50 år för barnets rättigheter

I början av 1970-talet är Sverige ett land med stagnerande ekonomi till följd av oljekrisen. Regeringen arbetar för att stärka välfärdssamhället och kärnkraften är en het fråga i den växande miljödebatten. Vid den här tiden är Sverige också ett land där det är tillåtet för föräldrar att slå sina barn. Här börjar historien om hur agan som uppfostringsmetod kom att förbjudas i Sverige. Det är också början på berättelsen om Bris, som varit en av Sveriges ledande barnrättsorganisationer i ett halvt sekel.

Journalisten Berit Hedeby och barnboksförfattaren Gunnel Linde, som grundade Bris 1971, på invigningen av utställningen "Barnmisshandel i Sverige".

Journalisten Berit Hedeby och barnboksförfattaren Gunnel Linde, som grundade Bris 1971, på invigningen av utställningen "Barnmisshandel i Sverige".

Våren 1971 upprörs hela Sverige av ett grovt fall av barnmisshandel som får stor uppmärksamhet i medierna. Den treåriga flickan Maria misshandlas till döds av sin styvfar i Stockholm, som bestraffning för att hon kissat på sig i hans knä efter att ha tillbringat en hel natt i skamvrån. Skadorna på hennes kropp vittnar om att våldet pågått  under lång tid. En bild av treåringen, med brunt hår och en nalle i  famnen, visas i flera tidningar och många människor reagerar kraftigt på att samhället har misslyckats med att skydda henne.

Den här tragiska händelsen gav upphov till en intensiv samhällsdebatt i Sverige. Det stod snart klart att många runt flickan känt till hennes situation utan att ingripa. Familjen var känd hos de sociala myndigheterna och fick ekonomiskt stöd, men ingen vuxen hade träffat Maria. Flickans mamma, som hade bevittnat misshandeln under flera år, hade inte satt stopp för våldet. Grannarna hade försökt anmäla misshandeln till Barnavårdsnämnden, men inte velat uppge sina namn av rädsla för repressalier. Den anonyma anmälan accepterades helt enkelt inte. Det kom att dröja ytterligare nio år innan socialtjänstlagen tillät anonyma
anmälningar om barn som misstänktes fara illa. Under den tiden hann fler barn drabbas.

Frågan om barnmisshandel diskuterades livligt under hela 1970-talet och konsekvensernaav att utsätta barn för våld började undersökas. En fråga som lyftes gällde den anmälningsplikt som sjukvården och kommunala myndigheter hade, där varken kunskapen eller tillämpningen var tillräcklig för att skydda barn som levde i utsatthet. En annan fråga som lyftes rörde allmänheten, som sällan anmälde barnmisshandel just eftersom det var svårt eller omöjligt att få göra det anonymt.

I debatten började man på allvar att diskutera vikten av förebyggande insatser för att skydda barn. Som att bygga ut barnhälsovård och barnomsorg, och erbjuda föräldrautbildningar för att höja medvetenhet och kunskapsnivå. Det fördes också diskussioner om behovet av tydligare lagar, eftersom det fanns en gråzon mellan aga och misshandel. Det senare var förbjudet sedan länge, men en allmänt spridd uppfattning i Sverige var att aga var en naturlig och bra del av ett barns uppfostran, en nödvändighet för att barn skulle växa upp till ”lydiga samhällsmedborgare”. Detta skulle komma att förändras.

Organisationen Bris föds

Treåriga Marias död upprörde och engagerade bland andra journalisten Berit Hedeby och barnboksförfattaren Gunnel Linde. De ville förändra de brister de såg i samhället, och åskådliggöra vad misshandel gör med ett barn. I september 1971, ett halvår efter Marias död, arrangerade de en fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm som visades under namnet ”Barnmisshandel i Sverige”. Utställningen bestod av mycket starka bilder från rättsläkarstationer på barn som misshandlats, tillsammans med berättelser om deras liv och död. Den var tänkt som en ”chockstart” för en viktig, kraftfull och nödvändig opinionsbildning i vårt land.

På en av bilderna i utställningen kunde besökarna se ett litet barn med ett öga igenmurat av en blåtira, och ett sår över läppen. På en av väggarna projicerades en dikt:

Ett barn som får kritik lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk lär sig att slåss.

Men ett barn som blir omtyckt och kramat, lär sig att känna kärlek i världen.

Resultatet lät inte vänta på sig. Utställningen hjälpte till att förändra attityden till våld i uppfostrande syfte bland föräldrar i Sverige. Det anteckningsblock som fanns på utställningen, där besökare kunde visa intresse för att hjälpa till i kampen mot aga, var fulltecknat med ett hundratal namn efter bara några dagar. Den 1 september 1971 sammankallades alla intresserade och aktionsgruppen Bris – Barnens Rätt i Samhället – bildades.

Det startas en jourtelefon

Aktionsgruppen Bris bestod till en början helt av ideella krafter. Ett tjugotal kvinnor jobbade tillsammans under de första åren och kansliet inrättades i en liten lokal på Artillerigatan i Stockholm, en tom lägenhet som lånades ut av hyresvärden utan kostnad.

Det startades tidigt en jourtelefon, dit både barn som for illa, och vuxna som kände till barn med sådana levnadsförhållanden, kunde vända sig. Den hade öppet två kvällar i veckan och en jouransvarig och en styrelsemedlem turades om att svara och anteckna. Under 1970-talet kom varje år omkring 2 000 samtal.

En av dem som svarade i telefonen den här första tiden var Christina Ålander Brasch. Som 23-åring skrev hon ner sitt namn i protestlistan på utställningen i Kulturhuset, och det blev starten på ett 40 år långt arbete inom Bris.

– Då, 1971, arbetade jag som högstadielärare i barnkunskap och jag såg tydligt att det saknades instanser som utsatta barn kunde vända sig till. De flesta som ringde i början var vuxna som kände till barn som for illa, berättar hon.

Genom att Bris kunde agera mellanhand skyddades de som anmälde barnmisshandel. Just det som hade behövts när treåriga Marias grannar försökte anmäla våldet som hon utsattes för. Med dåtidens regler räckte det inte att en anmälare misstänkte att ett barn for illa, hen behövde också våga ställa upp som vittne. Det gjorde det svårt för många som var vänner, grannar eller familjemedlemmar till barnet. Att någon nu ställde sig mellan anmälarna och myndigheterna gjorde att många fler kunde och vågade agera.

– Jag minns en rektor som gjorde en anmälan om barnmisshandel. Han fick fönstren i huset krossade och hans egna barn hotades. Därför var det jätteviktigt att vi som jobbade ideellt med det här kunde ta striden och anmäla i våra egna namn. Men det var tufft också, många ansåg att vi lade oss i andras angelägenheter. Vi trodde och lyssnade på var och en som vände sig till oss, och när vi såg vilken skillnad vi kunde göra stärkte det oss i den stora kamp vi tyckte att detta var, berättar Christina Ålander Brasch.

Bris växte snabbt både ekonomiskt och i engagemang, och blev en samlande kraft för den förändringsvilja som fanns i delar av samhället. Men det kom att dröja innan organisationen betraktades som den samhällsviktiga instans den är idag. Det första decenniet var Bris mer av en ”kamporganisation” som hamnade i ett slags motsatsförhållande till de sociala myndigheterna. Den handfull kvinnor som tog sig an barnens samtal inom Bris kallades ”jourare”, och Christina och en kollega till henne, som hade ansvar för telefonverksamheten, gick under benämningen ”fallmammor”. De stod ofta i en telefonhytt på sina lunchraster och ringde till de sociala myndigheterna för olika barns räkning.

Med i den första gruppen kvinnor som arbetade för att lyfta barnrättsfrågan i Sverige efter Marias död fanns också Åsa Ekman. Hon var en ung lärare som flyttat till Stockholm från Sollefteå, och som tillsammans med sina vänner förfärades av det som hade hänt flickan.

– Något värre hade vi aldrig hört talas om, och vi visste vad vi måste göra, berättar hon.

Åsa bodde bara några hundra meter från Bris kontor, som då hade flyttat till en liten lokal ovanpå pistolteatern i Vasastan. Där kom hon att tillbringa mycket tid. Åsa tog initiativ till en barndemonstration för att öka kännedomen om Bris och medvetenhet om frågorna som Bris drev.

– En strålande solig majdag drog vi fram, från Sergelarkaden till Kungsträdgården under buller och bång, skratt och musik. Flera barn hade målat plakat som de stolt höll upp, berättar hon.

Flera personer, däribland journalisten och författaren Monica Boëthius, höll tal för Bris sak. Dagen därpå fanns en helsida i DN att läsa om evenemanget.

– Vårt mål var att samla många anhängare som kunde hjälpa till att sprida detta nya svenska synsätt över landet och världen, säger Åsa Ekman.

De ideella krafterna var grunden för Bris arbete. Jourtelefonen hade begränsade öppettider och många barn som försökte ringa kom inte fram. Christina Ålander Brasch minns ett brev från en flicka i Norrland som skrev att hon kände sig lurad. ”Jag kan lika gärna frysa ihjäl här ute, eller gå hem och bli ihjälslagen.”

– Det var förfärligt och frustrerande, förstås. Men då kom vi på att starta en telefonlinje bara för barn. Det blev starten till Barnens Hjälptelefon 1980, den som idag heter Bris 116 111.

Allmänna arvsfonden sköt till 150 000 kronor och snart fanns tre telefoner på Bris kontor: en vit kanslitelefon, en grön telefon för oroliga vuxna och en röd telefon, specifikt för barn.

– Det absolut viktigaste var att alltid kunna visa barnen som ringde att vi tog dem på allvar, höll vad vi lovade, och att vi aldrig skulle svika ett barn. Det fungerade.

Till en början kände få barn till möjligheten att ringa hjälplinjen. Det fanns inga digitala kanaler som idag, och Bris funderade därför på hur man bäst kunde nå barn för att berätta om det stöd som fanns att få. Ett av svaren blev: mjölkpaket. Runtom i landet stod mjölk-paket framför ögonen på barn som åt sin frukost, och en kampanj för Bris trycktes på förpackningarnas baksidor. 

Kvinnorna inom Bris ville nå ut så brett som möjligt. De tog sig an barnen som utsatts för misshandel och ställde politiker mot väggen, för att få till stånd en strängare lagstiftning mot barnaga. Begreppet ”Brisgerillan” myntades om de tidiga pionjärerna och användes flitigt i medierapporteringen. Gunnel Linde, som var barnproducent på Sveriges Television, var också med och gjorde en tv-programserie för vuxna där politiker och myndigheter avkrävdes svar på vad de tänkte göra för att komma åt våldet mot barn.

Programserien fick stort genomslag. På den tiden fanns bara två tv-kanaler och en stor del av befolkningen tittade på det som sändes. Programmet ”Vad gör man?” bidrog till fler samtal, och till att anmälningar om barnmisshandel ökade i Sverige. Även i det populära barn- och ungdomsprogrammet "Barnjournalen" fick Bris utrymme när telefonnumret lades ut i bild för första gången.

I början av 1980-talet öppnades Bris-kontor i fler städer; i Göteborg, Norrköping, Umeå och Malmö. I och med den regionala spridningen kunde man nå ut till fler och fler barn, och med tiden växte föreningen till ett förbund. När fler barn ringde behövde bemötandet systematiseras och kvalitetssäkras, och med tiden utvecklade Bris en samtalsmetodik som är viktig än idag. Grunden till den är synsättet att ”barn vågar berätta, om du vågar lyssna”.

– Vi uppmuntrade barnen som ringde att våga berätta hur de faktiskt hade det, och talade om för dem att de inte var ensamma. Det är viktigt att barn får chans att berätta för någon som står pall, och som klarar av att ta emot deras berättelser vad de än innehåller. Det löftet har alltid varit viktigt, säger Christina Ålander Brasch.

Under åren som gått sedan Bris startade har synen på barn tydligt förändrats i samhället. Bris föddes ur behovet att skydda barn. Idag betraktas barn som rättighetsbärare och aktörer. Bris utformar sin verksamhet tillsammans med barn, och Sverige som land har åtagit sig att följa barnkonventionen, som sedan 2020 också är svensk lag. Ett tydligt uppdrag idag är att bevaka att barn får sina rättigheter enligt konventionen tillgodosedda.

Idag är Bris en viktig folkrörelse som mobiliserar samhället och driver på förändring. Målet för verksamheten är, då som nu, att stärka barns och ungdomars rättigheter och förbättra deras levnadsvillkor. Bris har en stark ställning i samhället och, tack vare
stödverksamheten och de många kontakterna med barn, en unik kunskap om barns livssituation. Den används varje dag för att sprida kunskap, bilda opinion och påverka samhällsutvecklingen i Sverige.

×

Lämna chatt

/link/64e1750404d243ee821cac0b5363e3e5.aspx

Våra rapporter

Bris kontakter med barn, forskning och omvärldsanalys

Se alla rapporter
/link/4a899cc89de74cb3889d8c5f5992bdab.aspx

#ärdumed

Diskutera kring våra rapporter

Material
/link/ff85f76fb3034088b452354e6a4d2925.aspx

Bris Nätverk

Mötesplatsen för barnets rättigheter

Läs mer

Bris nätverk är för dig som aktivt arbetar för och med barn. Gå med i nätverket och låt dig inspireras och få möjlighet till erfarenhetsutbyte.

Läs mer