"Jag har inte kontroll över min son"

Varje gång telefonen ringer får Jörgen en klump i magen. Något måste ha hänt hans son. Efter bråk med polisen, stölder, ofredanden och droger vet Jörgen inte längre vad han ska göra. Vem ska rädda hans son?

-Man kan absolut säga att Kevin fick en tuff start, säger Jörgen, 47. Han föddes mitt i den mest röriga perioden i mitt liv. Jag hade precis flyttat hem från Norge där jag jobbat i flera år och hans mamma och jag visste nog båda två att det inte skulle hålla mellan oss. Jag kan erkänna idag att jag fegade ur, jag var inte redo att bli pappa.

De första åren av Kevins liv såg Jörgen knappt sin son. Relationen till Kevins mamma var sårig. Det var först efter påtryckningar från sin egen mamma som Jörgen tog egna initiativ till kontakt.

-Det var ju en konstig situation, berättar han. Där kom plötsligt jag, en främmande farbror, och skulle ”leka pappa” till en son jag inte kände. Hade det inte varit för min mamma, Kevins farmor, hade jag gett upp och flyttat tillbaka till Norge. Hon låg verkligen på och ville att jag skulle ta mitt ansvar som pappa. Det var också hon som gjorde det möjligt att jag ens fick träffa min son. Mitt ex var ju av förklarliga skäl inte så glad i mig, men min mamma tyckte hon om. Och på något sätt förstod hon väl också att Kevin behövde en pappa.

Jörgen byggde sakta men säkert upp en relation till sin son. Den lille femåringen var livlig och full av energi, precis som Jörgen varit som barn. När de sågs var de ofta ute i naturen och fiskade eller letade spår efter djur. Det bästa Kevin visste var att campa, gärna i fjällen så långt från bebyggelse som möjligt.

-Det var som att han kände sig trygg där, minns Jörgen. När allt brus av bilar, oljud och människor försvann blev han lugn. Jag har otroligt fina minnen från de stunderna.

En kall och snöig vinter, sex år senare, förändras Kevins liv över en natt.  På väg hem från en kusinträff i Småland får Kevins mamma sladd med bilen och kör rakt in i en mötande minibuss. Hon avlider omedelbart. Jörgen minns samtalet från polisen i detalj, men han minns knappt vad han gjorde de nästföljande dagarna. Allt var som en jämntjock dimma. Vad händer nu?

-Återigen var det mamma som klev in och tog tag i saker. Både hon och Kevin flyttade hem till mig. Kevin, som fyllt 11 då, var ledsen såklart, men mest var han nog förvirrad precis som jag. Det var som en tyst överenskommelse mellan oss att inte prata om det. Om vi låtsades att allt var som vanligt skulle allt bli bra. Trodde vi. Jag var tvungen att vara stark för Kevins skull.

De nästföljande åren handlade det mesta om att få vardagen som ensamstående förälder att fungera. Nu var det inte bara de mysiga stunderna med fiskespöt och vandringar i fjällen. Det fanns också en vardag, med regelbundna mat- och sovtider, tvätt, läxor som skulle kollas, kvartsamtal i skolan och skjutsning till träning.

-Alla kugghjul måste haka i varandra, berättar Jörgen. Jag jobbade mycket övertid vid den tiden, all energi gick åt till att få mat på bordet och att se till att Kevin kom iväg till skolan på morgnarna.

När Kevin börjat sjunde klass kom ett samtal från skolan. Han hade blivit påkommen med att stjäla klockor i omklädningsrummet när klassen hade idrott. Föräldrar till de drabbade eleverna hade hotat med att polisanmäla och menade att det inte var första gången Kevin gjort sig skyldig till stölder.

-Kevin blånekade, berättar Jörgen. Han hade tagit fel på sin och en klasskompis väska. Att de hittade de stulna klockorna i hans jackficka hade en förklaring. Någon i klassen hade försökt sätta dit honom.  

Enligt Jörgen hanterades situationen fel från början. Allt pådrag med polisanmälningar och möten med lärare och förbannade föräldrar triggade igång Kevin. Ju mer kalabalik desto mer förvärrades hans beteende.

-Om man alltid förväntas vara den som sabbar så blir man ju till slut sådan. Det var aldrig någon som frågade Kevin hur han mådde. Det var bara ”Fattar du vad du har gjort!” och skäll och bestraffningar.

Anklagelser om ofredande av en tjej i klassen, fler stölder, innehav av marijuana, inbrott i bilar, inbrott i källare, hot mot tjänsteman. Jörgen beskriver de följande åren med uppgivenhet. Alla fingrar pekade på honom, pappan. Ta tag i din son. Varför gör du ingenting?

-Jag gjorde allt jag kunde. Skolan ville utreda honom för ADHD, så det gjorde vi. Han fick medicin för att hantera det, det såg jag till. Jag kontaktade socialtjänsten. Jag försökte också prata med honom men han blev bara arg. Jag hade tappat kontrollen över min son.

Alla möten med socialtjänsten slutade i kaos. Kevin lämnade rummet och försvann. Eller så dök han inte upp alls.

- Det är det här folk inte fattar, säger Jörgen. Han är snart 17 år. Ska jag binda fast honom så han inte sticker? Ska jag kasta ut honom så att han ”skärper sig”?

Just nu är Kevin på ett LVU-hem i Norrland som inriktar sig på pojkar med neuropsykiatriska funktionshinder. Jörgen är tacksam för varje dag som går utan att telefonen ringer och något har hänt.

-Jag är försiktigt hoppfull, säger han. Det positiva nu är att Kevin själv bett om hjälp. Tidigare var han inte mottaglig. Nu vill han prata och han behöver det. Vi behöver båda lyfta på locket och våga prata om det som varit. Gör om, gör rätt, som man säger.

Bris kommentar:

Precis som Jörgen beskriver så har både han och hans son haft en tuff start. De har båda varit med om ett trauma när Kevins mamma plötsligt dog. Detta gjorde att hela deras tillvaro omkullkastades. Att inte prata om det är en vanlig strategi när döden plötsligt drabbar en. Det är svårt att prata om döden och det är få som vet hur man ska göra. Oftast när man inte pratar om svåra saker kommer känslorna ut på andra sätt och i just i Kevins fall blev det väldigt dramatiskt, vilket också gjorde det svårt för Jörgen att veta hur han skulle hantera situationen.

Det var bra att han sökte stöd och såg till att Kevin fick sin ADHD-utredning. Det var även bra att Jörgen kontaktade socialtjänsten och samarbetade med dem trots att det blev jättejobbigt för Kevin. Det är positivt att höra att det går på rätt väg och att de båda får stöd i att prata med varandra.

Det är lätt att glömma bort sig själv som vuxen när ens barn mår dåligt, men det är viktigt att man som vuxen också får stöd i hur man kan vara en tillräckligt bra förälder och även må bra i sig själv. Ett sådant stöd kan man få till exempel via socialtjänsten.

×

Lämna chatt