”Jag vågade anmäla min väninna”

Skulle du anmäla om du misstänkte att ett barn for illa? Självklart, säger de flesta. Men hur blir det om barnets förälder är din bästa vän?

-Jag kommer aldrig glömma hans blick, säger Fatima. Vi fick syn på varandra i kön på Ica. Jag stod nästan längst bak, han och hans mamma var på väg att betala. Jag var på väg och hojta något, typ: ”Halloj, Maria, laddar ni också för fredagsmyset?”. Vi brukar alltid skämta om allt skräp vi trycker i oss på fredagar bara för att barnen vill ha. Men jag hejdade mig. Något med Maria kändes fel. Hon stod liksom böjd över kortläsaren på ett onaturligt sätt. Väldigt nära som om hon såg dåligt. Och hur hon än försökte lyckades hon inte sätta i sitt kontokort. Då mötte jag Alex blick. Marias 9-årige son tittade på mig samtidigt som han försökte stötta sin mamma med högerarmen. Hans ögon var blanka och nästan tomma. Maria svajade till när kassörskan till slut tog hennes kort och förde in det i betaldosan. Sedan gick allt så fort. Jag fattade ju, Maria var full. Hon var packad, klockan tre en eftermiddag.

Fatimas tankar snurrade. Kanske hade Maria bara tagit ett glas med kollegor efter jobbet för att fira att jobbveckan var över? Maria var ju ingen alkoholist, hon tog sitt jobb på största allvar, var en klok och pålitlig vän – och framför allt, världens bästa mamma till Alex.

-Jag gick hem och försökte skaka av mig det jag sett, berättar Fatima. Jag skickade några sms under kvällen för att höra att allt var bra. Maria svarade på sitt vanliga, skämtsamma vis så jag lät saken bero.

Men tanken på Alex och rädslan i hans ögon ville inte försvinna. Vad var det som pågick? Fatima började fundera. Spa-helgen förra månaden då Maria mest stannat på sitt rum och behövt vila. Marias skämt om alla gånger hon kommit försent, eller glömt, att hämta Alex efter träningen. Vinflaskan som de skulle ge som en gemensam present till en vän. Hur den varit spårlöst försvunnen när Fatima kom för att hämta Maria.

-Allt blev så tydligt! Det var något som inte stämde, berättar Fatima. Samtidigt kunde jag inte fråga Maria rakt ut. Det var ju bara mina misstankar, jag hade ju inga bevis. Hon skulle förmodligen bara bli sårad eller förbannad.

Fatima ältade problemet med en kollega på jobbet. Hur skulle kollegan ha gjort?

-Då tittade han bara rakt på mig och sa: ”Jag hade gjort en orosanmälan. Till soc. Utan tvekan. Pojken kan ju fara illa, det är allvarligt”.

Men Fatima tvekade. Hon älskade Alex, samtidigt var ju Maria hennes bästa vän. Man förråder inte människor som står en nära.

-Jag visste att man kunde anmäla anonymt, men det kändes så taskigt mot Maria. Alex betyder allt för henne, hon hade gått under om socialtjänsten blandats in och, vem vet, kanske tagit honom ifrån henne?
Det måste finnas andra sätt. Fatima berättar hur hon hade svårt att umgås med Maria efter incidenten. Hon vågade inte ta upp ämnet. Ändå var det som att allt Maria nu gjorde och sa passerade ett ”alkofilter”, som Fatima kallar det.

- Jag började kolla efter tecken, om hon sluddrade, om hon luktade alkohol, om hon tappade tråden i våra samtal. Och det var som att Maria misstänkte att jag var henne på spåren, för hon började allt oftare undvika mina samtal och fick ofta förhinder när vi planerat att ses.
Vändpunkten kom en dag när Fatima mötte sin granne utanför huset en sen kväll. Han hade varit och hämtat sin son från träningen. Men i bilen satt också en annan pojke. En pojke Fatima kände igen.
- Det var Alex! Min granne berättade att han sett Alex sitta ensam och ledsen utanför träningshallen. Han hade frågat hur det var fatt. ”Kommer någon och hämtar dig?”. Alex hade inte svarat, bara gråtit. Då trillade polletten ner för mig.

Fatima gjorde en orosanmälan. Förklarade vad hon sett och vad hon misstänkte och att pojken for illa.

-Jag var så orolig för Alex att jag struntade i om Maria skulle misstänka att det var jag. Skit samma om hon blir arg! Hennes son är 9 år och helt maktlös. Han är helt beroende av att någon vuxen agerar och slår larm.
Efteråt kände Fatima en lättnad. Det var inte hennes jobb att få Maria att sluta dricka. Det var inte hennes jobb att skydda sin väns missbruk.

-Mitt ansvar var att skydda ett utsatt barn! Jag fattade det inte först, men jag förstår det nu. Jag vet att jag gjorde rätt – och jag är stolt över att jag vågade anmäla, avslutar Fatima.

Bris kommentar:

Fatima var verkligen modig som kontaktade socialtjänsten trots att det kändes jobbigt. Att orosanmäla kan vara svårt, särskilt om det handlar om någon man känner. Ofta finns en rädsla att vuxenrelationen kommer att påverkas negativt, att den som anmäls ska bli arg och känna sig oskyldigt anklagad. Det är bra att veta att man inte behöver lägga fram bevis när man gör en orosanmälan. Det man anmäler är enbart en misstanke om att ett barn far illa. Det är därefter socialtjänstens uppgift att utreda om barnet och familjen behöver hjälp.

Precis som Fatima berättar är barn som far illa hemma helt utlämnade till vuxenvärlden att uppmärksamma och larma. Det är viktigt att komma ihåg att en orosanmälan görs för barnets skull och för att hela familjen ska få hjälp och stöd. Just där och då kan det vara svårt för den vuxne som känner sig anklagad att inse. Men efter en tid brukar de flesta komma till insikt och känna en tacksamhet att det var någon som såg och agerade. När man mår dåligt som förälder kan man känna skuld och skam för att man inte är en bra förälder. De allra flesta vill ju att ens barn ska må bra och vill vara en bra förälder, men ibland behöver man hjälp från andra.

×

Lämna chatt