Svårt för våldsutsatta barn att få hjälp
Publicerat
I fjol hade Bris över 3 000 kontakter med barn, och över 400 med vuxna, om våld mot barn – men mörkertalet är stort. Det handlar om allt ifrån luggningar, nypningar, hån och trakasserier, till sexuella övergrepp och tortyrliknande bestraffningar. Kunskapen om hur våldet kan förebyggas måste öka.
Magnus Jägerskog, Bris generalsekreterare
Bland de globala mål som FN satt upp under Agenda 2030 finns ett viktigt delmål om att eliminera alla former av våld eller tortyr mot barn. Sveriges regering har tagit på sig rollen som så kallad vägvisare för alla världens länder i arbetet med att motverka att barn utsätts för våld. Det är bra att Sverige tar på sig ledartröjan. Men Bris kan konstatera att vi har mycket att göra på hemmaplan också.
I dag, på internationella barndagen, släpper Bris en rapport där vi sammanställt vad barn och unga berättar för Bris om våld hemma. Det som återkommer hos barnen är känslan av ensamhet – och rädslan, att ständigt vara på helspänn. Vanliga reaktioner är stress, stark oro och rädsla, mardrömmar, ätstörningar, att skada sig själv eller att till och med börja fundera på att ta sitt eget liv. Barnen beskriver också att de fortsätter må dåligt även om de kommer bort från våldet i hemmet.
Trots att barn ofta själva tar på sig skulden så är det är aldrig barnets fel att en vuxen använder våld. Alla barn har samma rätt att slippa våld, och rätt till stöd, skydd och behandling. I Bris rapport konstateras att det är svårt för barn som utsätts för våld hemma att få den hjälp de har rätt till. Vi ser också att både barn och vuxna behöver mer kunskap om vad våld är och var gränsen går.
För oss på Bris är det tydligt att de vuxna som finns i barnets vardag är det viktigaste skyddet för ett utsatt barn. Det är viktigt att lärare, fritidspedagoger, barnskötare och andra som dagligen möter barnet finns där och ser, lyssnar, förstår och agerar när ett barn behöver hjälp. Vuxna tenderar att göra en uppdelning mellan elevhälsan som "tar hand om" barn som mår dåligt, och lärare som då kan undervisa i lugn och ro. Men det är ett vuxensystem som är omöjligt för barn att fungera i. Ett barn kan inte vänta med att må dåligt till torsdag klockan två när kuratorn är på plats.
Barn berättar för Bris att de inte haft möjlighet att berätta för BUP eller socialtjänsten eftersom föräldrarna alltid är med på mötena. Vi ser exempel på barn om har haft kontakt, ibland långvarig, med psykologer och kuratorer utan att berätta om det våld de utsätts för hemma, för det var aldrig någon som frågade. De professionella som barnen mött beskrivs ofta som snälla och lyssnande men barnet upplever dem ofta oförmögna att förändra barnets situation.
Vi hör också att många barn som har eller har haft kontakt med vården, BUP, socialtjänsten och rättsväsendet - och där vi vet att våldet har varit känt - ändå lever kvar i familjer där våldet pågår. Det kan inte ses som annat än ett misslyckande från samhället.
Våld mot barn förekommer i alla miljöer, men entydig forskning visar att det finns faktorer som ökar risken för att ett barn ska utsättas för våld hemma. Det gäller barn som lever i familjer med våldsproblematik, missbruk, psykisk ohälsa, ekonomisk oro eller med föräldrar som på olika sätt brister i sitt föräldraskap. En fungerande välfärd som är likvärdig och tillgänglig för alla barn och föräldrar är därför den bästa förebyggande faktorn vad gäller våld mot barn.
Vi vill se följande åtgärder:
- Kunskapshöjande insatser så att yrkesverksamma som möter barn har kunskap om våld mot barn och dess konsekvenser och kompetens att upptäcka tecken på våld och trauma – samt kunskap om sin anmälningsplikt.
- Att skolan och förskolan får ansvar för att återkommande lyfta frågor om våld.
- Föräldrastöd bör finnas lättillgängligt i alla kommuner och erbjudas alla föräldrar.
- Inför nationell statistik av anmälningar till socialtjänsten som kan användas för att kartlägga i vilken utsträckning professionella anmäler, hur många anmälningar som görs och hur stor del som faktiskt leder till en utredning.
- En nationell handlingsplan för arbetet med att förhindra våld mot barn. Det är angeläget med en sammanhållen strategi som skapar ett enhetligt arbete med att förebygga våld mot barn i hela landet.
