”Vi måste gå från krishantering till att bygga trygga uppväxter”

Den nya socialtjänstlagen innebär en historisk omställning – från att kopplas in när problem uppstår till att vara en tillgänglig, förebyggande och kunskapsbaserad verksamhet. ”Om vi samordnar det som stärker barn kan vi skapa tryggare uppväxtvillkor”, säger Erik Ekström, projektledare på Norrköpings socialkontor.

Hej Erik Ekström, projektledare på Norrköpings socialkontor!

Den nya socialtjänstlagen innebär en stor omställning för kommunerna. Vad ser du som den största förändringen – och möjligheten – för barn och unga?

-En stor förändring är att socialtjänsten nu enligt lag ska vara en kunskapsbaserad verksamhet och en tillgänglig och förebyggande del av samhället, inte bara en instans i kris. För barn och unga innebär det förhoppningsvis bättre förutsättningar för jämlika och trygga uppväxtvillkor.

Personligen ser jag stora möjligheter i det nya lagkravet på en mer systematisk planering. I dag finns redan mycket kunskap om barns livsvillkor i olika delar av samhället, men den används inte fullt ut. Om vi samordnar den kunskapen bättre mellan exempelvis skola, fritid, socialtjänst och hälso- och sjukvård kan vi styra arbetet mot det vi vet stärker barn. Det kan handla om fungerande skolgång, trygga vuxna och meningsfull fritid. På så sätt kan vi flytta fokus från att reagera när problem uppstår till att skapa miljöer och insatser som förebygger att problemen uppstår.

Hur har ni i Norrköping arbetat för att förbereda organisationen och medarbetarna på att arbeta mer barnrättsbaserat i praktiken?

-Jag tänker att det barnrättsbaserade arbetet ytterst sker i mötet mellan medarbetare och barn, genom bemötande och samtal.  För att stödja det har socialkontoret tagit fram en kontorsövergripande strategi utifrån barnkonventionen. 

I vårt arbete med systematisk uppföljning får alla medarbetare möjlighet att reflektera och samtala om hur barns rättigheter kan säkras på den egna arbetsplatsen. Vi använder olika metoder för att följa upp att barns rätt till delaktighet faktiskt beaktas, bland annat genom dokumentgranskningar av beslutsunderlag. Dessutom har vi genomfört kollegiala granskningar där medarbetare diskuterat och reflekterat över barns rättigheter i olika ärenden.

 Samarbetet vi har haft med Bris har dessutom hjälpt oss att involvera barn i beslut som påverkar hela verksamheten och inte bara det enskilda mötet med barnet.

Bris och Norrköpings socialkontor har samarbetat kring utbildningen Barnrätt i praktiken. Vad har det samarbetet betytt för er i omställningsarbetet?

-Det har inneburit att vi har fått möjlighet att som första kommun testa utbildningspaketet Barnrätt i praktiken. Det gav oss både kunskap om och verktyg för att stärka barns delaktighet i verksamhetsutveckling. Vi fick fördjupning i tre olika metoder – enkät, expertgrupp barn och enkel barnrättsprövning – och vi har redan hunnit pröva en av dem! Under våren gick vi ut i fyra mellanstadieklasser och genomförde en enkät där barnen fick dela sina tankar och idéer om hur de vill kunna ta kontakt med socialtjänsten och sin syn på socialtjänstens roll. Resultaten ska analyseras under hösten och återkopplas både till ledningen och till barnen själva.  

Vilka lärdomar tror du andra kommuner kan dra av ert arbete?

-En lärdom jag fick med mig är att våga testa i praktiken. Jag märkte att jag själv tänkte och försvårade mycket innan jag kom i gång. Det är bra att vara förberedd, men det hjälper ju lite om en aldrig gör något konkret. Genom att pröva ett verktyg skarpt fick jag både erfarenhet och konkreta resultat att bygga vidare på. Det avdramatiserar processen.

I samarbetet ingick också att vi som socialtjänst skulle reagera på utbildningen. Vi skickade med tips som jag hoppas kan vara till nytta när utbildningspaketet erbjuds till andra kommuner.                           

Om du blickar framåt: hur hoppas du att barn i Norrköping kommer märka skillnad av den nya socialtjänstlagen om fem år?

-Jag hoppas att barn och unga märker att socialtjänsten finns där behoven finns. I dag förknippas ofta trygghet med rättsstaten – ’polisen var på plats’. Tänk om det blir lika självklart att tänka på välfärden på det sättet, kanske ”soc var där, och det kändes tryggt”. Jag hoppas också att kunskapen om socialtjänstens uppdrag blir mer självklar, kanske som en del av samhällskunskapen i skolan så att det blir enkelt att förstå vad vi gör och hur man får kontakt. En konkret skillnad jag hoppas på är att fler barn får stöd tidigt och i en mer vardaglig form, så att färre barn far illa.