Stora skillnader i stöd till barn som lever med hedersvåld

Bakom barns tystnad finns ofta rädsla för skam, hårdare kontroll eller att förlora sin familj. I en ny målgruppsanalys för Länsstyrelsen Skåne delar barn med Bris berättelser om att leva med hedersrelaterat våld – och om ett stöd som alltför ofta brister.

Jag vet att jag måste ta hjälp för att få som jag vill ha det, livet jag vill leva. Men det är omöjligt. Finns inte på kartan att jag tar ett sånt steg. Om jag berättar för någon kommer det påverka mina föräldrar. Det skulle vara en skam om jag bröt mig ur den här traditionen. Jag vet bara att jag aldrig kommer kunna berätta för nån. Antingen kommer jag leva efter hur dom ber mig att göra, eller så kommer jag bara dö. - Barn i samtal med Bris

Barn i hederskontext berättar om rädsla och skuld

På Bris möter vi många barn som berättar om våld i hemmet. För barn som lever i en hederskontext är våldet ofta komplext och särskilt svårt att berätta om. Dåligt samvete för att svika föräldrarna och rädsla för att utsättas för hårdare kontroll, grövre våld eller att, i vissa fall, föras bort, är ständigt närvarande.

Vilket stöd ett våldsutsatt barn får beror på var i landet barnet bor. Det är en oacceptabel ojämlikhet. Kompetens, rutiner, samverkan och tillgång till insatser för barn som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck varierar stort. I vissa kommuner finns fungerande strukturer – i andra saknas både kunskap och resurser. Men varje barn har rätt till skydd.

Just nu görs viktiga satsningar. Regeringen har bland annat gett länsstyrelserna i uppdrag att utveckla regionala resurscentrum mot hedersrelaterat våld. Kommuner och regioner får stärkt stöd för att kunna bidra långsiktigt. Det är steg i rätt riktning.

I det arbetet måste barns egna röster få vara vägledande. I en målgruppsanalys Bris gjort för Länsstyrelsen Skåne har vi samlat barns berättelser om hedersförtryck, våld och möten med myndigheter. Många beskriver att de inte kunnat berätta då ingen talat med dem i enrum, att de inte blivit trodda, att vuxna valt att lyssna mer på föräldrarna än på barnet.

Vuxna måste vara den trygghet barnen saknar

För barn som lever med hedersrelaterat våld finns ofta inget skydd inom familjen eller släkten. Då är det vi vuxna utanför som måste vara den tryggheten. Lärare, kuratorer, socialsekreterare, skolsköterskor, fritidsledare. Vi måste våga se, våga fråga, våga agera.

Vi vet att många barn lever i hedersförtryck, även om mörkertalet är stort. Vi vet att stödet brister. Och vi vet att vi kan göra skillnad – om vi är rustade.

Läs gärna Bris målgruppsanalys, den bygger på barns egna berättelser om att leva med hedersrelaterat våld och om hur barn som kontaktar Bris tycker samhällets stöd fungerar, eller brister. Du hittar den här.