”Jag blev så gripen första gången jag besökte Bris!”

Vad händer när man går från att vara en disciplinerad idrottare till att plötsligt inte ens få styra över sin sömn? Charlotte Kalla berättar om hur föräldraskapet tvingat henne att släppa taget – och om kärleken som ingen kunde förbereda henne på.  

Det är en varm försommardag i Sundsvall. Solen flödar in genom altanens fönster hemma hos Charlotte Kalla. Utsikten är magnifik – den glittrande Sidsjön, uråldrig granskog och det majestätiska Södra berget – är bara några minuters promenad bort. Perfekt för Sveriges främsta olympier genom tiderna som fortfarande, tre år efter karriärens avslut, är i imponerande form. Men det är inte elitidrottaren Charlotte Kalla som vi är här för att träffa idag. Fokus för vårt samtal är barn och föräldraskap. För två år sedan blev Charlotte och hennes sambo Fredrik föräldrar till Alvin. Och om drygt en månad beräknas Alvins lillebror födas. Charlotte, som precis har lämnat in terminens sista uppgift på programmet för Beteendevetenskap, har nu all tid att fokusera på den nya bebisens ankomst. Den här gången är det annorlunda för hon vet vad som väntar. 

– Jag minns att jag var mer osäker första gången. Hur vet jag att bebisen andas? Hur ska man tolka gråt? Kommer amningen att fungera? Nu är jag inte rädd på samma sätt men jag kan oroa mig över andra saker: kommer jag kunna tycka lika mycket om den här bebisen som jag tycker om Alvin? Kärleken till Alvin var så självklar, ler Charlotte. Jag kan inte föreställa mig hur det blir med ett barn till.
 
Inför Alvins födelse plöjde hon, i likhet med många nyblivna föräldrar, informationssidor och 1177. Men det verkliga stödet kom från systern Christelle som sedan tidigare hade småbarn och kunde ge konkreta svar på alla frågor. På samma sätt fick Charlotte stöd i en lokal föräldragrupp som vårdcentralen anordnade för förstagångsföräldrar.   

– Det var så fint att hitta andra i samma fas. Vi åkte skidor ihop, fikade och var ute i naturen. Jag är också tacksam att jag har folk omkring mig som inte överöser mig med råd, utan bara visar att de finns där.  

Charlotte berättar att hon nyligen deltog i en dagsretreat för blivande mammor, ledd av två doulor. En överraskningspresent från en granne som i hemlighet ställt upp i tävlingen i Charlottes namn. 

– Det var faktiskt jättefint. Där var inga förstagångsföderskor bara kvinnor som redan gått igenom en förlossning. Det blev väldigt konkret och lugnande. Jag kommer inte föda med hjälp av en doula, men att få kunskap och bli medveten om sina alternativ var nyttigt. 

En ny roll – en ny identitet

När vi träffas är Alvin på förskolan där han går sedan i januari. Charlotte har medvetet valt att skydda honom från media och den uppmärksamhet som följer med rollen som offentlig person. Men hur skulle hon själv beskriva sin son? 

- Åh, han har så många idéer just nu, skrattar hon. Han är en härlig kombination av mig och Fredrik. Tillsammans med oss är han väldigt bestämd men när han är med andra barn är han mer av en iakttagare. Vi har försökt att hänga mer med kompisar som har barn, men Alvin är inte riktigt där än. Om det är stora barn i lekparken vill han hellre gå till annan park.  
Hon tystnar, tänker efter och säger sedan: 

- Just nu är han är väldigt mammig, det kan nog bli utmaning när hans bror föds. 

För någon som i nästan två decennier levt efter prestationsmål, maxpulsträning och minutiös planering har småbarnslivet inneburit en kulturkrock. Men också en omställning hon numera uppskattar. 

– Jag har haft lyxen att kunna vara egoistisk som elitidrottare. Allt kretsade kring min kropp, mina resultat, mitt schema. Min närvaro på släkt och vänners dop och bröllop var beroende av mitt träningsschema. 

Numera styrs dagarna av förskolehämtning, vilostunder och Alvins dagsform. Men Charlotte har funnit ett lugn i att dagarna inte längre behöver vara fullbokade. 

– Det har varit nyttigt för mig att ha mer luft i schemat. Att kunna tacka nej till saker. Jag vill inte pressa in för mycket för Alvin, och det har blivit ett sätt att skydda även mig själv från stress. 

Den struktur som idrotten gett henne finns ändå kvar som en ryggrad i vardagen. Dygnsrytmen. De fasta måltiderna. Återhämtningen. 

– Barn mår bra av rutiner. Jag blir själv som mest produktiv när dagarna har ett flyt. Det behöver inte vara strikt bara förutsägbart. 

Men vissa saker har varit svårare att släppa. Som kontrollbehovet. 

– Pottan är ett bra exempel, skrattar hon. Vi har haft den med oss överallt, till och med på utflykter. Det hade varit lättare att bara låta honom ha blöja, men det handlar om att ge honom självförtroende. Att lita på att han klarar det. Det är utmanande för mig men viktigt för honom. 

Förtroende och tillit 

Charlotte återkommer ofta till vikten av att lära Alvin självständighet. Det är något Charlotte och hennes systrar tidigt fick lära sig under uppväxten i Tärendö. Familjen gjorde ofta saker tillsammans där barnen fick vara med på egna villkor. 

- Mamma och pappa tog ofta med oss ut i naturen, vi har fått följa med och plocka bär eller ta upp potatis hos morfar. Vi fick plocka de minsta potatisarna till grisarna men vi kände ändå att vi hade en uppgift.  

Charlotte beskriver stoltheten när hon fick en egen nyckel i fjärde klass så hon slapp gå på fritids efter skolan. 

- De curlade inte oss. Vi fick packa våra egna väskor. Det vill jag föra vidare till mina barn, att försöka själv, ta ansvar och känna tillit. Jag vill också att barnen ska förstå hur mycket energi naturen kan ge. En promenad räcker eller en stund i skogen.  

Att duga – även när man inte orkar

En annan dimension av föräldraskapet, kanske den mest sårbara, handlar om tvivel över att inte räcka till. Charlotte tvekar inte när hon får frågan om hon också brottas med det. 

– Ja, definitivt. Det är till exempel stressande att vabba när man har andra saker man måste hinna med. Då kommer tankarna: Gör jag tillräckligt? Är det här för Alvins skull eller för min egen? 

Det tar mycket att hitta en balans mellan att ge sig själv tid och ge barnen utrymme. Särskilt nu, med ett syskon på väg. 

– Jag funderar mycket på hur det blir när vi är fyra i familjen, då Alvin inte längre får all min uppmärksamhet. Jag hoppas kunna fortsätta ge Alvin det utrymme han behöver, utan att lillebror kommer i skymundan. Jag vet också att jag nog måste sänka ambitionsnivån vad gäller mig själv. 

”Bris gör skillnad på riktigt” 

Sedan åtta år tillbaka är Charlotte ambassadör för Bris, ett engagemang hon tar på stort allvar. När hon första gången besökte Bris kontor och fick prata med kuratorerna förstod hon värdet av att barn har trygga vuxna att prata med. 

– Det blev så verkligt när jag hörde dem berätta om samtalen som kommer in. Det är här och nu. Jag blev så gripen. 

Barns psykiska hälsa är en hjärtefråga och hösten 2023 gick hon ut offentligt med sin egen kamp mot psykisk hälsa kopplad till prestation, i självbiografin Skam den som ger sig. Och nu i höst frontar hon för andra året stegutmaningen 116 111 steg för Bris – en manifestation för barns rätt till psykisk hälsa. 

Anmäl dig till utmaningen här!

Närvaro i det lilla

– Vi har inte pratat jättemycket om känslor hemma än, Alvin håller fortfarande på att erövra språket. Men jag försöker sätta ord på situationer: ”Jag ser att du är ledsen men nu behöver du lyssna.”  Jag tror det kan vara en väg in. 

Hon fortsätter: 

-Jag försöker vara öppen med Alvin, jag vill att han ska se att jag också funderar fram och tillbaka och att jag inte alltid har alla svar.  

När vi pratar om framtiden – tonår, skärmtid, sociala medier – kommer nya orosmoln. 

– När vi växte upp fanns inte sociala medier, nu är det en helt annan värld. Men det handlar om tillit. Att barnen känner att de kan vara ärliga även när de har gjort fel, när de är ledsna eller när de inte vet hur de ska välja.  
När Charlotte beskriver det som gör henne lycklig i vardagen är det inga stora gester eller långväga äventyr. Det är det lilla. Det enkla. 

– När jag hör Alvin vakna med ett glatt humör eller som häromdagen, när det regnade och vi gick ner till sjön för att kasta stenar i vattnet. Det var magiskt. För honom spelar det ingen roll om det är sol eller regn bara vi gör något tillsammans. 

Det har blivit dags att hämta Alvin på förskolan. Sedan får sonen styra resten av dagen. Att ta saker i sin egen takt har blivit föräldern Charlottes motto. Och även om elitidrottens målmedvetenhet finns kvar är hennes viktigaste drivkraft idag betydligt enklare: 

– Att vara närvarande som mamma. Och att barnen ska veta att jag alltid är på deras sida.