Sorsele låter barn och unga forma framtidens krisberedskap

Sorsele kommun tog hjälp av Bris för att stärka sitt arbete med krisberedskap – och barnens perspektiv blev en ögonöppnare. Genom Bris-metoden Expertgrupp barn fick elever i årskurs 6 – 9 påverka hur kommunen ska informera och agera vid kriser och resultaten har redan lett till förändring.

Varför vill Sorsele kommun delta i Bris satsning kring krisberedskap med barnperspektiv?
-Vi har ett behov av att stärka vårt arbete med barn och ungas delaktighet, särskilt i frågor som rör krisberedskap. Genom att samarbeta med Bris, som har lång erfarenhet och spetskompetens i att lyssna till och företräda barn och unga, fick vi också möjlighet att arbete förebyggande, vilket är viktigt för att barn och unga ska känna sig trygga. Det kändes också tryggt för oss som kommun att få processtöd och handledning av Bris då vi också ser samarbetet som ett viktigt steg i att utveckla ett barnperspektiv i vår krisberedskap.

Hur såg kommunens arbete med krisberedskap ut före projektet och på vilket sätt har det förändrats genom samarbetet med Bris?
-Precis som många andra kommuner befinner vi oss i en uppstartsfas när det gäller att stärka vår krisberedskap. Före samarbetet hade barns delaktighet inte kommit upp så mycket på agendan i vårt arbete med krisberedskapsfrågor. Genom projektet har vinsterna blivit tydligare för att inkludera barn och unga – inte bara i det akuta, utan framför allt i det förberedande. Det har lett till ett aktivt ärende hos politiken och starten av en process där vi nu kommer att arbeta mer för att göra barn och unga delaktiga.

Kan du beskriva hur ni gick till väga för att inkludera barnen i processen?
-Först utbildades 14 personer i Bris metod Expertgrupp barn. Bland dessa utsågs en arbetsgrupp som skulle jobba med metoden utifrån temat krisberedskap. Eleverna randomiserades från skolan, där barnen gavs möjlighet att tacka ja eller nej till att delta. De fick därefter information om projektet. Vid genomförandet delades de in i grupper, klassvis, och fick sedan rösta mellan fem olika scenarion och utifrån det skapa kollage om vad de anser är viktigt vid den typen av krisscenario. Vår ungdomskonsulent Elin Janeheim föredrog därefter ett tjänsteutlåtande, baserat på barnens underlag, till politiker.  Samtliga elever i årskurs 6 – 9 i Sorsele, fick sedan återkoppling om hur detta tagits emot.

Fanns det något barnen sa som förändrade ditt eller kommunens sätt att tänka kring information vid kriser?
-Barnens perspektiv gjorde starkt intryck på oss. De uttryckte att tydlig och konkret information skapar trygghet vid en krissituation – att veta var man kan sova, om det finns värme och tillräckligt med mat. De visade också en vilja att själva bidra i en krissituation. En annan viktig insikt var att information behöver nå ut via de kanaler barn och unga faktiskt använder, som exempelvis Snapchat.

Hur har barnens inspel tagits tillvara i kommunens fortsatta arbete med krisberedskap?
-Vi är i process kring det. Krisberedskapsfrågor är stora och det är mycket som ska struktureras. I en liten kommun som Sorsele är det också viktigt med samarbeten över verksamhetsgränserna, att tänka helhet. Ärendet ska nu åter till förvaltningen för djupare förankring i kommunens ledningsgrupp.

Vilka lärdomar tycker du att andra kommuner kan dra av ert arbete?
-Förankra barns delaktighet och inflytande och implementera i organisationen! Se till att struktur finns vad gäller ansvar och hur arbetet ska tillämpas i praktiken. Detta innebär inte bara ett mer inkluderande och rättighetsbaserat arbetssätt utan också en stärkt krisberedskap som bygger på lokal förankring, ökad trygghet och långsiktigt samhällsengagemang – där barnens perspektiv bidrar till att forma ett tryggare och mer motståndskraftigt samhälle för alla.

Du har sagt att du hoppas att barn ska känna trygghet i att vuxna har lyssnat och förstått dem. Vad krävs för att den tilliten ska bestå även när en kris faktiskt inträffar?
-Det krävs att barn ser att det vi sagt faktiskt omsätts i handling. Det handlar om att vi fortsätter lyssna, kommunicerar tydligt i de kanaler som barnen själva använder. Vi vuxna måste visa att vi är att lita på.

Vad krävs för att det här arbetet inte ska stanna vid ett enskilt projekt – utan bli en naturlig del av kommunens ordinarie krisberedskapsplanering?
-Att barnperspektivet integreras i kommunens ordinarie struktur för krisberedskap tänker jag är av allra högsta vikt. Ta tillvara de lärdomar som finns, förankra politiskt och skapa rutiner där barns delaktighet blir en självklar del i planering och i det vi kommunicerar och genomför. När ett projekt tar slut så är den största vinsten det fortsatta arbetet. Det är först då vi kan säga att barnens röster verkligen har fått påverka på lång sikt.