”Jag blev så gripen första gången jag besökte Bris!”

Vad händer när man går från att vara en disciplinerad idrottare till att plötsligt inte ens få styra över sin sömn? Charlotte Kalla berättar om hur föräldraskapet tvingat henne att släppa taget – och om kärleken som ingen kunde förbereda henne på.

Det är en varm försommardag i Sundsvall. Solen flödar in genom altandörrarna hemma hos Charlotte Kalla. Utsikten är magnifik: den glittrande Sidsjön, uråldrig granskog och det majestätiska Södra berget ligger bara några minuters promenad bort. Perfekt för Sveriges främsta olympier genom tiderna, som fortfarande – tre år efter karriärens slut – är i imponerande form.

Men det är inte elitidrottaren Charlotte Kalla vi är här för att träffa idag. Fokus för samtalet är barn och föräldraskap. För två år sedan blev Charlotte och hennes sambo Fredrik föräldrar till Alvin. Och om drygt en månad väntas Alvins lillebror födas.

Charlotte har precis lämnat in terminens sista uppgift på programmet i beteendevetenskap och kan nu fullt ut fokusera på den nya bebisens ankomst. Den här gången känns allt annorlunda – nu vet hon vad som väntar.

– Jag minns att jag var mycket mer osäker första gången. Hur vet jag att bebisen andas? Hur ska man tolka gråt? Kommer amningen att fungera? Nu är jag inte rädd på samma sätt, men jag kan oroa mig över andra saker: kommer jag kunna tycka lika mycket om den här bebisen som jag tycker om Alvin? Kärleken till Alvin var så självklar, ler Charlotte. Jag kan inte föreställa mig hur det blir med ett barn till.

Inför Alvins födelse plöjde hon, likt många nyblivna föräldrar, informationssidor och 1177. Men det verkliga stödet kom från systern Christelle, som redan hade småbarn och kunde ge konkreta svar på alla frågor. Hon fann också trygghet i den lokala föräldragrupp som vårdcentralen anordnade för förstagångsföräldrar.

– Det var så fint att hitta andra i samma fas. Vi åkte skidor ihop, fikade och var ute i naturen. Jag är också tacksam över att ha människor omkring mig som inte överöser mig med råd, utan bara visar att de finns där.

Charlotte berättar att hon nyligen deltog i en dagsretreat för blivande mammor, ledd av två doulor – en överraskningspresent från en granne som i hemlighet ställt upp i en tävling i Charlottes namn.

– Det var faktiskt jättefint. Där var inga förstagångsföderskor, bara kvinnor som redan gått igenom en förlossning. Det blev väldigt konkret och lugnande. Jag kommer inte att föda med hjälp av en doula, men att få kunskap och bli medveten om sina alternativ var nyttigt.

En ny roll – en ny identitet

När vi träffas är Alvin på förskolan, där han gått sedan januari. Charlotte har medvetet valt att skydda honom från media och den uppmärksamhet som följer med rollen som offentlig person. Men hur skulle hon själv beskriva sin son?

– Åh, han har så många idéer just nu, skrattar hon. Han är en härlig kombination av mig och Fredrik. Med oss är han väldigt bestämd, men tillsammans med andra barn är han mer av en iakttagare. Vi har försökt umgås mer med kompisar som har barn, men Alvin är inte riktigt där än. Om det är stora barn i lekparken vill han hellre gå till en annan park.

Hon tystnar, tänker efter och fortsätter:

– Just nu är han väldigt mammig. Det kan nog bli en utmaning när hans bror föds.

För någon som i nästan två decennier levt efter prestationsmål, maxpulsträning och minutiös planering har småbarnslivet inneburit en kulturkrock – men också en omställning hon idag uppskattar.

– Jag har haft lyxen att kunna vara egoistisk som elitidrottare. Allt kretsade kring min kropp, mina resultat och mitt schema. Min närvaro på släkt och vänners dop och bröllop styrdes av träningsplaneringen.

Numera formas dagarna av förskolehämtning, vilostunder och Alvins dagsform. Samtidigt har Charlotte funnit ett lugn i att livet inte längre behöver vara minutiöst planerat.

– Det har varit nyttigt för mig att ha mer luft i schemat. Att kunna tacka nej till saker. Jag vill inte pressa in för mycket för Alvin, och det har också blivit ett sätt att skydda mig själv från stress.

Den struktur som idrotten gav henne finns ändå kvar som en ryggrad i vardagen: dygnsrytmen, de fasta måltiderna och återhämtningen.

– Barn mår bra av rutiner. Jag blir själv som mest produktiv när dagarna har ett flyt. Det behöver inte vara strikt – bara förutsägbart.

Men vissa saker har varit svårare att släppa. Som kontrollbehovet.

– Pottan är ett bra exempel, skrattar hon. Vi har haft den med oss överallt, till och med på utflykter. Det hade varit lättare att bara låta honom ha blöja, men det handlar om att ge honom självförtroende. Att lita på att han klarar det. Det är utmanande för mig, men viktigt för honom.

Charlotte återkommer ofta till vikten av att lära Alvin självständighet – något hon och hennes systrar tidigt fick med sig under uppväxten i Tärendö. Familjen gjorde ofta saker tillsammans där barnen fick vara med på egna villkor.

– Mamma och pappa tog ofta med oss ut i naturen. Vi fick följa med och plocka bär eller ta upp potatis hos morfar. Vi fick plocka de minsta potatisarna till grisarna, men vi kände ändå att vi hade en uppgift.

Hon beskriver också stoltheten när hon fick en egen nyckel i fjärde klass och slapp gå på fritids efter skolan.

– De curlade inte oss. Vi fick packa våra egna väskor. Det vill jag föra vidare till mina barn – att försöka själv, ta ansvar och känna tillit. Jag vill också att barnen ska förstå hur mycket energi naturen kan ge. En promenad räcker, eller en stund i skogen.

Att duga – även när man inte orkar

En annan dimension av föräldraskapet, kanske den mest sårbara, handlar om tvivlet på att inte räcka till. Charlotte tvekar inte när hon får frågan om hon också brottas med det.

– Ja, definitivt. Det är till exempel stressande att vabba när man samtidigt har andra saker man måste hinna med. Då kommer tankarna: Gör jag tillräckligt? Är det här för Alvins skull eller för min egen?

Balansen mellan att ge sig själv tid och samtidigt ge barnen utrymme är svår – särskilt nu, med ett syskon på väg.

– Jag funderar mycket på hur det blir när vi är fyra i familjen, när Alvin inte längre får all min uppmärksamhet. Jag hoppas kunna fortsätta ge honom det utrymme han behöver, utan att lillebror hamnar i skymundan. Jag vet också att jag nog måste sänka ambitionsnivån kring mig själv.

”Bris gör skillnad på riktigt”

Sedan åtta år tillbaka är Charlotte ambassadör för Bris – ett engagemang hon tar på stort allvar. När hon första gången besökte organisationens kontor och fick prata med kuratorerna förstod hon värdet av att barn har trygga vuxna att vända sig till.

– Det blev så verkligt när jag hörde dem berätta om samtalen som kommer in. Det är här och nu. Jag blev så gripen.

Barns psykiska hälsa är en hjärtefråga för Charlotte. Hösten 2023 berättade hon offentligt om sin egen kamp med psykisk ohälsa kopplad till prestation, i självbiografin Skam den som ger sig. I höst frontar hon för andra året stegutmaningen ”116 111 steg för Bris” – en manifestation för barns rätt till psykisk hälsa.

– Vi har inte pratat jättemycket om känslor hemma än, Alvin håller fortfarande på att erövra språket. Men jag försöker sätta ord på situationer: ”Jag ser att du är ledsen, men nu behöver du lyssna.” Jag tror att det kan vara en väg in.

Hon fortsätter:

– Jag försöker vara öppen med Alvin. Jag vill att han ska se att jag också funderar fram och tillbaka och att jag inte alltid har alla svar.

När samtalet glider in på framtiden – tonår, skärmtid och sociala medier – kommer nya orosmoln.

– När vi växte upp fanns inte sociala medier. Nu är det en helt annan värld. Men det handlar om tillit. Att barnen känner att de kan vara ärliga även när de har gjort fel, när de är ledsna eller när de inte vet hur de ska välja.

När Charlotte beskriver det som gör henne lycklig i vardagen handlar det inte om stora gester eller långväga äventyr. Det är det lilla. Det enkla.

– När jag hör Alvin vakna på gott humör. Eller som häromdagen när det regnade och vi gick ner till sjön för att kasta stenar i vattnet. Det var magiskt. För honom spelar det ingen roll om det är sol eller regn – bara vi gör något tillsammans.

Det har blivit dags att hämta Alvin på förskolan. Sedan får sonen styra resten av dagen. Att ta saker i sin egen takt har blivit föräldern Charlottes motto. Och även om elitidrottens målmedvetenhet fortfarande finns kvar, är hennes viktigaste drivkraft idag betydligt enklare:

– Att vara närvarande som mamma. Och att barnen ska veta att jag alltid är på deras sida.