"Fängelsestraff bygger inte framtid – det förstör barndom"

Regeringen vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år och samtidigt flytta ansvaret för barn som begått brott till Kriminalvården. Fler barn som begår brott ska alltså kunna dömas till fängelse. Samhället och synen på barn rör sig i rasande fart mot en förskjutning där respekten för barns rättigheter urholkas – rättigheter som så många av oss har kämpat för.

I slutänden drabbar en sådan förskjutning alla barn, men vissa barn påverkas direkt. Vi som arbetar med barn vet vilka det handlar om: barn med erfarenheter av våld, försummelse och otrygghet. Barn som tidigt stämplas som stökiga och inte passar in, som fångas upp av människor som inte vill dem väl och hamnar i destruktiva miljöer. Vi känner igen deras berättelser, vi möter dem i förskolan, i klassrum, på socialtjänsten, på fritidsgårdar och i stödsamtal på Bris.

Forskningen är tydlig: straff i unga år leder inte till mindre kriminalitet. Tvärtom ökar det risken för återfall, skolgången försämras och utanförskapet cementeras. Danmark gjorde misstaget att sänka straffbarhetsåldern. Resultatet blev fler brott, fler återfall och fler barn som tappade fotfästet. Därför återgick man till 15 år.

Så varför väljer regeringen att blunda för kunskapen? För att visa handlingskraft, säger de. Men symbolpolitik skyddar inga barn. Det som gör skillnad är närvarande vuxna, fungerande skolor, trygga miljöer och tidiga insatser som stärker relationer och självkänsla.

Vi som yrkesverksamma har en avgörande roll. Vi kan inte låta barn reduceras till kriminalpolitiska markörer. Vi måste fortsätta påminna beslutsfattare om att varje barn som dras in i brott är en berättelse om ett samhälle som har misslyckats. Och vi kan inte låta de barn som getts sämst förutsättningar bära konsekvensen.

Lösningen kan aldrig vara att döma fler och yngre barn till straff.