från arenor där vi möts fysiskt. Och det är de här förutsättningarna som kan göra det både enklare och svårare att navigera.

Det är enklare att säga saker online. Det handlar både om att ta kontakt men också om att öppna upp och vara ärlig med andra om vem man är och hur man mår. Skärmen innebär som ett positivt avstånd där vi inte behöver tänka på hur vi ser ut eller att vi ska ha ögonkontakt. I barns samtal till Bris blir det tydligt att det anonymiserade stödet som kan ske på en för en själv trygg plats kan vara avgörande för att våga berätta och våga be som stöd.

Det är också enklare att hitta och få tillgång till information, bli delaktig i föreningar och forum. Och enklare att driva en fråga och få uppmärksamhet för den.

Men det försvårar också. Barn oroar sig för att bli lurade – att den de pratar med inte är den de säger att de är. Att det kan bli svårare att förstå varandra när man inte kan uppfatta ton eller kroppsspråk. Barn beskriver också att det avstånd som skärmen innebär leder till att det blir ett hårdare klimat. Att när det är lättare att säga saker uttrycks också hat, hot och trakasserier och man upplever att både en själv och andra har lättare att passera en gräns.

Vi lämnar också digitala spår. Det vi skriver och det vi skickar har vi inte längre full kontroll över. Allt finns kvar.

En viktig sak för oss vuxna att komma ihåg är att även om det digitala livet är helt integrerat i det fysiska så är det en arena i vardagen där det i många fall saknas ansvariga vuxna. Om ett barn är utsatt i skolan kontaktar vi mentorn och rektorn, om något har hänt på fotbollsträningen vänder vi oss till tränaren och när det varit konflikter pratar vi med de andra föräldrarna. På de digitala plattformarna har vi oftast inte andra vuxna att vända oss till. Tillsammans med att barn upplever att deras föräldrar och andra nära vuxna inte förstår eller intresserar sig för de digitala miljöerna de befinner sig i lämnas barnet alltså ofta utan vuxenstöd.

Vad möter barn i sin digitala miljö?

Barn är ingen homogen grupp. Hur de använder, förstår och hanterar sin digitala miljö är individuellt och bland annat ålder, mognad, funktionsnivå, tidigare erfarenheter och tillgång till vuxenstöd påverkar.  

Sociala medier

Många barn ser nätet, och just sociala medier, som en positiv plats där de kan hitta gemenskap och uttrycka sig på sätt de kanske inte vågar i den fysiska världen. De slappnar av, tar en paus från stress och press och fördriver tiden.

Men de beskriver också att det kan påverka dem negativt. Dels att de upplever sig fastna i scrollandet och också att de jämför sig med det innehåll de möter. I samtal till Bris resonerar barn om hur de egna känslorna och tankarna om kropp, mat och utseende påverkas av sociala medier. Man jämför sig med kända profiler och vill se ut som dem men också profiler som exempelvis pratar om anorexia som något positivt.

Barn kan ta del innehåll både via algoritmer men också genom att själva söka upp det och det beskrivs som både triggande och som en källa till kunskap om hur man ska göra för att till exempel gå ner i vikt. Man jämför också andras livsstil med sin egen och mäter sig mot antal vänner och likes.

Och här berättar barn att vuxna inte riktigt förstår. Att det som kan vara roligt med att ta del av en influencers liv, som känns inspirerande och kul, också är något som kan påverka dem negativt.

Gaming

I Sverige är gaming en av de mest populära fritidsaktiviteterna, och majoriteten av barn och unga spelar regelbundet. Ungefär 8 av 10 barn mellan 9 och 12 år spelar digitala spel. Det är vanligt att spela både själv och tillsammans med andra och ofta har man kontakt via skriv- eller röstchatt.

Att barn spelar på olika plattformar framkommer i samtal till Bris både som fritidsintresse och en aktivitet de mår bra av och som något som oroar dem. Det som får dem att må bra är dels att det är kul, att det är här de umgås med andra men också att man får känna sig duktig och att man kan vinna. I spel där man är en karaktär beskriver barn att det ger en möjlighet att vara någon annan.

Barn som saknar nära trygga relationer med jämnåriga i fysiska miljöer beskriver den sociala gemenskapen som extra viktig, exempelvis att vara efterfrågad, efterlängtad och att de man spelar med vill vara med en. Spelet kan också kännas meningsfullt eftersom det ger en känsla av att ha uppnått något som finns kvar nästa gång du spelar. I studier som gjorts på spelandet lyfter även barn att fördelarna med spel är att man lär sig språk, problemlösning och att samarbeta.

Det som oroar både barn och vuxna är när spelandet tar tid från andra delar av livet. Att bli beroende och inte kunna sluta, att det uppstår konflikter kring hur länge man får spela. Men barn vittnar också om att det i spelvärlden är en hård jargong med kränkningar och hot, rasism, extremism och desinformation. Gamingmiljön  är helt enkelt en arena för att både positiva och negativa upplevelser.

Utsatthet och vad säger lagen?

Det är precis lika illa att bli utsatt på nätet, till exempel genom kränkande kommentarer i sociala medier, som att bli utsatt i skolan. Barn och unga berättar för Bris om situationer där de har blivit hotade eller där någon har försökt övertala dem att skicka bilder eller att ställa upp på saker de egentligen inte vill. Vi vuxna behöver vara tydliga med att det som händer på nätet är lika allvarligt och att vi finns där för att hjälpa, samtidigt som vi ska vara lyhörda för vad barnet behöver från oss just nu. Ibland är det att vi agerar, ibland behöver de få prata av sig först för att sedan få hjälp med att anmäla eller blockera.

Men vad gäller egentligen, vad är olagligt? Både vi vuxna och barn och unga behöver förstå vad som är ok eller inte online och därför kan det vara bra att prata om att sprida bilder på andra kan vara olagligt. Det gäller även om man fått bilden av personen som syns på bilden. Om spridningen av bilden är olaglig beror på bildens innehåll och syftet med att dela den. Handlar det om att kränka den som syns på bilden? Att sprida bilder av en naken och/eller väldigt skadad människa är ofta olagligt medan det kan vara okej att sprida en bild på någon som exempelvis spelar fotboll.  Undrar ditt barn vad hen kan dela online? Då kan ni prata om ifall det till exempel finns en risk att personen på bilden blir ledsen om bilden sprids. Är svaret ja ska bilden inte spridas. Detta gäller oavsett om det är en eller flera personer på bilden.

Om man vill sprida en bild på sig själv och andra är det viktigt att fundera över om de andra på bilden är okej med att bilden sprids. Att fråga först behöver både vuxna och barn bli bättre på. Det kan också vara olagligt att skicka en bild på sig själv eller på någon annan om mottagaren inte har bett om det, alltså om hen inte har lämnat sitt samtycke. Om man till exempel vill skicka en bild på sig själv till någon annan, är det alltid bäst att fråga först.   

Något som är olagligt är grooming alltså att någon vuxen föreslår eller stämmer träff med ett barn under 15 år i sexuellt syfte. Den första kontakten sker ofta i chattar och på olika plattformar. Genom komplimanger, mutor och utpressning försöker förövaren få barnet att posera naket eller att träffas så att förövaren kan begå sexuella övergrepp. Grooming är alltid olagligt. Den som är utsatt för grooming är ett brottsoffer och har alltså inte själv gjort något fel.

Något som vi ofta ser online är hotfulla och kränkande kommentarer till enskilda personer eller särskilda grupper. Vi behöver prata om att det inte är mer okej att skriva elaka kommentarer bara för att vi inte ser dem vi kommenterar. Vi vuxna behöver också visa att vi tar ansvar för att säga ifrån, men också tänka på hur vi själva uttrycker oss i olika forum. Ofta behöver en inte leta sig längre än till sin loka facebookgrupp för att se att kränkande kommentarer och påhopp.

Samtycke online

Många barn och unga känner sig osäkra på vad som är okej att skriva eller säga i kommunikation med andra online. Något som är en rolig chatt med en ny kompis kan plötsligt kännas obehaglig eller läskig. Många barn tar själva på sig skulden när någon går över gränsen i ett samtal, att man får skylla sig själv när någon tjatar om nakenbilder eftersom man själv var den som inledde kontakten till exempel. Här är det viktigt att vi vuxna stöttar våra barn. Det som händer online är, som sagt, inte mindre allvarligt än om det hände någon annanstans. Vi behöver prata om att samtycke gäller var vi än befinner oss:

  • Prata om att chattar och konversationer online ska kännas bra.
  • Att fråga innan vi skickar bilder eller förslag till andra.
  • Att det aldrig är ens eget fel om någon skickar något till en som man inte ville ha eller se.
  • Att själv ta ansvar och fråga om det känns som att man gick över någons gräns.

Genom att visa att vi förstår att det kan vara svårt att kommunicera online visar vi att vi också kan prata om det när det blivit fel och kunna vara det stöd som barn och unga har rätt till.

Att vara ett stöd

Hur ska vi vuxna göra? Jo vi ska börja med att fråga – och vi ska lyssna.
Som vuxna behöver vi vara nyfikna på barnens digitala värld, även om vi inte alltid förstår den fullt ut. Genom att ställa frågor och lyssna på svaren visar vi att vi bryr oss – och det bygger tillit.

Här är några enkla sätt att börja samtalet:

  • Vad är det bästa med den här appen eller plattformen?
  • Hur funkar den egentligen?
  • Kan du visa mig hur du använder den?

När vi är nyfikna på det som engagerar barnet – det roliga, det spännande, det kreativa – skapar vi utrymme för att också kunna prata om det som oroar eller känns fel. Det är oftast då barn vågar dela med sig när något faktiskt händer.

Fortsätt med frågor som öppnar upp:

  • Vad gör du om något inte känns bra?
  • Har du sett något online som gjort dig obekväm eller orolig?
  • Vet du hur man rapporterar något som inte är okej?

Du behöver inte kunna varje funktion i varje app – på samma sätt som du inte behöver kunna alla regler i en sport för att vara en engagerad förälder. Men du behöver förstå varför barnet använder en viss plattform, och hur det påverkar barnet att vara där.

Och den kunskapen får vi inte genom att gissa – vi får den genom att prata.

Skärmtid

Under 2024 publicerade Folkhälsomyndigheten nya skärmtidsrekommendationer tillsammans med en vägledning riktad till föräldrar, lärare och andra vuxna i barns närhet. Rekommendationerna syftar till att ge stöd i hur vi kan förhålla oss till barns skärmanvändning på ett mer nyanserat och informerat sätt – baserat på aktuell forskning om barn och ungas hälsa.

Vägledningen är ett bra stöd för ett samtal om skärmanvändning men det är viktigt att komma ihåg att: det inte enbart handlar om hur mycket tid barn spenderar framför en skärm, utan om vad de gör, när de gör det – och hur det får dem att må.

Barn och unga behöver – liksom vuxna – en balans i tillvaron. De behöver:

  • Sömn
  • Näringsrik mat
  • Fysisk aktivitet
  • Relationer och närvaro
  • Återhämtning
  • Skola och lärande

Det är när skärmanvändningen börjar påverka dessa grundläggande behov negativt som vi behöver agera. Ett barn som sover dåligt, missar måltider eller undviker sociala sammanhang på grund av skärmanvändning kan vara i obalans – och det är där vårt vuxenansvar blir avgörande.

Samtidigt är det viktigt att förstå att kort skärmtid inte automatiskt innebär trygghet. Ett skrämmande videoklipp, ett rykte som sprids eller en bild som delas kan orsaka skada – oavsett hur länge barnet varit uppkopplat. Därför behöver diskussionen om skärmar alltid kompletteras med samtal om innehåll, trygghet och barnets upplevelse.

Kom ihåg! Bris vuxentelefon om barn är öppen varje vardag klockan 9:00–13:00, här kan du få bolla just dina funderingar kring ett barn med Bris kuratorer.