Stöd & råd

 

Förälder kommer inte överens med sitt barns mor-farföräldrar

Det tillhör inte de vanligare ämnena i Bris vuxentelefon, men ibland får vi sådana samtal. Vad som ligger bakom konflikterna kan variera. Ibland kan det handla om att man inte känner sig respekterad som förälder av den äldre generationen eller att man inte känner sig respekterad som partner, av svärföräldrarna. Ofta har den här typen av konflikter funnits sedan tidigare, men blivit mer tydliga efter att barnen har kommit.

I andra fall kan konflikterna bero på saker som har legat och grott i en själv, under hela uppväxten. Det kan vara händelser som man inte har bearbetat och som gör sig påminda när man själv blir förälder.

Det beror på hur de vuxna agerar när de är med barnet och vid överlämningar. Om alla har barnets bästa i fokus och inte låter konflikten påverka samvaron, går det bra. Men om det blir spänd stämning när de vuxna ses och om de vuxna talar illa om varandra – då är det tvärtom inte bra för barn att umgås med mor- eller farföräldrar.

Barnet hamnar i en känsla av otrygghet där hen måste trippa på tå för att de vuxna inte ska bli arga, ledsna eller irriterade och så ska det ju inte vara. Att vara med sina mor- och farföräldrar ska vara något positivt och tryggt för barnet.

Barn tycker att det är jättejobbigt när de vuxna runt dem bråkar och/eller inte kommer överens. Att hamna mitt emellan och kanske inte alltid förstå vad konflikten handlar om är jobbigt för alla, särskilt när man är barn.

Ofta är det just det som barn brukar ta upp, att de känner att de måste välja sida i konflikten och att de är ledsna för att de vuxna är arga på varandra och inte kommer överens.

Vi på Bris förklarar för barnen att de aldrig är ansvariga för att de vuxna bråkar. Vi pratar också om hur viktigt det är att föräldrarna får veta hur barnen känner och hur jobbigt det är, så att föräldrarna tar ansvar för att deras relationer med andra vuxna blir bättre och mindre konfliktfyllda.

Är konflikten mellan föräldrar och mor- och farföräldrar så stor att barnets välmående riskeras, kan Socialtjänsten vara till hjälp och erbjuda olika former av familjebehandlande stöd.

Om en konflikt påverkar ens barn kan man inte ta hänsyn till om det man måste säga kan såra medförälderns känslor. Om något påverkar dig så mycket att du tror att barnen riskerar att drabbas är det viktigt att du som vuxen sätter ord på det, till dem det berör. Sedan kan man så klart säga saker på olika sätt och det bästa är ju om man inte tar upp saken när man är i affekt och att man noggrant förbereder det man behöver få sagt och att man är tydlig.

Inte om ”ta parti” innebär att den andre eldar på konflikten och håller med medföräldern i alla lägen. Om den andre inte håller med och det leder till konflikter mellan föräldrarna, är det heller inte bra.

Det bästa den andre föräldern kan göra för barnen är i stället att försöka medla mellan parterna, prata och stötta, komma med andra perspektiv på saken och försöka få till en lösning. Men framför allt -  prata endast med barnen om det som de behöver veta och skydda dem från sådant de inte behöver bli indragna i.

Nej, barn far inte illa av det, men de kan gå miste om en viktig del av sitt liv och kunskap om sitt ursprung. Men är relationen mellan de vuxna dålig och problematisk kan det snarare vara bättre för barnet att inte träffa sina mor- eller farföräldrar. Man kan ju ha kontakt med sina mor och farföräldrar på andra sätt än att ses fysiskt, och vara en del av varandras liv ändå.  

Barn vill att vuxna skall ta sitt vuxna ansvar och se till att lösa konflikten. De vill inte bli indragna i bråken. Barn vill att vuxna är förebilder som visar dem hur man löser konflikter och att det går att lösa dem. De vill även känna att de har rätt att ha sin egen relation till sina mor- och farföräldrar som inte präglas av konflikter.

Även om man är beroende av mor-eller farföräldrars hjälp ibland betyder det inte att de kan göra och säga vad som helst mot en. Ni är ju fortfarande vuxna människor och måste ha en ömsesidig respekt för varandra. Det handlar sällan om att mor- och farföräldrar ställer upp som barnvakter för de vuxnas skull. De vill givetvis ha en relation med sina barnbarn. Prata om det som skaver och försök att komma fram till lösningar som känns bra för er båda. Tänk på att när ni vuxna kommer överens gynnar det i slutändan barnen. De mår bra av att vuxna omkring dem har en god relation.

 

Det viktiga är att förklara så gott man kan att man ibland tycker olika om saker och att vara tydlig med att det inte är barnets fel. Om mor- eller farföräldrar på något sätt drar in barnet i konflikten så behöver man som förälder sätta stopp och skydda sitt barn från bråk som hör de vuxna till.

För barn är trygga och bra vuxna alltid berikande för ett deras utveckling, och mor- och farföräldrar är ofta viktiga för barn under deras uppväxt. Som mor- och farförälder har du dock inte rätt till inflytande över ditt barnbarn.

Föräldrarna är de viktigaste vuxna för barnet, och är relationen bra mellan föräldrarna och mor- och farföräldrar, gynnar det i sin tur barnet. Relationen mellan de vuxna är en viktig faktor för att barn ska må bra.

Det kan vara ett känsligt ämne då de allra flesta bara vill väl och inte menar att trampa på någons tår.  Samtidigt är det viktigt att man själv får skapa sitt eget föräldraskap som kan se annorlunda ut i jämförelse med tidigare generationer.

Det bästa sättet är att ta upp ämnet när du inte är arg och i affekt. Kanske kan du förbereda dig innan, fundera över vad du vill ha sagt och varför. Vad kan du svara om du får en reaktion som inte känns bra?

Ett bra sätt att inleda samtalet är att säga att du förstår att de vill väl och att deras råd inte är dåliga i sig, men utvecklingen kring barn och föräldraskap går hela tiden framåt. Du upplever att du får den kunskap du behöver från till exempel BVC, förskola, skola, föräldragrupper och föreläsningar, om det är något du känner dig osäker på.

Ibland kan det vara så att välmenande tips snarare stressar än lugnar och att man föredrar att själv be om råd om/när man behöver dem. Det är också viktigt att du förtydligar att du vill vara den bästa förälder du kan och att du behöver få hitta dit på ditt sätt.

 

Det viktigaste är att alla vuxna har en önskan om att lösa konflikten och en vilja att sätta sig ner och prata med varandra. Låt alla få prata till punkt och var beredd på att lyssna på varandra. Det kan vara bra att enas om ett gemensamt mål för mötet. Vad ska vi ha kommit fram till när mötet är över? Barnen skall inte vara med i en sådan diskussion, det här rör enbart de vuxna.

Barn känner ju ofta av när vuxna inte är sams. Oavsett vem eller vilka man som vuxen har konflikter med är det viktigt att man förklarar för barn att konflikter är en del av livet.

Man kan tycka olika om saker och ting ibland men det betyder inte att man behöver vara osams för alltid. Barn behöver se och lära sig hur man löser konflikter på ett konstruktivt sätt och det är vi vuxna som har ansvar för att lära barn det. Det är viktigt att förtydliga för barnet att konflikten inte beror på barnet, utan att det rör er vuxna.

Ekonomisk utsatthet

De brukar berätta om den skam det innebär att aldrig kunna följa med på olika aktiviteter, att aldrig få nya kläder, att aldrig kunna ha en ny mobil och att kanske behöva ljuga för andra om att familjen inte har pengar. Många barn tar själva på sig ett stort ansvar för familjens ekonomi. De kan t.ex. fråga oss på Bris vad de kan göra och vart föräldrarna kan vända sig för att få hjälp med ekonomin. En del barn vill prata om vad de kan säga till sina kompisar efter jul- eller sommarlov när andra berättar vad de har fått i julklapp eller vart de har rest på semestern och de själva kanske inte har fått så mycket eller något alls. De flesta barn vill inte prata med sina föräldrar om hur de känner eftersom de vet att föräldrarna gör så gott de kan. De vill inte lägga ytterligare en börda på sina föräldrar och göra dem ledsna. Barn kan även vara oroliga för att föräldrarna skall tycka att barnen är otacksamma om de tar upp familjens ekonomi. Då är det lättare att prata med oss på Bris.

Precis som när det gäller alla andra frågor önskar barn att vuxna runt dem visar att de tar ansvar för situationen, att det inte är något som barnet ska behöva bära. De vill att vuxna tryggar barnen i att de gör allt de kan för att det ska bli bra och att de vuxna talar om och visar att de älskar och är stolta över sina barn.

Vi försöker avlasta barnets känsla av ansvar genom att prata om att det enbart är de vuxna som ska se till så att ekonomin i familjen

Hur förstår jag min tonåring?

Be om hjälp! Släpp all prestige och ta hjälp av den andra föräldern eller av någon släkting som tonåringen har bra kontakt med. Du kan också söka professionellt stöd, t.ex. via socialtjänsten som har olika former av familjebehandlande stödinsatser. Berätta för din tonåring att du söker stöd och varför du gör det. Oavsett om din tonåring inte vill vara med så visar du att du har en vilja att ni skall ha en bra relation.

-Hormonsvängningar är en förklaring till humörsvängningar. Men att skylla allt på hormoner och låta tonåringen vara utagerande kring allt, är inget som hjälper barnet att lära sig hantera sina känslor. Det är väldigt viktigt för framtiden att tonåringen lär sig reglera sina känslor.

-Om man förklarar att man säger de här sakerna för att man bryr sig om och älskar sin tonåring, kan man vara rak. Vissa saker som t.ex. hygien eller ett udda beteende kan vara känsligt att ta upp. Då är det viktigt att man lägger fram det med värme och inte i anklagande ton. När det kommer till att vilja fråga sitt barn om vad hen gör har det ofta med säkerhet att göra. Skulle något hända måste man som förälder veta var tonåringen befinner sig. Det handlar inte om kontroll eller brist på tillit – kanske snarare om att man inte litar på andra människor runt omkring.

-Man ska självklart ha förståelse för att det stundtals är jobbigt att vara tonåring. Det är viktigt att komma ihåg hur det var för en själv, det är nog få som skulle vilja uppleva sin tonårstid igen. Det betyder inte att man som förälder ska tolerera att ens barn säger och gör vad som helst. Även en tonåring behöver gränser och insikt om att hens beteende påverkar andra i familjen, både föräldrar och syskon.

-Om du har haft en fin och nära relation med ditt barn kan du vara trygg med att hen kommer tillbaka till dig så småningom. Så länge du förälder fortsätter att värna relationen, respekterar och visar din tonåring att du älskar hen, även under ”jobbiga” perioder, kommer er relation att bli bra igen. Det är alltid den vuxnes ansvar att se till att relationen är bra, det är viktigt att komma ihåg.

-Ta det lugnt och respektera att din tonåring är i en fas där hen behöver stöta bort dig. Det handlar inte om att hen inte älskar dig. Det handlar om att din tonåring behöver testa att göra saker på egen hand, vilket är en naturlig del av ett barns utveckling. Känn inte att du ska undvika hen eller att du ska abdikera helt från ditt föräldraskap. En del av bortstötandet kan handla om att tonåringen vill testa dig för att se om du står kvar. Fortsätt att fråga, visa dig intresserad och låt din tonåring veta att du vill ha en relation men att du respekterar avståndet. Har ni en bra relation i grunden brukar det lösa sig.

- Att en tonåring upplever att föräldrar inte förstår hur hen och hur det är att vara ung, är inte ovanligt. Sedan är det givetvis olika från person till person.
Det kan vara bra att försöka minnas hur det var för dig själv när du var tonåring. Hur såg din egen relation ut med dina föräldrar då?  Fundera över vad dina föräldrar gjorde som du tyckte var bra respektive mindre bra. Vad av detta kan du dra nytta av i din relation med din egen tonåring? När tonåringar inte känner sig förstådda handlar det ofta om att föräldrar inte lyssnar på vad de har att säga, och/eller fattar beslut som tonåringar inte förstår. Genom att låta sin tonåring komma till tals och genom att vara beredd att kompromissa om saker, når man långt. Liksom när man tydligt förklarar varför vissa handlingar ger påföljder och varför man säger nej till vissa saker.

-Det kan till exempel vara en liten klapp på kinden när barnet går förbi, ett sms där man skriver hur stolt man är över sitt barn och hur mycket man älskar hen. Det kan också vara att överraska barnet med frukost på sängen, erbjuda ryggmassage eller att åta sig någon uppgift som barnet fått, t.ex. att tömma diskmaskinen. Tyst omsorg är olika handlingar som visar barnet att du som förälder alltid finns där och bryr dig om hen. 

-Det som unga ofta tar upp i samtal med Bris är att de önskar att föräldrar bättre skulle fatta hur det är att vara tonåring idag med ökade krav på prestationer i skolan, inom idrotten och på sociala medier, men även ute i samhället.

-Det kan handla om olika saker. Ibland är det svårt som förälder att hänga med när ens barn plötsligt blir stor och inte längre är den lilla unge som hen var ”alldeles nyss”. Och det kan vara känsligt när man är i en ålder då man ofta tycker att man kan allt och vet bäst.  Hamnar man i diskussion är det lätt hänt att det övergår i bråk där föräldern anklagas för att inte ”fatta någonting”! Sedan kan det också vara känsligt att som förälder inse att man just nu inte är den viktigaste personen i sitt barns liv. Ofta är kompisar, en lärare eller kanske någon annan vuxen viktigare. 

-Om tonåringen stänger in sig och undviker social kontakt med familjen och kanske även med andra, kan det vara läge att försöka prata.  Även om hen inte kommer att svara är det viktigt att visa att man bryr sig och att man är orolig för hur tonåringen mår. Ett gott råd är att visa respekt och inte reagera för starkt. Många barn och unga som hör av sig till Bris säger att de undviker att berätta för sina föräldrar hur de mår av rädsla för att föräldern inte ska förstå. De är också rädda för att oroa sina föräldrar så att de förbjuder saker eller tvingar barnet till något, t.ex. att prata med BUP eller att tvingas visa sina armar för att försäkra föräldrarna om att de inte skurit sig. Det är inte en framkomlig väg och man vill ha sitt barns förtroende. Istället kan man säga att man är orolig för att ens tonåring inte mår bra, men att man förstår att hen kanske vill prata med någon annan än föräldern. Uppmuntra gärna barnet att prata med någon annan vuxen, som Bris, skolkuratorn eller en kurator på ungdomsmottagningen.

-Oftast ja. Det är fullt normalt och en naturlig del i en tonårings utveckling. När man är tonåring har man ju ena foten i barnvärlden och andra foten i den vuxna. Det kan vara både jobbigt och förvirrande. Även om du uppfattar att kompisar just nu är viktigast för din tonåring, så betyder det inte att du som förälder är oviktig –  tvärtom! Du behöver visa att du accepterar att du ibland blir bortvald men att du står kvar. För när det väl gäller är du den viktigaste personen i ditt barns liv. Det är en balansgång att låta sin tonåring pröva sina vingar och samtidigt vara en förälder som står kvar. Det kan vara en utmaning men ofta också roligt och härligt.

Introducera barnet för en ny partner

- Som föräldrar har ni båda ansvar för att barnen ska känna sig trygga. Det är er skyldighet att göra allt för att er fortsatta föräldrarelation ska fungera även efter separationen. Ert fokus ska alltid vara barnens bästa. Vissa saker, som att till exempel fatta beslut kring olika stödinsatser i skolan, kan bara ni vårdnadshavare göra. Du behöver dock inte få den andre förälderns godkännande kring din nya partners inflytande i ert vardagsliv. Hemma hos dig gäller dina regler, hos den andra föräldern gäller hens.

-Ett bra tips är att ses på en neutral plats utanför hemmet. Det är alltid den vuxnes ansvar att skapa förutsättningar för att mötet ska bli tryggt och bra. Gör barnet delaktig i planeringen och fråga om hen har förslag på någon aktivitet ni kan göra tillsammans när ni träffas. Det kan ofta kännas mer avspänt att göra något tillsammans än att ses över en middag. En kortare stund kan räcka första gången.

Prata med barnet efteråt men undvik att söka barnets godkännande av din nya partner. Fokusera i stället på hur barnet upplevde mötet. Kände hen sig trygg och bekväm? Bekräfta att alla känslor är okej och öppna upp för frågor och funderingar.

-Berätta när du och barnen är ensamma, det ska vara en trygg zon för barnen om de vill ställa frågor. Anpassa samtalet utifrån respektive barns ålder och mognad och låt barnen få reagera hur de vill. Försök att berätta utan att styra barnens reaktion och utan att förutsätta att det blir jobbigt, roligt eller svårt för barnen. Du behöver finnas där och respektera och ta emot barnets alla känslor och funderingar. Alla reaktioner är okej, att ett barn blir helt tyst är också en reaktion.

Förklara varför du tycker om din nya partner och öppna upp för barnens frågor men tvinga inte barnen att prata där och då, om de inte vill det. Bekräfta att den nya partnern inte ska ses som en ersättare eller en konkurrent till den andra förälder. Påminn barnen om att de är och förblir nummer ett i ditt liv, oavsett vem du träffar. Ha en fortsatt kontinuerlig dialog med barnen, nya frågor och funderingar kan dyka upp allt eftersom.

-Respektera barnets åsikt. Om hen inte vill eller inte är redo är det en signal att du behöver gå lite varsamt fram. Låt barnet bestämma när hen är redo att träffa personen. Berätta om ditt barn för din nya partner, hur hen är och vad hen gillar/ogillar. Gör detsamma om din partner för ditt barn. Då bygger du en bra grund för ett första möte. 

Att ditt barn vägrar att acceptera din nya partner kan bero på många olika saker. Prata med ditt barn och fråga vad hens känslor och tankar beror på. Lyssna noga utan att avbryta. Det kan komma fram konkreta orsaker som du behöver hantera. Kanske känner sig ditt barn orolig inför hur det ska bli? Kanske har ditt barn funderingar kring om ni ska flytta ihop eller att hen får bonussyskon? Kanske tänker ditt barn att hens andra förälder ska känna sig ensam eller bli ledsen när du träffat en ny? Kanske har du gått för fort fram i ditt nya förhållande så att barnet känner sig åsidosatt? En del barn har svårare att hantera olika förändringar än andra.

Fråga barnet vad hen behöver just nu för att det ska kunna kännas mer okej. Troligen finns det saker som både du och din nya partner kan göra för att underlätta för barnet. Du är alltid välkommen att kontakta Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50 om du önskar mer råd och stöd. 

-Det är inte ovanligt att barn kan känna misstänksamhet eller tveksamhet inför en förälders nya partner. Att släppa in en ny, främmande människa i familjen är en stor förändring.

Att kräva att barn ska vara trevliga och artiga i en svår situation är kanske att ställa för stora krav. Barn behöver vuxnas stöd för att reglera sina känslor. Om barnet blir arg och agerar ut innebär det att hen behöver mer vuxenstöd och kanske också mer tid på sig att landa i den nya situationen.

Prata med ditt barn. Lyssna på hens åsikter och ta dem på allvar. Det kan till exempel handla om att barnet känner sig utanför när ni är tillsammans eller inte känner sig omtyckt av din nya partner. Prata med ditt barn om vad hen behöver för att relationen mellan hen och din partner ska kunna kännas bättre. Fråga hur du som förälder kan stötta på bästa sätt. Barnet har rätt till sina åsikter och känslor men som förälder kan du ställa samma krav på respektfullt bemötande, oavsett vem det gäller.

Du bestämmer själv hur mycket du vill berätta för barnens andra förälder om din nya relation. Om du har en ny relation som kommer att involveras i dina barns liv, är det bra att berätta det för den andre föräldern. Ju bättre kommunikation du och ditt ex har desto bättre för barnen.  Barn tar oftast stor hänsyn till sina föräldrar, vill skydda dem och inte göra dem ledsna. Därför är det viktigt att du som vuxen tar ansvar så att barnen inte behöver vara budbärare, de som berättar, eller känner att de måste dölja information för sin andra förälder.

Efter en separation är det vanligt att den vuxne och barnen har kommit olika långt i processen. Det behöver du som vuxen förstå och ta hänsyn till. Barn är olika, reagerar olika, och har olika behov efter en separation. Många barn kan behöva tid för återhämtning och att landa i det nya, även om det var en bra och nödvändig separation. De kan behöva sörja och få tid att anpassa sig till den förändring som blivit. Genom att prata med barnen får du koll på var de befinner sig i processen. Det är till exempel inte ovanligt att barn under den första tiden har förhoppningar om att föräldrarna ska flytta ihop igen. Utgå från barnens mående och behov när du fattar beslut om när du vill berätta. Ett annat tips är att fråga dig själv – vems behov är det som styr nu? Är det för att jag är glad som jag vill berätta eller är det viktigt för barnen att veta detta nu? Det är också bra att fundera över hur stabil den nya relationen är. Tillfälliga kontakter behöver du inte blanda in barnen i. Men känner du att den här personen är bra för dig och dina barn, kan det vara läge att berätta. Ta det varsamt och stäm av hur barnen mår först.

-Kärlek går att visa på många sätt och det kan vara fint för barn att se vuxna göra kärleksfulla saker mot varandra. Var dock försiktig så att barnet inte känner sig utanför eller att det blir för mycket. Att bara ägna sig åt varandra när tanken är att alla ska umgås kan kännas exkluderande för barnet.

Tryggt föräldraskap

-Ja, det gör det. Det är det fina med oss människor, vi kan förändras och anpassa oss. En trygg anknytning mellan förälder och barn betyder dock inte att relationen måste vara bra hela tiden. Lika viktiga är stunderna när man blir sams efter ett bråk och hur man gör för att bli sams igen. Att man kan prata om att man tänker och känner olika och att det är okej. En relation tar inte slut bara för att man blir oense, tvärtom kan den stärkas om man blir sams på rätt sätt. Det går att ändra inlärda mönster under hela barndomsperioden, men det är enklast under barnets första levnadsår. Ju äldre barnet blir desto längre tid kan det ta. Hur kvalitén på anknytningen varit tidigare spelar givetvis också roll. Känner du att detta är svårt, kontakta BVC eller kommunen för stöd.

-Genom att umgås mycket med barnet. Gör saker tillsammans – lek, spela spel, läs, ta promenader eller cykla. Vad som helst som ditt barn tycker om och som inte är förknippat med krav och måsten. Forskning visar att så lite som en kvart om dagen av ostörd tid med ditt barn, stärker relationen. Då vet barnet att ni har tid att vara tillsammans en stund varje dag. Barnet kommer att känna sig sedd och bli mer villig att samarbeta, även i de stunder då ni är oense. Er relation får en stark grund att stå på. Det är också viktigt att vara stabil och förutsägbar som förälder. Då vet ditt barn att du alltid finns där om hen behöver dig, för samtal, tröst eller bekräftelse. Som vuxna behöver vi alltid vara större, starkare, klokare och snälla. När det går, följer vi våra barns behov. Och när det krävs, tar vi ansvar och bestämmer.

-Att vara medveten om att ens egna behov inte blev tillgodosedda när man var barn, är en bra början. För då kan man förändra hur man själv är gentemot sitt eget barn. Att du funderar över din uppväxt och hur du vill att dina barn ska ha det, visar att du redan påbörjat en inre resa. Behöver du stöd i ditt föräldraskap kan du vända dig till din kommun. De erbjuder ofta stöd i form av föräldragrupper. Vill du ha individuellt stöd i ditt föräldraskap, vänd dig till socialtjänsten. De är ansvariga för att stötta barn och familjer. Är ditt barn mellan 0 – 6 år kan du vända dig till ditt BVC (Barnavårdscentralen) och få kontakt med en psykolog. Du är också alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50. 

-Det första steget är att bli medveten om de beteenden som man själv inte vill upprepa. Vilka mönster är det jag vill förändra? I vilka situationer kommer de här beteendena fram hos mig? Det är ett arbete man behöver göra med sig själv och det kan ta tid. Det går inte över en natt, så var snäll mot dig själv.

-Att vara introvert betyder att man har ett större behov av att vara själv eller med sina nära efter t.ex. en dag i skolan eller på förskolan. Man behöver ladda batterierna, helt enkelt. Du kan kommunicera med ett introvert barn på precis samma sätt som du gör med ett utåtriktat barn. Var inte orolig om barnet är introvert och behöver dra sig tillbaka ibland eller bara vara med dig. Det är helt normalt och ett sätt för barnet att återhämta sig.

-Genom att visa intresse för ditt barn och det hen tycker är viktigt. Då visar du att du bryr dig om ditt barn och att det som är viktigt för barnet även är viktigt för dig. Fråga ofta om saker som du vet att ditt barn intresserar sig för. Visa också att du alltid finns där om ditt barn behöver dig och vill prata.

-Det är alltid klokt att först fundera på om barnets grundläggande behov är tillgodosedda. Är barnet utsövd, mätt, och inte för kall eller varm? Försök därefter se bortom det som utlöste den starka känslan. Har det hänt något idag som hen vill berätta om? Det är klokt att alltid ställa sig frågan ”Vad handlar det här om egentligen?”. Ibland beror reaktionen helt enkelt på att barnet t.ex. ramlat. Andra gånger kan en annan känsla ligga bakom reaktionen. En känsla som inte syns direkt. Utforska och försök ta reda på vad det handlar om utan att bli irriterad. Som vuxen behöver man även fundera kring hur relationerna ser ut inom familjen. Kanske ”gnället” handlar om att barnet behöver dig lite mer än vanligt just nu? Det kan t.ex. handla om att en pedagog på förskolan har slutat eller att en nära kompis varit borta från förskolan/skolan ett par dagar. Nyckelorden är att utforska, visa intresse och ge trygghet och närhet. Ta en ”time in”, var nära och tillsammans med ditt barn i stället för att skicka in barnet själv på ett rum, en så kallad ”time out”.

-Att ditt barns ilska och rädsla skapar oro hos dig kan bero på att du har svårt att hantera de känslor det väcker hos dig. Dessa känslor uttrycktes kanske inte när du var barn och därför har du inte lärt dig att hantera dem. Eller så var det inte accepterat att uttrycka sådana känslor när du växte upp? Om man lärt sig att trycka ner negativa känslor lär man sig aldrig att hantera dem. Nästa gång oron kommer, fundera över vad som händer i dig. Varför reagerar du så när ditt barn visar just denna känsla? Kan det ha att göra med hur du själv reagerar när samma känslor kommer upp? Försök att sätta dina egna känslor åt sidan när ditt barn blir arg eller ledsen. Fokusera på att vara närvarande för ditt barn och ta hand om hens känslor och upplevelse i stunden. 

-Det är en mycket vanlig känsla. Förmodligen räcker du till och är en bra förälder som stöttar ditt barn. Påminn dig själv om att det handlar om att göra sitt bästa. Genom att vara tillräckligt bra och visa att det är mänskligt att göra fel ibland, visar du ditt barn hur hen kan hantera olika situationer. Gör jag som vuxen mitt bästa och det trots allt blir fel så går det att göra om och göra rätt. Forskning visar att om du som omvårdnadsperson försöker möta ditt barns behov så ofta du kan, och lyckas cirka hälften av gångerna, så är det tillräckligt bra. Behöver du stöd i ditt föräldraskap, tveka inte att kontakta BVC (om ditt barn är 0 – 6) år. Är barnet äldre, kontakta din kommun och fråga vilket föräldraskapsstöd de erbjuder. Du är också varmt välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 - 150 50 50. Du är inte ensam!

-Att en förälder har ett problem betyder inte att barnet per automatik kommer att ärva det. Många faktorer spelar in och det finns mycket du kan göra för att förhindra att ditt barn får samma problem. Handlar det om psykisk ohälsa är det viktigt att prata inom familjen. Ge barnet en förklaring till varför du mår dåligt och berätta vad du gör för att må bättre. Var tydlig med att du sökt och tar emot hjälp – och att barnet inte har någon skuld i situationen. Det viktigaste du kan göra är att hjälpa dig själv att må bättre. På så sätt visar du ditt barn att du klarar av det. Ibland kan man behöva stöd i sitt föräldraskap och då kan man vända sig till BVC, kommunen eller till sin vårdcentral.

-Varför tror du att ditt barn inte litar på dig? Om barnet har uttryckt det, sätt er ner och prata. Fråga hur hen tänker och vad du kan göra för att få tillbaka barnets förtroende. Fundera även om det är något du själv gör eller säger som kan påverka ditt barns tillit. Ibland tror vi vuxna att barn inte vill berätta saker för oss för att de inte litar på oss. När det i stället handlar om att barnet inte vågar berätta. Tillbringa mycket tid tillsammans, läs en bok eller titta på en film. Be ditt barn berätta hur hens favoritspel fungerar eller hur det går på träningen. Skaffa mer inblick i ditt barns vardag. Då underlättar du för barnet att anförtro sig till dig om hen vill. En relation bygger alltid på en bas av de positiva stunder man har tillsammans.

-Det är viktigt för barn att skapa nya relationer. Och de behöver göra det i sin egen takt. Alla barn har ett naturligt behov av närhet och av möjlighet att utforska. Barn är olika, vissa behöver mer tid innan de är redo att skapa nya relationer. Andra barn har väldigt lätt att ta kontakt. Som förälder är det bra att du finns där som stöd för ditt barn. Var lyhörd för när barnet känner sig redo att ta kontakt med nya människor. Hur verkar barnet må?  Är hen nöjd här med dig eller vill hen hellre vara med andra barn, men vågar inte? Är det din känsla att barnet är ”för mycket” med dig trots att hen verkar nöjd? Eller ser du att barnet är konstant orolig inför att träffa nya människor? Om du ser en oro, iaktta ditt barn i de situationerna och fundera på hur ni kan underlätta möten med nya personer. Som trygg förälder kan man uppmuntra sitt barn, både genom att visa hur man tar kontakt och genom att visa att man finns där i bakgrunden om barnet behöver tanka trygghet. För att våga utforska måste barnet känna sig trygg i sin omgivning och även känna att du som förälder stöttar. Fråga ditt barn hur hen vill ha det. Ska du vara med eller vill barnet hellre att du är i rummet bredvid? Som förälder känner du ditt barn bäst. Du känner också när det är läge att uppmuntra barnet att våga testa något som hen vill men inte är helt bekväm med.

-Alla barn är olika – vissa barn är mer försiktiga i nya situationer eller när de träffar okända personer. Fundera på hur du själv och barnets andra förälder var som barn. Känner du igen något från din egen barndom? Hur bemöter du ditt barn när hen uttrycker försiktighet eller rädsla? Kanske är det något i ditt eget beteende som förstärker ditt barns oro, försiktighet eller rädsla? Nästa gång ditt barn visar oro och försiktighet, testa att peppa barnet att våga något som hen inte vågat tidigare. Ta det i små steg och fråga hur ditt barn vill göra. Kanske kan ni göra det barnet är rädd för tillsammans första gången? Nästa gång försöker barnet själv, men med en förälder i närheten? Bli inte orolig om det inte fungerar direkt. Ibland får man backa och börja om. Varje barn är unikt och kan behöva olika lång tid på sig för att våga.

Separationer

-Bäst är att ni pratar med barnen tillsammans. Anpassa samtalet efter barnens ålder och mognad. Förklara i lugn och ro att ni har valt att inte längre leva tillsammans – men att det inte påverkar er kärlek till barnen. Bekräfta att ni älskar dem och att ni kommer att göra allt för att barnen får det bra, trots förändringen. Berätta hur ni tänker kring vårdnad, boende och skola. Var ärliga om ni ännu inte vet exakt hur det kommer att bli. Försäkra barnen att de ska få information löpande så snart ni vet mer. Var beredd på att beskedet kan väcka alla typer av känslor, sorg, ilska men kanske också förväntan. Bekräfta att alla känslor är okej och att ni förstår att omställningen är stor för barnen. Öppna upp för att ni finns där om barnen har frågor och funderingar. Prata gärna med barnen om hur de kan berätta om separationen för kompisar.

-De flesta barn tycker det är svårt att se sin förälder med en ny partner. Det kan väcka känslor av t.ex. ilska och svek hos barn. Prata ofta med barnen om deras känslor och var lyhörd för vad de tycker är jobbigt. Handlar det om rädsla för att bli bortvalda? Har de åsikter om hur den nya partnern behandlar dig och dem? Eller hamnar de i lojalitetskonflikt gentemot den andra föräldern? Genom att lyssna och respektera barnens känslor hjälper du dem att på sikt acceptera hur de känner. Var beredd på att förändringar kan ta tid. Ha tålamod!

-Barn far oerhört illa när föräldrar pratar nedsättande om varandra. De har rätt till båda sina föräldrar och ska aldrig behöva välja sida.
Det bästa är om du och din expartner enskilt kan prata om varför hen är arg på dig, och hur det påverkar barnen. Om du försökt men inte når fram, kontakta socialtjänsten i den kommun barnen är skrivna. Där kan ni få hjälp av en familjebehandlare genom så kallade samarbetssamtal. Det är jättebra om du lugnt och sansat kan förklara för barnen att du och den andra föräldern tycker olika om vissa saker. Berätta att du känner till att din expartner är arg på dig och att det inte är okej att dra in barnen i konflikten. Varför hen gör det kan du inte svara på. Det kan vara lätt att ta till samma metod tillbaka, men det förvärrar bara situationen.

-Till kommunens familjerådgivning går par för att förbättra sin relation, eller vid behov, för att hantera en separation på bästa sätt. Det går aldrig att tvinga någon att gå dit. Det handlar om en egen vilja och motivation till förändring. Om din expartner inte vill gå i familjerådgivning, sök stöd för egen del för att må bättre.

-Sök hjälp så fort som möjligt! Det viktigaste för barnen vid en separation är att de vuxna inte bråkar. Ni behöver komma överens om viktiga saker som rör barnen. Kontakta kommunen och boka tid för samarbetssamtal. Där får ni hjälp att hitta vägar till samarbete när åsikterna går isär om barnen.       

-Det är jättebra om barnen kan ha fortsatt kontakt med släkt, kompisar och andra viktiga personer. Det är ju ni vuxna som separerar, inte barnen. För många löser det sig automatiskt, andra par kan behöva prata och enas kring hur barnens relationer med andra ska fortsätta.

-Kontakta kommunens familjerådgivning. De erbjuder samtalsstöd med fokus på er relation till varandra som vuxna. Kommunen erbjuder även samarbetssamtal om ni har svårt att kommunicera kring vad som ska gälla för barnen. Hamnar ni i en vårdnadstvist, kontakta familjerätten i er kommun.

-Prata, prata, prata! Förklara att skilsmässan enbart handlar om er vuxna. Barnen är inte orsak till den på något sätt. Påminn ofta barnen om att de alltid kommer vara nummer ett för båda föräldrarna. Er kärlek till barnen kommer aldrig att försvinna. Berätta om hur skilsmässan påverkat ditt liv positivt. Att du mår bättre när ni lever åtskilda. En skilsmässa kan vara jobbig under en period. Sedan blir det bra och man går stärkt ur den. Precis som med alla kriser i livet.

-Ja. Att visa sig skör och ledsen är inte samma sak som att vara svag.
Däremot är det viktigt att visa barnen att du tar hand om dina känslor själv. Barnen ska aldrig behöva känna ansvar för ditt mående. Oavsett hur du mår ska barnen kunna känna att du är en trygg och stabil förälder. Ett tips: bespara barnen starka känsloutbrott. Det kan upplevas som skrämmande. I sådana situationer, sök stöd och hjälp hos andra vuxna, vänner eller professionella.        

Vårdnadstvister – Hur samarbetar vi kring barnen?

-Ja, det är ett av de mest vanliga ämnena i Bris Vuxentelefon. Många föräldrar har funderingar kring hur de ska tänka och agera i en vårdnadstvist – vilken hjälp det finns att få och hur det påverkar barnen.

-Checka av med barnet regelbundet. Ta initiativ till att prata om vad barnet funderar över. Svara på frågor så gott du kan – samma frågor kan komma flera gånger, ta dem på lika stort allvar varje gång.
Tillåt barnet att känna alla sorters känslor och reagera som hen vill på det som sker. Berätta om vad ni vuxna planerar, till exempel en eventuell flytt, hur det blir med kompisar och hur barnet ska kunna hålla kontakt med mor- och farföräldrar. Vissa frågor som kommer kanske du inte har svar på. Var då ärlig och säg att ni håller på att fundera kring det och att barnet ska få veta så snart ni har fattat ett beslut.

-Generellt sätt väldigt dåligt, särskilt om föräldrarna bråkar mycket.
Många barn som kontaktar Bris tar själva på sig skulden för situationen. De tänker att om de inte funnits så hade de vuxna inte haft några problem. Många upplever det som att de måste välja sida. Och att de inte tillåts säga att de älskar båda sina föräldrar. Barnen hamnar då i en lojalitetskonflikt där de tar ansvar för föräldrarnas mående. En del barn blir arga på den ena, eller på båda sina föräldrar, när föräldrarna inte kommer överens. På sikt kan det leda till en bristande tillit föräldrarna och vissa fall till hela vuxenvärlden.

-Att bryta upp är ofta jobbigt för alla inblandade. Känslor som besvikelse, chock, ilska och sorg kan för många kännas övermäktiga. Det är tufft, men som förälder behöver man helt enkelt bita ihop och lägga sina känslor åt sidan. För barnens skull. Är ni oense om det mesta vinner ni mycket på att förbereda er inför era samtal med varandra. Det kan hjälpa att göra en dagordning i punktform, där ni skriver ner allt ni behöver prata om. Fokusera bara på dessa punkter och gå inte in i något annat. Börjar diskussionen att spåra ur, avbryt och kom överens om att fortsätta samtalet vid en senare tidpunkt.

I vårdnadstvister blir barn ganska ofta bortglömda. När Bris pratar med barn säger många att de önskar att andra vuxna frågar hur barnet mår i situationen. Vissa kan även uttrycka en önskan om att andra vuxna ska prata med föräldrarna om att de vill att de vuxna ska sluta bråka. De vill känna sig trygga och ha en bra relation med båda sina föräldrar som är de viktigaste personerna i ett barns liv. Sedan är det oerhört viktigt att vuxna i närheten aldrig tar parti mot, eller talar illa om, någon av föräldrarna. Det är riktigt skadligt för ett barn att höra. Där har alla vuxna ett stort ansvar.

-Det är olika från barn till barn. Det beror också på vad man har för relation till varandra i familjen. Många gånger känner sig barn ganska ensamma i en vårdnadstvist. De upplever att föräldrarna är så upptagna av sina egna känslor och av vad den andra föräldern gör och säger, att de inte har plats att reflektera kring hur det blir för barnet. Många barn hanterar situationen genom att stänga in sina känslor. Varför prata om hur man mår när det ändå inte finns någon som lyssnar?
Många vill inte heller prata med sina föräldrar av rädsla att göra dem ledsna och besvikna. De känner att de måste ta ansvar för de vuxnas känslor, vilket de absolut inte ska behöva. Det är ett ansvar som vuxna alltid måste ta själva.

-Man kan vända sig till familjerätten, den finns i alla kommuner. Där kan du få stöd kring allt som gäller samarbeten kring barn vid vårdnadstvist. Kontaktuppgifter finns på kommunens hemsida.

-Barn vill att föräldrarna alltid pratar direkt med varandra, oavsett hur osams de är. Barn ska aldrig behöva vara budbärare. De har rätt till båda sina föräldrar och har ingen skyldighet att tvingas välja sida i konflikten. Det är jätteviktigt att visa barn att vuxna kan sätta sina känslor åt sidan och prata om frågor kring barnen utan att börja bråka eller höja rösten. Barn behöver känna sig trygga med att vuxna kommer att ta hand om dem även vid en separation.

-Det kan se väldigt olika ut. Ofta hänger det ihop med hur föräldrarna ser på, och tar emot stödet. Barn känner att stödet från samhället fungerar när de upplever att de professionella och föräldrarna tar deras tankar och känslor på allvar, lyssnar på dem och involverar dem i processen. Barn vill att situationen hemma ska förändras och den förändringen kan bara föräldrarna göra. Därför är det viktigt att föräldrarna visar att de tar stödet på allvar och att de tillsammans jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för barnet.

-Ovissheten. Att inte riktigt veta hur allt kommer att bli efter vårdnadstvisten leder till oro. Kommer barnet behöva flytta, byta skola och förlora sina kompisar? Många barn oroas också över att någon av föräldrarna ska försvinna för gott, att barnet blir bortvalt. Det skulle kanske även innebära att släktingar och andra personer på den förälderns sida går förlorade. Kort sagt, barnet oroas över att allt som ger trygghet och stabilitet ska försvinna.

Våld

-Det är ett svårt ämne att prata om eftersom det är så skamfyllt. Det blir en familjehemlighet som är oerhört tung för ett barn att bära själv. Ofta får barn höra av de vuxna att de inte får berätta om hur de har det hemma. Barn kan tystas genom olika typer av hot, till exempel att de kommer att bli slagna eller tvingas att flytta till en annan familj om de berättar. Som förälder gör du rätt som tryggar barnet i att det är okej att prata om det som har hänt. Och att du som förälder är den som bär ansvar för att barnet inte skyddats. Bekräfta att du från och med nu kommer att se till att barnet inte ska behöva uppleva det igen.

-Ta ansvar för det du har gjort. Be om ursäkt och försäkra barnet om att du ska söka stöd och hjälp för att förhindra att det händer igen. Håll därefter ditt löfte. Sök hjälp och ta emot det stöd som erbjuds.

Bris pratar ofta med barn vars föräldrar lovat att söka hjälp men som sedan inte gör det. Då fortsätter våldet och barnen som utsätts känner sig oerhört svikna. En våldsam situation kommer sällan ensam. Ofta pågår olika typer av våld inom familjen (se beskrivningen av vad våld är ovan), vilket barn är specialister på att känna av.

Både förövare och den som är våldsutsatt kan söka hjälp och stöd hos socialtjänsten i kommunen. De har även bra stöd till barn som upplevt våld.

-Om det finns barn i familjen bör du göra en orosanmälan till socialtjänsten. Bäst är att du pratar med din vän och berättar varför du måste anmäla. Förklara att du är orolig för barnen men också för din vän. Din vän kanske inte vill/kan/vågar prata om det. Risken är stor att människor som utsätts för våld, förnekar det. Både för närstående, socialtjänst och polis. Orsakerna är ofta skam, rädsla eller förnekelse. Att vara utsatt för våld är fyllt av stigma och skam och det är en svår situation att ta sig ur av många komplexa anledningar. Det kan vara frustrerande att stå bredvid och känna att man inte kan hjälpa till. Finns barn i familjen bör du ändå agera. Vänta inte tills ”det rätta tillfället” kommer eller tills din vän kommer till insikt och vill ha hjälp. Barn far oerhört illa av att uppleva våld hemma och har inte tid att vänta. De behöver skydd och stöd NU.

-Prata med ditt barn! Förklara varifrån din oro kommer. Fråga vad ditt barn tänker och hur barnet ser på situationen. Prata också om vilka konsekvenserna blir av ett våldsamt beteende. Inte bara för barnet utan för alla inblandade – offret och hens familj, för dig och för övriga familjen. Var tydlig med att du inte tolererar våld av någon form. Här är det också viktigt att prata med barnet om alternativ till våld. Hur kan man agera istället när man blir arg eller kränkt?
Om du inte når fram till ditt barn, ge inte upp! Prata med barnets kompisars föräldrar, skol- och fritidspersonal, fältassistenter och socialtjänst för att få hjälp med att hjälpa ditt barn. Du kan också ringa till Bris vuxentelefon 077 - 150 50 50.

 

-Om du gör en polisanmälan gällande någon annan så kan du vara anonym.

-Det finns inget rätt eller fel svar på den frågan. Det är ett beslut som du själv måste fatta. Väg för- och nackdelar mot varandra och fundera över vad du vill få ut av en polisanmälan. Om ditt barn blivit utsatt av andra barn, kan det vara känsligt att polisanmäla just barn.
Som förälder till ett barn som utsatts av ett annat barn kan det vara klokt att prata med skolan för att få en förklaring till varför de inte agerar som du önskar. Därefter kan man fatta beslut om att eventuellt gå vidare med polisanmälan. Om ditt barn däremot blivit utsatt av en vuxen finns det all anledning att polisanmäla, särskilt om skolan själv inte vidtar åtgärder.

-Det är viktigt att du sätter ord på det som har hänt. Du gör rätt som tydligt förklarar för barnet att allt våld är oacceptabelt och att det inte är barnets fel att den vuxne tog till våld. Förtydliga att det är den vuxna som har gjort fel och det också är den vuxnes ansvar att det inte ska hända igen. Det är traumatiskt för barn att uppleva våld och barnet måste få hjälp att bearbeta upplevelsen. Forskning visar till och med att det är mer traumatiskt för ett barn att uppleva våld av närstående i hemmet, än att själv bli utsatt. Dels skapar händelsen skuld och skam för att barnet inte kan stoppa våldet – dels förlorar barnet sin trygghet eftersom ingen av de vuxna kan skydda barnet. Hen blir utlämnad till att klara sig själv. Sedan ett par år tillbaka räknas därför barn som har upplevt våld i hemmet som brottsoffer och har rätt till stöd och ekonomisk ersättning.

- Vänd dig till polisen eller till socialtjänsten/socialjouren i din kommun. I akuta lägen ring 112. Socialtjänsten i din kommun kan hjälpa dig med t.ex. skyddat boende eller annat stöd. Du kan också ta kontakt med en kvinnojour som hjälper kvinnor och barn som utsätts för våld. Du hittar kontaktuppgifter till olika stödorganisationer på din kommuns hemsida. Ett exempel är Kvinnofridslinjen som är en nationell stödtelefon för dig som utsätts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. De har öppet dygnet runt och du kan ringa oavsett var du bor i Sverige. Ditt samtal kostar ingenting och syns inte på telefonräkningen. De som tar emot ditt samtal är socionomer eller sjuksköterskor som är vana att möta människor i kris eller i svåra livssituationer. De ger dig professionellt stöd och information om hur samhället kan hjälpa dig. Kvinnofridslinjen har tystnadsplikt och du kan vara anonym. Du säger bara det du själv vill och orkar.

Telefonnummer: 020-50 50 50

www.kvinnofridslinjen.se

Du har rätt till ett liv utan våld och hjälp finns att få.

Våld är inte bara fysiskt våld utan man delar in beskrivningen av våld i följande former:

Fysiskt våld: till exempel örfilar, knuffa, sparka, hålla fast, dra i håret.
Psykiskt våld: hot, kontroll, kränkande och nedsättande ord, latent våld som innebär att leva under risk för nytt våld.
Sexuellt våld: påtvingade sexuella handlingar, våldtäkt.
Materiellt våld: förstöra någons egendom, till exempel inredning, dagböcker, foton.

Ekonomiskt våld: tvingas skriva under handlingar, inte få bestämma över sin egen ekonomi.
Försummelse: gäller främst äldre, personer med funktionsnedsättning och barn. Här handlar det till exempel om att medvetet ge felaktig medicinering, försumma någons hygien, lämna utan tillsyn.

Syskonbråk

-För många är syskonrelationen den längsta relation man har i livet. Och ju närmare barn är i ålder, desto mer bråk. En del har en mycket nära relation till sina syskon medan andra upplever mycket konkurrens, osämja, orättvisor och olikheter. En av orsakerna kan vara att syskon kan ha samma intressen och nästan samma mognadsnivå. Men, syskonbråk är inte alltid något negativt. Bråk och konflikter hjälper syskon att träna på sociala färdigheter så som vänta på sin tur och att hantera konflikter. Vi vuxna behöver finnas där om konflikterna går för långt. Då kan vi kliva in och hjälpa barnen att lösa dem på ett bra sätt.

-Undersök vad dina barn brukar bråka om – och hur ofta. Fundera också över de stunder då de är sams, hur korta dessa stunder än är. Vad gör de då? Vad pratar de om? Om man som förälder uppmuntrar och berömmer ett visst beteende hos ett barn, kommer det med sannolikhet att upprepas. Välj ut ett par konkreta beteenden som du vill arbeta med tillsammans med dina barn. Det kan t.ex. vara när barnen stöttar varandra eller när de ber er vuxna om hjälp att lösa ett bråk. Det är ofta lättare än att uppmuntra känslor så som “vara glad” eller “ha kul”. När du uppmuntrar barnen att vara schyssta mot varandra hjälper du dem att stärka deras relation.
Sammanfattningsvis – försök att skifta fokus från det som inte fungerar till det som faktiskt fungerar och uppmuntra sedan detta hos barnen.

-Det beror helt på situationen. En tumregel kan vara att man bör ingripa innan något barn far illa. Antingen av elaka, kränkande ord, av fysiska påhopp eller om de förstör för varandra. För att veta när det är läge att stoppa, krävs att vi vuxna är närvarande så vi hör och ser när bråket trappas upp.  Då kan vi ingripa innan det är för sent. Och vi kan hjälpa barnen att lösa konflikten.

-Att komma överens som föräldrar är inte alltid helt lätt. Ibland har man olika uppfattningar om hur situationer ska hanteras. Ett första steg är att ni, i lugn och ro, pratar igenom er upplevelse av barnens bråk. Hur tycker du att bråken ska lösas? Vad tycker den andra föräldern?  Ett andra steg är att försöka enas om hur ni ska göra nästa gång det blir bråk mellan barnen. Hitta ett sätt som ni båda är bekväma med. Ju mer eniga ni är desto större chans att den andra föräldern hjälper till och tar ansvar nästa gång det blir bråk.

-Det beror på hur allvarligt du tycker att bråket är. Börja med att fråga barnen om de leker eller bråkar. Påminn dem om att det bara kan kallas lek om båda två tycker att det är roligt. Om du får en känsla av att barnen är ärliga med att de leker kan du låta dem fortsätta. Om leken trappas upp och du blir orolig, kanske du måste ingripa. Säg till exempel: “Ni kanske leker men jag tycker det går för vilt till. Jag vill att ni hittar en annan lek” Och hjälp dem med det om det behövs.

-Ja! Vi vuxna är förebilder för barn. Genom att se hur vi gör, lär de sig hur världen fungerar och hur de ska bete sig mot varandra. Det bästa sättet att lära barn hur man löser bråk är alltså att själv lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt. Vi kan också prata med barn om att det är okej att känna alla typer av känslor. Barn kan också behöva hjälp att uttrycka sina känslor med ord i stället för att slåss eller skrika. Föreställ dig att ditt barn skriker ”Jag hatar honom!” till sitt syskon. En naturlig vuxenreaktion är att säga: ”Nej, så säger man inte!”. Testa i stället att lugnt säga: ”Jag hör att du är jättearg. Vad gjorde han som gjorde dig så arg?”. Då bekräftar du barnets känsla. Samtidigt uppmuntrar du barnet att prata om saken i stället för att säga något elakt.  

-Ett tips är att undersöka vad som ”triggar” dina barn. Är det hunger? Trötthet? Stress? Är det värre under vissa tider på dagen? Kan du förhindra ett ”utbrott” genom att t.ex. förbereda mellanmål? Kan du kanske påminna dem om vad som behöver göras på ett annat sätt? Att bli utmanad av ett barns känslor är inte alltid lätt. Oavsett om det handlar om ilska eller ledsenhet är det viktigt att vi håller koll på våra egna känslor. Vad ”triggas” jag av? Vilka känslor utstrålar jag nu och hur påverkas barnet? Har du redan testat allt utan resultat, ta hjälp av en familjebehandlare hos socialtjänsten i din kommun. Du är också välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 för råd och stöd.

-Ibland har syskon perioder då de bråkar eller slåss mycket. De kan gå över efter ett tag, men för vissa syskon kan konflikterna bli värre med tiden. Som förälder är det viktigt att hålla koll så att inget av barnen far illa, varken av elaka ord eller fysiska påhopp. Om barnen fortsätter att slåss trots dina försök att stoppa, våga sök stöd och hjälp. Du kan t.ex. få gratis rådgivning hos socialtjänsten i din kommun. Du är också välkommen att ringa Bris vuxentelefon
077 – 150 50 50 för stöd. Hos oss är du alltid anonym.

-Prata öga mot öga med barnet som ignorerar sitt syskon. Berätta om din oro och fråga vad som har hänt. Ställ nyfikna och öppna frågor, t.ex. ”Jag märkte att du inte tittade på ditt syskon när vi åt middag. Jag blev nyfiken och undrar varför? Vill du berätta om det så att jag förstår dig bättre?”. När du vet varför barnet fryser ut sitt syskon kan ni börja prata om vad barnet kan göra i stället. Det är viktigt att hjälpa barnet att bli bättre på att ta andras perspektiv och förstå hur andra människor känner, tänker och reagerar i olika situationer. T.ex. kan man ställa frågan ”Hur tror du det kändes för ditt syskon när du sa så?”. Sådana här frågor funkar bäst när barnet känner sig trygg. Frågar man precis när barnet bråkar är risken stor att hen känner skam inför sitt syskon och inte vill prata.

- Känslor av avundsjuka och svartsjuka är mänskliga precis som känslor av lycka, sorg eller ilska. Vad man kan göra är att tillsammans med barnet undersöka vad hens känsla bygger på. Är det en allmän känsla hos barnet att hens syskon blir favoriserat? Eller kommer känslan vid särskilda tillfällen eller händelser? Har barnet känt så länge? Ställ öppna, intresserade frågor. Visa att alla känslor är tillåtna och att du tar barnet på allvar.

-Tvång är sällan en bra metod. De flesta människor reagerar med motstånd om de blir tvingade att göra eller säga något. Bättre är att i lugn och ro prata med barnet om varför barnet gjorde eller sa vissa saker. Ofta kan barnet förklara situationen utifrån sitt perspektiv. Då får du en chans att prata om vad barnet kan göra i stället nästa gång något liknande händer. Du kan också prata med barnet om hur hens ord eller handlingar kan påverka ett annat barn Och att ett ”förlåt” kan kännas bra att både ge och få.

Medförälder med psykisk ohälsa

-Det är viktigt att prata öppet om psykisk ohälsa i familjen. Barn förstår mer än vad man tror. Om man undviker ämnet skapar barn sina egna förklaringar till varför något är som det är. Ofta tar barn på sig skulden och känner ansvar för att lösa situationen. Det märks inte alltid utåt men barn blir ofta oroliga, arga och ledsna när en förälder är sjuk. Många är också oroliga för att sjukdomen ska smitta. Det bästa sättet att skydda barn är att prata med dem. Anpassa samtalet efter barnets ålder och mognadsnivå så att de förstår. Ju yngre barn desto mer konkret behöver man vara. Förklara vad sjukdomen heter och vad den innebär för den drabbade föräldern. Till exempel att det är en sjukdom som gör att hen säger eller agerar på ett visst sätt. Håll det enkelt, tydligt och ärligt: ”Pappa mår dåligt och en läkare hjälper honom att bli bättre”. Du kan också berätta vad som kommer att hända den närmaste tiden. Se till att ägna tid åt barnet och gör saker tillsammans. Var tydlig med att det är de vuxnas, inte barnens, ansvar att hjälpa föräldern. Förmedla hopp om att situationen kommer att bli bättre.

-Det är vanligt att barn tar på sig ansvaret i svåra situationer. Därför behöver de veta vem som tar hand om den sjuka föräldern och att det inte är barnets fel att föräldern är sjuk. När de vet det kan de själva släppa känslan av ansvar. Om du själv inte klarar av att förklara för barnet just nu, be någon annan i familjen, en släkting, en vän eller den man har kontakt med i vården, berätta. Det viktiga är att barnet får en förklaring och kan ställa frågor.

-Att söka hjälp kan kännas stort och svårt för den som är drabbad. Ibland är det bra att påminna sig själv om att försöka lyssna innan man föreslår lösningar. Ett tips: Använd gärna jag-budskap när du pratar med din partner. Till exempel: ”Jag ser att du har det kämpigt och jag tänker att vi tillsammans kan söka hjälp”. Det låter mindre skuldbeläggande än ”Du mår dåligt och behöver söka hjälp”.
Det är viktigt att förklara för barnet varför mamma eller pappa gör eller säger saker och att det beror på en sjukdom. Barn kan också tänka att de är orsaken till att den andre föräldern mår dåligt, att något de har gjort orsakar förälderns mående. Vi vuxna kan därför behöva berätta för barnet att förälderns mående inte beror på något de har gjort eller sagt.

Det är också viktigt att se till att ägna tid med barnet. En god relation med barnet är en skyddsfaktor. Se till att förmedla hopp till barnet, att vuxna försöker se till att föräldern får hjälp och att det kan bli annorlunda.

-Personer som lider av psykisk ohälsa har ibland en bristande sjukdomsinsikt eller så kan de hålla inne med sanningen av rädsla för att oroa sina anhöriga. Självklart vill man kunna lita på sin partner men ibland säger magkänslan något annat. Lyssna på den! För att kunna skydda barnen och dig själv från obehagliga situationer behöver du vara trygg i att din partner har sjukdomsinsikt och tar emot den hjälp som erbjuds. Be om att få delta i ett möte med psykiatrin så att de professionella kan förklara hur vårdplaneringen ser ut och hur det uppfattar din partners mående.

De flesta psykiska problem bör behandlas så snart som möjligt. Men – problemen kommer sällan över en natt. Ofta sker förändring gradvis. En kontrollfråga man kan ställa är: har vardagen påverkats av personens mående? Till exempel att hen inte längre vill eller orkar göra sådant som hen vanligtvis tycker om. Som huvudregel gäller att en person omedelbart behöver hjälp om hen utgör en fara för sig själv och för andra. Behöver man rådgivning kan man kontakta 1177.

- Man kan periodvis må dåligt av många olika orsaker – ingen mår bra jämt. Det betyder att man ibland kan få sänka kraven på sin partner. Hur mycket, och hur länge, man kan sänka kraven är individuellt. Det är viktigt att påminna sig om att ingen, varken du eller din partner, ska eller måste klara allt själv. När livet är jobbigt så behöver vi alla stöd. Inte minst för att orka vara bra föräldrar till våra barn. Prioritera alltid barnets behov. Om den andra vuxna inte orkar vara en tillräckligt bra förälder, behöver du vara det. Du kan kräva att medföräldern tar emot hjälp och stöd från psykiatrin. Att hen regelbundet går på inbokade möten och sköter eventuell medicinering. Det är också viktigt att du som medförälder får all information kring behandlingen som du behöver.

- Bara du och din partner kan bestämma vilka krav ni kan ställa på varandra. Allt beror på situation och relation. Vad man kan ha i åtanke är att ingen klarar allt själv. Vi är alla beroende av våra nära för att orka under svåra perioder. Sedan är ju en relation ömsesidig – man ger och man tar. Det gäller att hitta någon form av balans, om så över tid. Barn som växer upp med en förälder som mår dåligt tar ofta ett stort ansvar för situationen. De tassar på tå hemma för att inte göra föräldern upprörd, ledsen eller arg. Barn skall aldrig behöva ta ett sådant ansvar. Det betyder att barnen behöver få trygghet, stöd och sina behov tillgodosedda även under perioder då någon av föräldrarna mår dåligt. Om den förälder som mår dåligt inte kan ta sin del av ansvaret, behöver den andre kliva in och täcka upp. Trygga barnen i att föräldern som mår dåligt tar emot det stöd som erbjuds. Och att du ser till att barnen mår bra.

-Att leva nära någon som mår psykiskt dåligt kan vara svårt. Ofta känner man sig ensam om sin situation. Trots det drar sig många för att söka hjälp. För att orka behöver man också ta hand om sig själv och fortsätta att göra saker man må bra av. Inte minst för att orka finnas där för ditt/dina barn. Kom ihåg att du inte är ensam ansvarig för att stötta din partner – hen kan också behöva både vård och stöd utifrån. Att våga be om hjälp är bland det starkaste en människa kan göra. När någon i en familj är sjuk påverkas ofta hela familjen. Behöver man hjälp av få vardagen att fungera, finns stöd att få. Våga ta kontakt med socialtjänsten i din kommun om familjen krisar. De har i uppdrag att stötta barn och familjer.

-Barn har rätt att få stöd och vara trygga hemma. Det kan kännas svårt att avgöra när er vuxenrelation börjar påverka barnen negativt. Kortfattat kan vi säga att allt våld, både mot dig och mot barnen, är direkt skadligt. Då behöver du som vuxen omedelbart se till att du och barnen får skydd. Vi vet också att barn som bevittnar våld i sitt hem, far illa. Det är också skadligt för barn om vuxna uppträder skrämmande eller kränkande. Om du har minsta tvivel att din relation är skadlig, ta tankarna på allvar och sök stöd. Antingen hos någon du känner och litar på eller hos socialtjänsten eller sjukvården. Om den andra föräldern lider av psykisk ohälsa, kan du kontakta psykiatrin och rådgöra med dem vad som blir bäst för er. I vissa fall kan den drabbade behöva omhändertas mot sin vilja. Det kan kännas jättesvårt, men kom ihåg att allt du gör är för att skydda barnen. Att bära detta ansvar själv är tungt, tveka inte att be om hjälp av vänner och professionella. Du är alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 om du behöver stöd.

-För att barn skall må bra och utvecklas positivt krävs att de är trygga. Är miljön otrygg för barnen behöver ni föräldrar agera. Det kan t.ex. handla om att hjälpa barnen att bättre förstå vad som händer med den sjuka föräldern. Eller att bli bättre på att öka förutsägbarheten genom att finnas till hands, upprätthålla rutiner och göra saker tillsammans. Är läget riktigt allvarligt kan separation vara den bästa lösningen.

-Ja! Det finns stöd för både vuxna och barn. Barn som är anhöriga till någon som lider av psykisk ohälsa har enligt lag rätt att få information, stöd och råd om sin förälders mående eller behandling. Kommunen och sjukvården har ofta anhöriggrupper där man kan träffa andra med liknande upplevelser. Många organisationer erbjuder också stöd, både genom telefon, chatt och mejl och i gruppstöd. Till Bris kan barn ringa, chatta och mejla anonymt. Vi har också grupper online för barn som har en förälder som missbrukar och/eller mår psykiskt dåligt. https://www.bris.se/for-barn-och-unga/bris-gruppstod/stodgrupp-online/

Mitt barn mår psykiskt dåligt

-Att skada sig själv är för många ett sätt att hantera svåra känslor. Självskadebeteendet ger dem en känsla av kontroll i svåra situationer. Att tillfoga sig själv fysisk smärta kan ge känslan av att den psykiska smärtan, ångesten, minskar – Det lindrar för stunden.

-Psykisk ohälsa kan se ut på många olika sätt. Men när ens mående gör att man får svårt att hantera vardagen och det blir ett hinder över tid – då kan det handla om något mer allvarligt än nedstämdhet.

- Det kan se olika ut. Ofta kan man se en förändring i barnets beteende som får negativa konsekvenser för barnet. Det kan handla om allt ifrån ilskna utbrott och ångest till tystnad och undvikande. Barnet kan få problem att klara av skolan, sluta med aktiviteter som hen tidigare gillat eller får problem med relationer till kompisar.

-På ett tryggt, nyfiket och icke-dömande sätt. Ställ frågor, visa att du finns där och få inte panik! De flesta tycker att det är svårt att prata om, och hantera, död och sorg. Som förälder är det lätt att bli orolig och känna sig maktlös eller osäker på vad man ska göra. Bekräfta för barnet att du alltid finns där för att stötta, prata och hjälpa. Man kan också säga att det är okej för barnet att även prata med andra vuxna om det känns lättare. 

-Nej, att låsa in ett barn av oro för att hen ska skada sig själv är inte en bra lösning. Men det är viktigt att kunna prata öppet med barnet om självskadebeteende och att våga söka hjälp – både för barnet och för sin egen del!  

-Bekräfta att du finns där som stöd, visa omtanke, ställ frågor och trygga barnet i att det finns hjälp att få. Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas för och man kan få hjälp att må bättre. Döden är definitiv men ett dåligt mående kan man förändra. Ingen ska behöva bära mörka och svåra känslor själv. Visa att du finns där och vågar ta emot barnets tankar. Bekräfta också att det är okej om barnet även vill prata med andra vuxna.  

-Samtal är viktigt men alla barn har givetvis olika behov. Stäm av med barnet. Hur vill hen ha det? Hur kan du som förälder stötta och hjälpa? Vad behöver barnet här och nu?

-Fokusera på att ditt barn som skadar sig själv ska få hjälp! Prata regelbundet och öppet med syskonen om psykisk ohälsa – vad det är och hur den kan ta sig uttryck. Stäm ofta av hur syskonen mår. Hur påverkas de av situationen? Visa barnen att du finns där och berätta om din plan för att hjälpa det barn som inte mår bra.

- Om skolan misstänker att ett barn inte mår bra, är de skyldiga att anmäla sin oro till socialtjänsten så att barnet kan få stöd. Skolan har också ansvar att delta på eventuella möten med andra instanser som kan behöva kopplas in för att hjälpa barnet, t.ex. vårdnadshavare, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polis. Den här typen av samarbete kallas SIP (Samordnad Individuell Plan).

-Nej det går inte att tvinga i ett barn medicin. Arbeta i stället tillsammans med barnet för att hitta ett sätt att få hen att ta medicinen. Förklara hur den fungerar, hur den kan göra skillnad och varför du vill att barnet ska medicinera. Ta hjälp av sjukvården om det är svårt att förklara för barnet.

-Prata med ditt barn! Var uppmärksam, närvarande och lyssna. Det är lätt att bli orolig och frustrerad om någon man står nära får problem med mat och ätande. Att vara beredd att lyssna utan att döma, kan vara ett bra sätt att visa att man bryr sig. Den som har en ätstörning kan känna sig mycket ensam. Att någon försöker lyssna och förstå kan göra det lättare för barnet att ta de steg som behövs för att bli frisk. Många föräldrar anklagar sig själva för sina barns problem. Inget tyder dock på att ätstörningar beror på vad föräldrar gjort eller inte gjort mot sina barn. Ätstörningar handlar i stället om en vilja att få ordning på sina tankar och känslor – en önskan om att få kontroll över sitt liv. Om du inte vet hur du ska ta upp ämnet med ditt barn, prata med en annan vuxen för att få råd. Du är också alltid välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50.

-Se först till att barnet får professionell hjälp, det är det viktigaste. Det är inte konstigt att övriga familjen påverkas av sjukdomen, men den ska givetvis inte få styra. Om det finns syskon i familjen, stäm regelbundet av hur de mår och vad de har för behov. Funkar deras vardag som den ska? Hur påverkas de av att deras syskon inte mår bra? Det är lätt att sjukdomen tar all energi, men försök att hitta tid för annat i familjen också, t.ex. någon rolig aktivitet. Som förälder är det också viktigt att du mår bra och orkar. Det betyder mycket att du visar att du bryr dig – och du gör så gott du kan! Det är naturligt att känna sig otillräcklig eller maktlös när ens barn inte mår bra, men det finns stöd att få. Ring Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 om du har frågor om hur du ska stötta ditt barn. Om du behöver sjukvårdsrådgivning kan du ringa 1177. Kunskapscentrum för ätstörningar, KÄTS, anordnar föreläsningar om ätstörningar för närstående och sjuka. De erbjuder också en internetbaserad utbildning för närstående. http://utbildning.atstorning.se

-Försök så långt det går att bortse från era egna åsikter och önskemål. Sätt i stället barnet i centrum. Vad behöver hen? Prata med barnet och ta hjälp av närstående eller av kommunens familjerådgivning för att hitta sätt att samarbeta. Ta även hjälp av professionella, t.ex. BUP eller socialtjänsten. 

-Sök hjälp! Ditt barn har rätt till professionell hjälp och den finns att få. Du som förälder har också tillgång till stöd genom hälso- och sjukvården och/eller kommunen. Ge inte upp!

-Prata med vården och försök att tillsammans hitta vägar framåt. Ni kan även få visst stöd av kommunen och hos ideella organisationer, beroende på hur er situation ser ut.

- Ett uttalat tvång hjälper sällan. Samtidigt kan det uppstå situationer där det handlar om liv och död och då är tvång det enda alternativet. Du som förälder är ytterst ansvarig för hur ditt barn mår. Det betyder att du kan behöva vara kreativ och tålmodig för att få ditt barn att gå med på att ta emot hjälp. Tveka inte att ta hjälp av professionella om du inte når fram till ditt barn.

-En person som har en allvarlig psykisk störning kan tvingas till vård mot sin vilja. Det kallas för psykiatrisk tvångsvård. Att tvingas till vård är ett stort ingrepp i en människas integritet men ibland är det nödvändigt. Det kan till exempel hända om man är psykotisk och har självmordstankar eller om man utgör en fara för andra människor. Då kan dygnet runt-vård på sjukhus, så kallad sluten psykiatrisk tvångsvård, vara nödvändig. Ibland är öppen psykiatrisk tvångsvård det bästa alternativet. Att tvingas till vård mot sin vilja kan upplevas som mycket kränkande. Därför finns tydliga regler för hur det får gå till. Reglerna finns i lagen om psykiatrisk tvångsvård och andra lagar och bestämmelser. Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, är främst till för att skydda den som blivit svårt psykiskt sjuk.

Trygg på nätet

-Visa intresse och nyfikenhet! Många barn och unga upplever att det kan kännas svårt att prata med vuxna om nätet. Som vuxen behöver du visa att du verkligen lyssnar och förstår och att du finns där som stöd om ditt barn behöver det. Fråga gärna om ditt barn vill visa dig hur olika spel och appar fungerar. Vad tycker hen är roligast med nätet? Har barnet någon gång upplevt något som kändes obehagligt på nätet? Hur blev det då för barnet – och vad gjorde hen då? Kanske berättar barnet saker som oroar dig? Döm inte barnet. Undvik att skuldbelägga. Hitta i stället bra lösningar tillsammans.

-En bra start är att först fråga ditt barn: ”Vad tänker du om de faror som kan finnas på nätet?”. Du kan också fråga vad barnet skulle göra om hen blev utsatt för något obehagligt online. Lyssna intresserat och berätta sedan vad du själv oroar dig för. Vi vuxna tänker ofta att faror på nätet skulle behöva pratas om på ett annat sätt men så är det ju inte. Att prata om faror på nätet är egentligen samma sak som att prata om andra faror i samhället eller livet. Bekräfta att barnet alltid kan komma till dig om något händer och att du kommer hjälpa utan att bli arg eller döma.

-Jättebra att du tar upp samtycke på nätet med ditt barn! Det är lika viktigt som samtycke i den fysiska världen. Du kan t.ex. be ditt barn fundera på hur man kan berätta eller visa att man är okej med något. Prata också om hur man kan ta reda på och tolka om någon annan är okej med något. Kanske kan du höra om ditt barn pratar med vänner om detta? En del barn tycker det är svårt att prata samtycke med sina föräldrar. Kanske får du inte så mycket respons. Ta ändå upp frågan, förhoppningsvis kan du då så ett litet frö som gör att ditt barn kan känna sig trygg och säker.

- Ett första steg är att prata med ditt barn. Vad handlar din oro om? Be ditt barn berätta vad som händer online. Du behöver inte omedelbart ha en färdig lösning på ett eventuellt problem. Fokusera på att bara lyssna och kanske trösta. Många barn som utsätts/har utsatts för övergrepp online, känner skuld och skam. Här kan vi föräldrar avlasta barnen och förklara att det aldrig är deras fel. Sedan kan ni tillsammans prata om hur ni ska gå vidare. De flesta sidor och appar har information om hur man anmäler hot och trakasserier.
Är barnet utsatt av någon annan elev, ta genast kontakt med skolan. De har ett ansvar att hjälpa till, även när mobbning sker online. Det går även att anmäla sexuella trakasserier till polisen på 114 14.

-Vad bra att ditt barn har kompisar online! Nätvänner är minst lika viktiga som kompisar i fysiska världen. Börja med att fråga hur ditt barn mår och hur det funkar med kompisar. Som förälder vill man såklart att ens barn ska må bra och ha vänner. Det kan ändå vara bra att komma ihåg att ditt barn också kan vara nöjd med situationen som den är.  

-Som alltid är det bra att först ta reda på hur ditt barn själv tänker om de bilder hen lägger ut. För barn som tillhör den digitala generationen är privata bilder – t.ex. selfies och bilder på vänner – sällan lika laddade som de är för den vuxna generationen. Däremot är det såklart viktigt att ditt barn förstår konsekvensen av att lägga ut en privat bild på nätet. Vilka kan se den? Var kan den hamna? Vad gör man om man ångrar sig? Att prata om det är ofta bättre än att strikt förbjuda.

-Barn har rätt till integritet och får ha hemligheter för sina föräldrar. Så även om vi vill ha koll på allt som föräldrar, är det ingen självklarhet. Däremot är det jättebra att du är intresserad av vad barnet gör – och att du fortsätter att fråga. Är du orolig över något, berätta för barnet och förklara varför du oroar dig.

-Grooming är när en vuxen person tar kontakt med ett barn i sexuellt syfte. Grooming kan gå till på olika sätt. Ibland visar förövaren snabbt vad hen är ute efter, men lika ofta kan det vara en process som pågår under en längre tid. Förövaren kan t.ex. utge sig för att själv vara ett barn och prata på ett sätt som gör att offret känner samhörighet och förtroende. Fenomenet grooming har funnits i alla tider men tack vare nätet kan förövare numera komma åt barn på enklare sätt. Sociala medier, online-spel eller chattar är vanliga vägar till kontakt. Grooming är en brottslig handling. Det är jättebra och viktigt att du som förälder pratar regelbundet om detta med ditt barn.

-Behöver du sätta gränser för ditt barns internetvanor? Det kan vara frustrerande att ständigt se sitt barn klistrad vid telefonen eller paddan. Vad vi gör när vi är på nätet varierar dock mycket. Vi läser nyheter – internet är barn och ungas största nyhetskälla. Vi umgås också med vänner online, gör läxor, läser, tittar på film. Bland annat. Var lyhörd för hur skärmtiden påverkar ditt barn. Men tänk också på hur mycket nätet faktiskt kan betyda för ett barn. Tre enkla saker att checka av: Vad gör ditt barn på nätet? Det är ju stor skillnad på att göra läxor och titta på Youtube-pranks. När är ditt barn på nätet? Vissa tider funkar sämre, som t.ex. vid läggdags och när det är dags att gå till skolan. Hur påverkar skärmtiden ditt barn? Precis som vuxna har barn olika behov. En del barn kan behöva hjälp att lägga ifrån sig skärmen medan andra klarar av att begränsa sig. Nätet kan vara utvecklande och avkopplande för ditt barn. Vad vi vuxna kan göra är att erbjuda andra saker att göra för att de inte ska bli för stillasittande. Och att vara ett stöd i att tid med familjen och mat- och sov-rutiner inte blir lidande.

-Enligt den nya lagen om ”olaga integritetsintrång” är det olagligt att sprida bilder eller uppgifter i syfte att skada en annan person. Det kan till exempel handla om att lägga ut bilder där någon befinner sig i en utsatt/sexuell situation. Behöver du mer information, ladda gärna ner Handbok för nätföräldrar på bris.se. Du är också välkommen att ringa Bris vuxentelefon
077 – 150 50 50 för råd och stöd.

-Barnets första mobiltelefon kan kännas som ett stort steg för både föräldern och barnet. Det är helt naturligt att man som vuxen oroar sig för nya spel och appar som man kanske inte själv har så stor koll på.  Trygga barnet i att hen alltid kan vända sig till dig om något händer online. Ni kan också utforska olika appar tillsammans. Då får du koll på vad barnet är intresserad av men också vilka appar man bör vara lite försiktig med.

Känsliga ämnen

- Var lyhörd för hur barnet reagerar på det ämne du tar upp. Känn av vad just ditt barn orkar med och klarar av. Om barnet verkar ointresserad av att fortsätta prata om det, släpp ämnet och ta upp det igen vid ett annat tillfälle. Man kan prata om känsliga ämnen med väldigt små barn så länge man anpassar sitt språk efter barnets ålder om mognad. Det är också bra att tänka på att det som är känsligt för en person, kanske inte är så laddat för en annan.

-Hitta ett tillfälle när det är lugnt omkring er och inga personer eller saker kan störa. Säg ”jag har förstått att…”. Undvik att vara dömande och visa att din kärlek till barnet är villkorslös. Barn vill göra rätt. De flesta vill inte göra sina föräldrar besvikna, oroliga eller arga. Just därför är det så viktigt att vi vuxna visar att vi tål att höra det barnet berättar.  Ha tålamod och var noga med att inte skuldbelägga barnet. Kanske handlar det om ett ämne som oroar dig? Försök att lägga din oro åt sidan en stund så att barnet kan känna sig trygg i att kunna berätta. Ställ frågor till barnet och lyssna med ett öppet sinne. Det är svårt att prata om svåra saker så låt det ta tid. Pausa och börja om vid ett annat tillfälle om barnet känner att det är svårt just här och nu. Försäkra barnet om att du och andra vuxna vill och kan hjälpa när det behövs. Är du osäker på vad du ska säga eller hur du ska ta upp ämnet med barnet, ring Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50.

-Små barn behöver inte tvätta sig och t.ex. duscha lika ofta som äldre barn men rutiner kring hygien är viktigt att börja med vid tidig ålder. Det är inte ovanligt att det kan ta lite tid för barn att vänja sig när kroppen börjar förändras och man t.ex. börjar svettas mer. Precis som inom andra områden kan barnet behöva guidning från sin förälder här. Skapa rutiner kring hygien och duschning för att minska tjat och påminnelser. Hygien är alltid en känslig fråga, men jätteviktig att ta upp med sitt barn. För att barnet inte ska känna sig kränkt, förtydliga att du tar upp ämnet för att du bryr dig om ditt barn, inte för att vara taskig. Försök att prata med ditt barn om kroppen och rutiner utan att lägga skuld eller skam kring hygienen. En bra ingång kan vara att prata om vad det innebär rent kroppsligt och hygienmässigt att bli äldre och komma in i puberteten. Då behöver man tvätta sig varje dag, använda deodorant och byta kläder. Kanske kan du och barnet tillsammans köpa hem schampo, duschtvål och deodorant som luktar gott? Om barnet får bestämma ökar chansen att hen kommer att använda produkterna. Kanske kan ni tillsammans också handla lite nya kläder och boka tid hos frisören för att försöka få barnet att se det positiva i att sköta sin hygien. Du kan också underlätta genom att se till att det finns tamponger, trosskydd och bindor hemma för de som behöver det. 

Du har egentligen lika lite att göra med ditt barns sexliv som ditt barn har att göra med ditt. Men du behöver prata med ditt barn om sex generellt, t.ex. hur viktigt det är att skydda sig vid samlag. Ett sätt kan vara att köpa hem kondomer och berätta att skydd alltid kommer att finnas hemma, på en speciell plats, utifall ditt barn har eller kommer att ha sex. Du kan även uppmuntra barnet att ta kontakt med ungdomsmottagningen om hen funderar på något annat preventivmedel. Eller om hen vill prata om sex med någon annan vuxen än dig. Det är också viktigt att prata om samtycke – att ett nej alltid är ett nej och att man aldrig får tvinga någon annan till saker hen inte vill. På samma sätt som att man själv aldrig behöver ställa upp på saker som inte känns bra. Uppmuntra och hjälp barnet att lyssna till sina egna signaler och stötta hen att agera därefter. Både när det gäller sex men även inom andra områden i livet. Att prata om sex med sitt barn är inte helt lätt. Försök att skapa en öppen och tillåtande atmosfär hemma. Då känner barnet att du respekterar hens privatliv och att hen kan komma till dig med frågor.

-Ja, det gör det. Det kan handla om ämnen som inte rör barnet. Eller om ämnen som du, som förälder, tänker att barnet inte skulle må bra av att höra. Exempel på sådana ämnen är svåra saker du själv har varit med om, om du har en komplicerad relation med en annan vuxen som är viktig för barnet, ditt sexliv eller andra privata saker. Därutöver kan du absolut prata med barnet om svåra saker som t.ex. sorg, sjukdom eller andra allvarliga saker. Här kan man tänka på att anpassa hur, och hur mycket, man berättar utifrån barnets ålder och mognad. Det finns också ämnen och områden som barnet inte kommer vilja prata med dig om. Med åldern ökar barnets integritet och det får man som förälder respektera. Var öppen med att du finns där och lyssnar om barnet vill prata. Och att barnet givetvis själv bestämmer vad hen vill att du ska veta.

- Prioritera tid att umgås med ditt barn och visa att du finns där. Det behöver inte alltid innebära ett förtroligt samtal. Det kan vara en promenad, en fika eller att visa intresse för barnets kompisar och vad de gör tillsammans. Trygghet och förtroende börjar med en god relation. Bjud in och bjud till. Bekräfta regelbundet att du alltid finns där om barnet vill berätta något. Var lyhörd för om ditt barn behöver stöd i något. Fråga om du kan hjälpa till.  Anar du att ditt barn inte mår bra, om hen grubblar över något eller har andra svårigheter – våga fråga! För att inte uppfattas som påträngande kan man t.ex. säga ”Jag undrar hur du mår? Vill du prata om det? Behöver du min hjälp?” Förtydliga att du alltid finns där om barnet vill prata, men att barnet själv bestämmer när, och om vad. Var beredd på att du kanske möter motstånd. Ha tålamod, håll ut och stå kvar.

-Fundera över om det är dina eller barnets känslor det handlar om. Ibland är det bara vi vuxna som blir nervösa och obekväma av ett visst ämne. Känns det obekvämt, försök att slappna av och lyssna. Det kan underlätta om man berättar att man inte riktigt vet hur man ska svara på en viss fråga. Eller att man kanske inte vet. Det är okej att inte ha svar på allt, det viktigaste är att du lyssnar på barnet. Kanske kan ni ta reda på svaret tillsammans? Kanske finns någon annan vuxen som bättre kan svara på vissa frågor? Blir du nervös, ta stöd av någon du litar på. Att prata om svåra, känsliga eller jobbiga saker behöver vi alla öva på. Du kan alltid ringa till Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50 om du vill prata om hur du kan göra.

- Många barn vill skydda sina föräldrar från sorg, oro, stress eller ilska. Det gör att de låter bli att berätta sådant som kan smärta föräldrar. De kan t.ex. tänka ”Jag vill inte göra min mamma/pappa ledsen, hen har nog att tänka på med jobb, syskon, stress och egen ohälsa”. Man kan likna det vid omvänd omsorg. Det är svårt för barn att föreställa sig att ovisshet kan vara precis lika smärtsam eller oroande. Det kan också vara så att barnet anar rätt. När de väl berättar så blir vi vuxna oroliga, rädda eller arga. Det skapar en otrygg känsla, vilket gör att de låter bli att berätta. Barn, liksom vuxna, vill heller inte känna skam. Det är en stark känsla som vi gör allt för att undvika. Ett sätt är att inte berätta vad vi gjort när vi tror att vi har gjort fel. Trygga ditt barn genom att ofta påminna om att du alltid finns där om barnet behöver prata. Inget ämne är för stort eller för litet. Barn är mycket bra på att snappa upp om vuxna tycker något ämne är obekvämt att prata om. Då drar de sig tillbaka för att inte oroa den vuxna. Om du har en känsla av att du vet vad barnet döljer för dig, ta upp frågan själv! Då ser barnet att du klarar av att prata om saken utan att bli orolig. 

-Respektera barnets önskan och återkom till ämnet vid ett senare tillfälle. Är ämnet akut och behöver tas upp här och nu – fundera på om det finns andra, mer finkänsliga sätt att ta upp frågan med barnet. Ibland kan det vara enklare att prata när man gör andra saker under tiden som t.ex. när man åker bil eller när man är ute och går.

-Ja. Om det känns svårt att ta upp vissa ämnen med ditt barn är det bra om man kan ta hjälp av någon annan vuxen som barnet litar på. Det kan till och med vara skönt för barnet att prata om vissa ämnen med andra vuxna utanför familjen. Däremot kan ingen annan vuxen ersätta dig som förälder. Din och barnets relation är jätteviktig, även om barnet ibland vänder sig till andra vuxna. Visa barnet att du alltid är tillgänglig men att det är okej om barnet vill prata med någon annan vuxen om vissa saker.

Skärmtid

-Börja med att förklara varför du tycker att det är ett problem. Lyssna sedan på hur barnet själv ser på situationen. Barn har rätt att vara delaktiga i beslut som handlar om dem. Diskutera därför tillsammans vilka regler som ska gälla kring barnets skärmtid. Att ensam fatta beslut över huvudet på barnet brukar ofta bara leda till konflikter. Om du visar att du är villig att komma fram till en lösning tillsammans med barnet, kommer reglerna att bli lättare att följa. Var beredd att kompromissa! Det här blir dessutom ett utmärkt tillfälle för ditt barn att lära sig hur man kan diskutera sig fram till lösningar när åsikterna går isär.

-Ett första steg kan vara att intressera sig för vad barnet gör på datorn. Har barnet kanske vänner online som hen umgås med? Nätvänner är precis lika viktiga som ”riktiga” vänner. Många barn spelar datorspel online med andra på bestämda tider, ungefär som när man spelar fotboll och har tränings- och matchtider. Kanske tittar ditt barn på olika tutorials (instruktionsfilmer) om hur man t.ex. lägger en fantastisk make-up, hur man gör när man samplar en låt eller hur man kan träna upp en viss muskelgrupp?
Internet är på riktigt och erbjuder mycket – tidsfördriv, skoj, lärande, underhållning och social gemenskap. Alla delar är viktiga men vi kan behöva tillbringa olika mycket tid på varje. Givetvis kan det kännas sorgligt och trist om barnet inte vill tillbringa lika mycket tid med er som tidigare. Påminn dig om att det är helt normalt, inte minst om det handlar om en tonåring. Men precis som ni behöver visa respekt för barnet måste barnet visa respekt för familjen. Det kan t.ex. betyda att ni äter middag tillsammans och pratar igenom dagen och morgondagen före läggdags. Bestäm gärna tid för middag och samtal tillsammans med barnet.

- Det finns ingen regel som funkar för alla barn. En av anledningarna är att barn använder dator/padda/mobil till så många olika saker. De gör läxor, hämtar information och läser nyheter. Det är ju viktiga delar som vi inte vill begränsa. De använder också skärmar till att spela spel, titta på film och för att umgås med vänner. Även dessa delar är viktiga, fast på ett annat sätt. Behöver du riktlinjer, prata med ditt barn om följande frågor: Vad gör ditt barn framför skärmarna? Att t.ex. umgås med vänner online kan vara oerhört viktigt för ett barn. När använder ditt barn skärmar? På nätterna är det bra att sova och när man äter middag tillsammans kan det vara trevligt att fokusera på varandra istället för på skärmar. Och slutligen: Hur verkar ditt barn må? Är mobilen kanske ett stressmoment när barnet ska läsa läxor? Kom ihåg att du kan behöva hjälpa ditt barn att lägga ifrån sig skärmen, om det är det ni kommer fram till.

-Den oron kan många föräldrar känna igen sig i. Ett första steg är att prata med ditt barn om din oro. Försök att förklara vad som oroar dig och varför. På så sätt visar du att du bryr dig, vilket alla barn behöver få känna. Dessutom får du mer kunskap om hur ditt barn faktiskt mår. Är du fortfarande orolig kan det vara bra att prata med skolsköterskan. Kolla om ni kan ha ett samtal tillsammans med barnet om hur viktigt det är med sömn och rutiner.

-Om du upplever att ditt barn känner ett tvång att hela tiden kolla sin mobil – under middagen, när ni tittar på tv, när hen gör läxor, före läggdags o.s.v., prata med barnet! Försök ta reda på varför mobilstressen kommer. Är det något barnet är rädd att missa på sociala medier, till exempel? Ett tydligt varningstecken kan vara om mobilstressen gör att barnet inte klarar av vardagen. Det kan skapa ångest när hen försöker minska på skärmtid. Ha regelbundna samtal med ditt barn och tveka inte att ta hjälp av skolkurator eller någon annan klok person, om ni känner att ni behöver.

Mobbning

-Mobbning förekommer tyvärr i skolan, inom idrotten, på arbetsplatser och på andra arenor där människor möts. Det är jättebra att regelbundet ha samtal hemma kring värderingar och hur man behandlar andra människor. Hur hanterar man att andra har andra åsikter än en själv? Vad gör man om någon annan blir mobbad eller diskriminerad? Hur står man emot grupptryck om andra mobbar? Fråga vad ditt barn tänker kring dessa frågor. Ta upp exempel på vad man kan göra om ens kompis blir mobbad. Prata också om vart barnet kan vända sig om hen själv blir mobbad.

-Mobbning är ofta väldigt skamfyllt, vilket gör att barnet inte alltid berättar om det hemma. Kanske för att hen inte vill oroa dig eller för att hen är rädd för din reaktion? Barn som mobbas tar ofta själva på sig skulden. Det gör att barn ibland låtsas som om allt är bra när man frågar. Anar du att något inte stämmer, gå på den magkänslan. Fråga igen! Hur är stämningen i klassen? Har ditt barn kompisar och vad gör de på rasterna? Finns det vuxna på skolan som ditt barn kan prata med om något händer? Var tydlig med att ditt barn alltid kan berätta för dig om något inte känns bra.

-Det kan vara klokt att förbereda barnet innan hen börjar i en ny klass. Man kan prata om vad barnet är orolig för ska hända och hur barnet kan hantera sådana situationer. Det är också bra att diskutera hur man kan ta kontakt med nya människor. Efter ett sådant samtal är det klokt att regelbundet följa upp hur det har gått. Hur känner sig barnet nu? Fråga oavsett om du förberett barnet innan eller inte. Ställ enkla frågor om hur det går med kompisar. Har hen kommit in i gruppen? Är läraren bra? Är det något som inte är bra? De flesta av oss vet hur det är att börja på ett nytt arbete eller i en ny klass. Det kan både vara läskigt, oroligt och spännande. Att berätta om sina egna erfarenheter kring att vara ny, kan hjälpa barnet att våga öppna upp. 

-Ja, om kränkningarna som skett är allvarliga. Det är inte konstigt att man som förälder reagerar med ilska och förtvivlan om ens barn har utsatts för mobbning och kränkningar. Den första reaktionen kan vara att man vill agera med starka åtgärder. En polisanmälan är inte alltid den bästa vägen att gå – men i vissa fall kan det vara befogat. Prata med skolan, ring gärna och rådgör anonymt med polisen innan du bestämmer dig. Du är också välkommen att höra av dig till Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 om du behöver råd och stöd innan

-Du skall prata med ditt barns mentor/klasslärare och med rektorn. Hen är ytterst ansvarig för att ditt barn inte blir utsatt för mobbning och kränkningar i skolan. Varje skola ska ha ett elevhälsoteam som jobbar med att motverka mobbing och trakasserier på skolan. I detta team brukar skolledningen, elevhälsovården och representanter från lärare och fritidspersonal ingå. 

-Det finns inga rätt eller fel i hur man bäst hanterar mobbning. Börja med att prata med ditt barn och ta reda på vad hen vill. Ibland kan ju saker man gör som vuxen förvärra situationen för barnet i skolan. Har ni en bra relation med det andra barnets föräldrar kan det vara en idé att träffas tillsammans med barnen och prata. Om ni inte känner varandra så bra riskerar ett sådant möte att få motsatt effekt, tyvärr. Det bästa kan vara att prata med skolan om mobbningen så kan eventuellt de prata med berörda föräldrar och barn.

-Ta det på allvar! Prata med ditt barn i lugn och ro utan att bli arg och anklagande. Ta reda på vad som ligger bakom hens beteende. Det kan handla om flera olika saker, t.ex. en inre osäkerhet. Genom att vara taskig mot andra kan man känna sig stärkt. Ibland kan man påverkas av andra att bete sig illa. Vi kan nog alla känna igen oss i hur grupptryck kan leda till att man gör dumma saker på bekostnad av andra bara för att få känslan av att tillhöra en gemenskap. Det kan också handla om ett långvarigt bråk mellan ditt barn och den utsatta som är viktigt att prata om. Hur hanterar man konflikter utan att trycka ner andra? Ge alltid ditt barn en chans att beskriva sin version av det hela. Visa att du lyssnar och att du är intresserad av att förstå ditt barn. Prata också om empati gentemot andra och hur man kan stå emot grupptryck och sina impulser. Markera att du aldrig kommer att tolerera mobbning och kränkningar och att du alltid finns där för att lyssna och prata med ditt barn. Det är lätt att bli arg i sådana här situationer. Men att bli arg, anklaga och fördöma ett dåligt beteende leder ingenstans. Inte heller att försvara barnets negativa beteende och inför andra förneka det barnet utsatt andra för. Ditt barn behöver ju lära sig att ta konsekvenserna av sitt agerande. Samtidigt som barnet ska känna att du finns där och älskar barnet villkorslöst.

-Kräv ett möte med elevhälsoteamet, lärare och skolledningen. De har ett ansvar för att ditt barn ska känna sig trygg i skolan. Kräv att de tar fram en plan för hur de skall agera. Sedan ska båda parter, du och skolan, skriva under planen och boka ett uppföljande möte. Om skolan ändå inte agerar, kontakta Skolinspektionen.

Att göra en orosanmälan

- Är du orolig för ett barn, kontakta socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Det kallas att göra en orosanmälan. Kom ihåg att du anmäler en misstanke om att barnet inte har det bra, därefter är det socialtjänstens uppgift att utreda om barnet har behov av hjälp och stöd. Berätta om på vilket sätt du känner till barnet, vad det är som oroar dig och hur du har fått veta det. Om du bara vill rådgöra med socialtjänsten kring barnet ska du inte berätta vem barnet är. På vardagar gör du en orosanmälan till socialtjänsten. På kvällar, nätter och helger kontaktar du socialjouren. Du hittar kontaktuppgifter på kommunens hemsida. Vid akut oro ring 112, begär att få prata med polisen och säg att det rör ett barn. Ofta kopplas då även socialtjänsten in. Vill du ha hjälp och rådgöra med Bris, ring till Bris vuxentelefon 077 - 150 50 50.

-Som privatperson har du ingen anmälningsskyldighet. Lagen säger dock att allmänheten bör anmäla vid oro.  Jobbar du inom ett område där du har anmälningsskyldighet, t.ex. förskola, skola och hälso- och sjukvård, skall du anmäla. Det är alltid vuxnas ansvar att uppmärksamma och agera när ett barn signalerar att det inte mår bra. Om du är orolig, prata med barnet och försök att förstå lite mer av hur barnet har det. Ibland kan man behöva fråga fler gånger. Visa att du ser, bryr dig om och vill hjälpa. Du som vuxen måste våga ta emot barnets berättelse, ta barnet på allvar och lämna över din oro till socialtjänsten. Det kan vara viktigt att du förklarar för barnet varför du behöver göra det och att det handlar om att du vill att barnet ska få det bra.

-Ja, en anmälan kan göras flera gånger. Att en utredning eller insats redan inletts är inget hinder. Ju mer information socialtjänsten får, desto bättre arbete kan de göra. I vissa fall kan socialtjänsten behöva få in flera anmälningar för att kunna agera.

- En misstanke behöver inga bevis. Det är din oro du anmäler. En misstanke kan grunda sig på något man sett eller hört som tyder på att ett barn far illa. Det kan finnas fysiska tecken på våld eller så kan barnets beteende vara avvikande på något sätt. Ett barn kan också själv ha berättat om sin situation för dig eller för någon annan. Ansvaret att ta reda på om barnet faktiskt far illa, ligger alltid hos socialtjänsten. De vet vilka åtgärder som krävs men för att kunna utreda barnets situation kan de behöva mer information från dig.

-Nej, om det finns misstanke om brott mot barnet är det alltid socialtjänstens ansvar att polisanmäla. Du behöver inte ta det ansvaret som privatperson. Om du däremot anmäler i egenskap av yrkesperson, t.ex. lärare, kan det vara av vikt att kontakta polisen vid brott. Socialtjänsten har även ansvar att ta ett barn till läkare om det skulle behövas.

- Barn förväntar sig att vuxna ska se och förstå hur de har det. Många barn är inte vana att be vuxna om hjälp, utan väntar på att den vuxna ska ta initiativet. Ibland kan man behöva låta lite tid passera och sedan ta upp det igen. Barn tycker ofta att det har signalerat och visat hur de mår och hur de har det. Om ingen vuxen tar initiativ till att hjälpa, kan barn lätt börja tvivla och lägga ansvaret på sig själva, tappa förtroendet för vuxna och ge upp hoppet om att få hjälp. Ett barn vill att en vuxen ska visa ett äkta intresse och ge barnet tid att prata och bli lyssnad på. Som vuxen är det bra att ta första steget och ställa frågor men samtidigt låta barnet styra samtalet. Visa respekt för barnets tankar och känslor och inge hopp om att en förändring är möjlig.

-När socialtjänsten fått information om misstanke att ett barn far illa gör de en bedömning om en utredning ska inledas. En utredning är till för att se på vilket sätt socialtjänsten kan hjälpa barnet och familjen. I en utredning pratar socialtjänsten med barnet, familjen och med viktiga vuxna runt barnet. Det vanligaste är att man erbjuder frivilliga insatser som t.ex. olika former av familjebehandling. I vissa undantagsfall kan barnet under en period behöva placeras utanför familjen och då oftast i samarbete med vårdnadshavarna.

-Alla som anmäler har rätt att få en bekräftelse på att anmälan tagits emot, och av vem. Som privat anmälare har du inte rätt till mer information än så – om inte närstående vuxna till barnet godkänner att du får veta mer. Socialtjänsten har stark sekretess. Anledningen till detta är för att skydda barnets rätt till integritet. Anmäler du som yrkesperson har du rätt att få veta om en utredning har inletts eller inte.

-Socialtjänsten erbjuder i första hand frivilliga insatser för att hjälpa barnet. Om det inte fungerar och oron för barnet fortfarande är stor kan en domstol fatta beslut om att barnet ska omhändertas mot vårdnadshavarens och/eller barnets vilja. Det innebär att barnet under en period får bo i en annan familj eller en annan form av boende. Målet är dock alltid att barnet ska återförenas med sina föräldrar om det är möjligt.

Bråk i vardagen

-Det kan vara svårt att agera klokt och förståndigt när man är arg och frustrerad. Ett tips är att säga: ”Nu har vi alla fått säga vad vi tycker, och vi tycker olika. Nu tar vi en paus så alla får vara ifred en stund, så kan vi prata mer om det senare”.

-Fundera över vad som är viktigt för just dig. Är ni två vuxna i hemmet, prata med varandra. Är det viktigt att tjata om vardagliga saker som att barnet till exempel ska bädda sin säng varje dag, skölja av sin tallrik och ha mössa på sig? Eller är det kanske viktigare att säga ifrån när det gäller allvarligare situationer som till exempel att det inte är okej att slå sitt syskon när man blir arg, att man ska gå till skolan varje dag eller att man kommer hem på den tid som är bestämd? Vad som räknas som viktiga strider är förstås olika beroende på familj och hur man är som förälder. Det vet bara du.
Ett annat tips är att uppmärksamma när situationer som tidigare varit konfliktskapande, inte längre är ett problem. Dels är det bra att benämna det för barnet och dels är det bra att fundera kring varför ni inte längre bråkar om en viss sak eller situation. Man kan också försöka att varje dag säga fler positiva än negativa saker till sitt barn. Man pratar ibland om 5 – 1-metoden; för varje negativ sak man säger måste fem positiva följa. Det kan vara vardagliga saker som till exempel ”Jag blir så glad av att se dig” eller ”Så roligt ni ser ut att ha det”. Helt enkelt, försök att fokusera på det som fungerar

-Det är lätt att familjer hamnar i tråkiga och negativa mönster, särskilt när ens barn börjar komma upp i tonåren och visar sin egen vilja på ett tydligare sätt. Som vuxen och förälder är det ju ditt ansvar att bryta ett sådant negativt mönster. Prata med din tonåring och säg att du vill att ni funderar tillsammans på hur ni kan hitta bättre sätt att kommunicera och lösa konflikter. Välj ett tillfälle då ni är sams. Ett sådant samtal kan väcka starka känslor hos er båda, försök ändå att behålla ditt lugn och undvik att höja rösten. Öppna upp och lyssna in vad din tonåring tänker och försök att hitta en lösning gemensamt. Var beredd att kompromissa! Något annat du kan göra är att fundera över vad du själv kan göra för att få en bättre relation med din tonåring. Hur ser er vardagskommunikation ut? Visar du intresse för vad barnet gör i vardagen? Även om ditt barn är i tonåren behöver hen fortfarande dig och känna att du bryr dig.

-Prata med varandra. Ditt barn mår ju säkert inte heller bra av ständiga bråk. Fundera tillsammans vad ni brukar bråka om. Vad kan ni båda göra för att undvika att bråken uppstår? Din tonåring önskar säkert att ni båda kunde ha fler bra stunder tillsammans.

-Barn behöver se att föräldrarna, eller de vuxna som ansvarar för dem, är överens om viktiga saker. Får barnet olika budskap när det kommer till gränsdragning, kan det skapa förvirring hos barnet. Barnet vet inte hur hen skall förhålla sig eller vad hen ska göra. Det kan leda till att barnet går till den vuxna som hen vet kommer att ge med sig. På så sätt vänds de vuxna mot varandra, vilket skapar konflikter – och det mår barnet inte bra av. Det är viktigt att ni vuxna pratar om vilka gränser som ska gälla så att det känns bra för er båda. Ni kan båda behöva kompromissa och fundera över varför vissa saker väcker olika reaktioner hos er. Ofta kan känslor, t.ex. rädsla, ta över så man får svårt att se hur ens beslut påverkar barnet och den andra vuxna.  Kör ni fast i diskussionen, ta hjälp av andra! Kontakta gärna Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50 för stöd och råd om hur ni kan gå vidare.

-Om man har hamnat i ett sådant mönster måste du som vuxen ta tillbaka ditt mandat som förälder. Stå fast vid att hot inte är en framkomlig väg. Det kan vara svårt att stå emot, men en tonåring far väldigt illa själv av att styra sina föräldrar och familj genom hot och våld. Tonåringar vill till syvende och sist ha tydliga gränser och ramar. Det skapar trygghet. Känner du dig osäker och tycker att det är svårt – tveka inte att söka hjälp! Du kan få stöd så att du klarar av att vara en vuxen som står ut och som står kvar om din tonåring agerar ut sin frustration på olika sätt.

-Du som vuxen har ansvar för att stämningen hemma är lugn och trygg och att alla barn i familjen skyddas från att uppleva dagliga konflikter. Som förälder kan det vara bra att fundera över sin egen roll i konflikterna. Försök att prata med din tonåring om era ständiga konflikter. Vad handlar de om? Hur kan ni tillsammans få dem att minska? Hittar ni ingen lösning, ta hjälp utifrån. Ett sådant stöd finns t.ex. hos socialtjänsten i kommunen.

-En bra sak att tänka på när man sätter gränser för sitt barn, eller när man tycker olika i familjen, är att man förklarar varför man säger ifrån. Visa också att du är villig att lyssna på vad ditt barn tycker och varför. Förklara varför du som förälder är tvungen att säga nej i vissa lägen.

-Det är ett vanligt dilemma. Här gäller det att ni vuxna kommer överens om vilka regler som skall gälla. Var tydlig mot barnet att ni tycker lika i viktiga frågor. Om en situation uppstår kan du då fråga barnet om vad den andra föräldern har sagt. Förtydliga att du håller med om svaret. Då lönar det sig inte längre för barnet att spela ut er mot varandra.

-Ja, så är det. Du är den vuxna i relationen och behöver be om ursäkt för ditt beteende i situationen. Försök att göra det utan att lägga skuld på barnet, som t.ex. genom att säga ”Jag sa taskiga saker till dig för att du gjorde si eller så”. I stället kan du säga ”Jag blev arg på dig men det betyder inte att jag kan säga taskiga saker till dig. Det ber jag om ursäkt för”. Du är den viktigaste personen i ditt barns liv och ditt barns föredöme. När du säger förlåt visar du hur man beter sig om man har sagt eller gjort något taskigt mot någon annan.

-När det gäller straff eller konsekvenser kan man tänka så här: Barnet måste framför allt förstå varför hen blir straffad. Det är också viktigt att konsekvensen har någon form av koppling till det ”fel” barnet har gjort. Förklara också för barnet hur länge konsekvensen ska gälla – och vad som krävs av barnet för att konsekvensen ska upphöra.

-Ja. Om ditt barn behöver gå in på sitt rum för att lugna ner sig när hen är arg och frustrerad är det jättebra. Det betyder inte att du som vuxen skall släppa frågan. Det är svårt att lösa en konflikt när båda är upprörda. Vänta en stund tills ni båda är lite mer i balans. Förklara därefter hur, och varför, du säger ifrån. Fråga om barnet har lättare att lugna ner sig när hen är själv – eller om hen hellre vill att du finns i närheten.

-Det är inte ovanligt att det är så och det kan bero på olika anledningar. Kanske känner sig din tonåring mer trygg med dig, vilket gör att hen vågar bråka och testa gränser. Det kan också vara så din tonåring och den andra föräldern ligger närmare varandra i åsikter och värderingar. Fråga ditt barn – när ni är sams –  vad hen tror är orsaken till att ni ofta bråkar. Du kan också fråga den andra föräldern vad hen gör i situationer när er tonåring utmanar.

Mitt barns kompis förälder dricker – vad gör jag?

-Det finns inga rätt eller fel när det handlar om vem du skall prata med först. Bäst är att fånga tillfället när det ges – och att du försöker prata med både föräldern och med barnet. Vi vet att få vuxna pratar om sina beroendeproblem – vare sig inom familjen eller utanför. Ännu mer sällan tar man upp ämnet med barnen. 

-Det kan självklart kännas både jobbigt och svårt. Det är känsligt att ifrågasätta en annan vuxen om man tycker att de har ett uppenbart problem. Särskilt när kritiken handlar om den vuxnas föräldraförmåga eller hens förhållande till alkohol. Ofta förnekar personen problemet, blir kränkt och går in i försvar. Risken förkonflikter kan då bli stor. Sedan beror det ju också på vilken typ av relation man har med föräldern som dricker. Ibland kan det vara klokt att ta med sig en annan vuxen som föräldern känner. Det viktigaste här är att du förtydligar att du inte tar upp ämnet för att vara elak utan för att du är orolig för hur barnet har det och för att du bryr dig. Blir det för svårt att prata med föräldern själv, be någon vuxen på barnets skola att hjälpa dig. Behöver du råd kring hur du ska tänka, kontakta socialtjänsten i din kommun. De förklarar hur det går till när man gör en orosanmälan. Du har rätt att vara anonym.
Du är också välkommen att kontakta Bris vuxentelefon för råd och stöd.
077 – 150 50 50.

-Barn är ju ofta lojala med sina föräldrar och vill skydda dem, det är helt naturligt. Du kan lugnt och försiktigt säga till barnet att du förstår att det känns svårt och att du finns där om barnet behöver prata. Sedan kan det vara fint att bjuda med ditt barns kompis på utflykter, på middag hemma hos er eller planera övernattningar. Då visar du att du är en trygg vuxen som bryr sig om barnet och finns där när hen behöver dig.

-Om du har märkt att barnets förälder dricker för mycket kan du vara säker på att barnet också är medveten om det. Barn känner ofta skam när familjehemligheter av det här slaget avslöjas. När du pratar med barnet är det därför viktigt att inte lägga skuld på, eller skamma föräldern. Försök att prata på ett lugnt, förstående och odramatiskt sätt. Du kan till exempel säga att du såklart inte vet hur det är hemma hos barnet, men att du är orolig för att barnets förälder ibland dricker för mycket. Bekräfta att du vet att föräldrars drickande kan vara jobbigt för barn men att det finns stöd och hjälp för familjen att få. Föräldern behöver få stöd av en professionell vuxen så att hen kan vara den bra förälder som hen ju också är.

-Förklara först att det är de vuxnas ansvar att se till att kompisen får det stöd hen behöver. Ditt barn kan finnas där som en bra vän och de kan göra vanliga saker tillsammans, vilket är viktigt när man har det jobbigt. Bekräfta att du finns där för båda barnen om de behöver prata. Ibland kan det vara skönt att prata med någon annan utomstående vuxen. Då finns Bris 116 111, dit barn kan ringa anonymt och gratis varje dag, året om.

 

-På samma sätt som med det berörda barnet. Var lugn, prata på ett avdramatiserande sätt så att ditt barn inte blir skrämd. Undvik att lägga skuld och skam på kompisens förälder. Försök i stället att förklara att vuxna ibland dricker för mycket och att det finns hjälp att få och att du hoppas att det snart kommer att bli bra för alla. Uppmuntra barnet att prata med dig om hen har frågor eller är orolig. Säg att även kompisen kan komma till dig om hen behöver prata.

-Om du anser att det är en akut risk behöver du ringa 112. Berätta att det är ett barn som far illa. Om du har möjlighet, sätt barnet i säkerhet tills polis och socialjour kommer. Om läget inte är akut bör du göra en orosanmälan till socialtjänsten. Känns det jobbigt, ring och rådgör med socialtjänsten innan. Du har rätt att både rådgöra och anmäla anonymt. Ett annat alternativ är att ringa Bris vuxentelefon, 077 – 150 50 50. Här kan du få stöd och råd kring hur du kan tänka och göra.

-Fundera över hur din oro ser ut. Känns det alltid riskfyllt hemma hos kompisen eller kan det till exempel vara lugnt på vardagar efter skolan? Prata ärligt och öppet med ditt barn om varför du känner oro. Förtydliga att det inte handlar om att du tycker illa om kompisen eller hens föräldrar. Din oro handlar enbart om drickandet eftersom du vet vilka konsekvenser det kan få. Kanske kan en lösning vara att ditt barn endast går hem till sin kompis under de tider på dygnet/dagar i veckan som känns säkra? Prata också med ditt barn om vad hen ska göra om något händer hemma hos kompisen som inte känns bra. Kom överens om vad barnet kan säga och göra för att gå hem utan att det blir konstigt. Uppmuntra kompisen att komma hem till er i stället så att barnens vänskap inte blir lidande.

Hur stöttar jag mitt barn i sorg?

-Att få höra om dina upplevelser av sorg kan trygga barnet i att själv våga prata om sina känslor. Var lite försiktig bara så att barnet inte känner ett ansvar för att få dig att må bra. I övrigt, anpassa berättandet utifrån barnets ålder. Ta gärna hjälp en bok eller en film om sorg, så ni kan prata utifrån en färdig berättelse.

-Genom att vara en närvarande vuxen som lyssnar och stöttar. Och genom att se till att vardagens rutiner funkar trots situationen. Var också tydlig med att barnet inte bär ansvar för döden. När du pratar med yngre barn om döden, var lyhörd och så konkret och tydlig du kan. Att t.ex. använda ord som ”död” är lättare att förstå än att säga ”gått bort”. Med yngre barn kan man också använda sig av lek, musik och bild för att hjälpa dem att uttrycka sina känslor. Runt skolåldern, 6 – 9 år, börjar barn få en djupare förståelse för döden; att den är permanent. Är barnet äldre, mellan 13 – 18 år, är det viktigt att finnas där och ge stöd och uppmuntran så att hen kan utveckla sitt självständiga tänkande.

-Det är helt individuellt. Sorg går egentligen aldrig över men den förändras över tid. Efter ett tag blir den mindre smärtsam och inte lika stark. Exakt när det sker går inte att säga.

-Låt barnet styra. Uppmuntra till samtal genom att visa att du är beredd att lyssna. Och att du kan ta emot svåra frågor utan att bli orolig eller upprörd.

-Sorg kan kännas svårt att prata om. Ibland tänker barn dessutom att de inte vill belasta andra med tunga känslor och tankar. Som vuxen gäller det att visa att man vill lyssna. Att man orkar ta emot barnets sorg och att man kan förklara de känslor som kan uppstå. Om barnet inte självmant tar upp ämnet, ha tålamod. Att visa att man är närvarande och redo att lyssna när barnet väl vill prata, är mer effektivt än att fråga vad som är fel eller ge goda råd.

-Det är olika från person till person. En sorgeprocess består av olika faser – chockfasen, reaktionsfasen, reparationsfasen och nyorienteringsfasen. Alla faser är lika viktiga och ingen fas kan hoppas över. Hur länge man befinner sig i varje fas är individuellt. En del tar sig snabbt igenom faserna, andra kan befinna sig länge i . Sorg följer inte heller någon röd tråd. Man kan pendla mellan de olika faserna under en period. Sorg kan komma och gå under flera månader eller år efter händelsen.

- Det finns inget klart svar på den frågan. Sorg är så individuellt. Som vuxen kan du bekräfta barnet genom att visa att du vet vad som har hänt. Och att du bryr dig. Fråga gärna om barnet vill prata och om hen behöver något särskilt från er vuxna. Var uppmärksam på att barn kan visa behov av stöd på flera olika sätt – t.ex. genom oro, separationsångest, ilska, svårighet att bli tröstad eller genom ett ökat behov av närhet.

-Sorg kan vara svårt att prata om. Tveka inte att söka hjälp av andra vuxna i din och barnets närhet. Professionell hjälp är också jättebra – som ett komplement. Barnet tillbringar ju flest timmar hemma och i skolan, och det är i vardagen som känslorna kring sorgen märks. Du är den viktigaste personen i ditt barns liv. Det finns stöd för föräldrar som känner som du! Rådfråga professionella inom BUP. Du är också varmt välkommen att ringa Bris vuxentelefon 077 – 150 50 50.

- Barn gör som vi gör inte som vi säger. Om du döljer din sorg för att visa dig stark kommer barnet att göra detsamma. Våga prata öppet med ditt barn om att du sörjer. Då visar du barnet att det är okej att visa känslor och inga ämnen är förbjudna att prata om. Sedan är det viktigt att du som vuxen får hjälp att bearbeta din sorg av någon annan vuxen, vän eller professionell. När det gäller ditt barns sorg räcker det ofta med att du är tillgänglig och erbjuder trygghet. Var ett hjärta med öron, utan mun. Har du någon som du kan be om hjälp? Både att finnas till för ditt barn och för att hjälpa dig praktiskt? Det kan vara mor- eller farföräldrar, andra släktingar eller andra vuxna i ert nätverk.

-Det är naturligt att vilja skydda sitt barn och omsorg kan ta sig olika uttryck. Fundera dock över detta: Kan du se det som något positivt att ditt barn vågar dela svåra känslor med andra vuxna? Ibland vill barn inte prata med sina föräldrar. Det kan handla om rädsla, att de känner skuld eller att de vill skydda föräldrarna. Då kan det ju vara bra att det finns en utomstående vuxen som kan lyssna och stötta. Att få en utomståendes syn på sorg kan också vara berikande för barnets känsloutveckling. Kom ihåg att det inte handlar om att barnet saknar förtroende för dig!

- Det är jättebra att du bryr dig! Det är okej att du frågar barnet hur hen upplever sina samtal med terapeuten. Lyssnar hen på barnet? Känner barnet sig trygg? Däremot har barnet ingen skyldighet att berätta vad de pratar om. Det är en sak mellan barnet och terapeuten. Se det som att du ger barnet ännu en trygg plats, fast utanför hemmet. Ett rum där barnet kan uttrycka sina tankar och känslor utan att känna ansvar och skuld gentemot närstående.

Barn kan reagera olika på sorg men här är några vanliga reaktioner:

  • Oro, ängslan, ett ökat behov av närhet, svår att trösta.
  •  Vaksamhet, separationsångest och en rädsla att bli övergiven.
  • Sömnsvårigheter, mardrömmar, magont eller annan smärta.
  • Ilska, självdestruktivitet eller utagerande.
  • Tillbakadragande, isolering eller svårigheter i skolan.
  •  Nedstämdhet, längtan och saknad.
  • Skuldkänslor, självförebråelser eller grubblerier.
  • Plågsamma minnesbilder, magiska tankar eller fantasier.

-Människor, både vuxna och barn, kan sörja på olika sätt. Vissa barn kan agera som om inget har hänt medan andra kan dra sig undan. Var öppen inför alla typer av reaktioner. Om man förväntar sig att barnet ska bete sig på ett annat sätt än vad hen gör, kan det skapa förvirring hos barnet. ”Är det något fel på mig som inte gråter?”. Var lyhörd inför barnets behov. Ibland kommer reaktionerna långt senare. Ett barn som man tror ”håller sorgen inom sig” kanske bara vilar från sorgen en stund. Eller bearbetar den på andra sätt för att klara av vardagen.

-Precis som vuxna kan barn reagera olika på sorg. Det är vanligt att man är ledsen, orolig, har svårt att vara ensam, får starka minnen, har svårt att somna och att drömma mardrömmar. Man kan också få ont i kroppen eller må dåligt som om man vore sjuk. En del känner skuld och skam över det som har hänt. Det är också vanligt att känna ilska och vilja göra saker för att väcka uppmärksamhet. I ett sådant läge, prata med ditt barn. Hitta, tillsammans med barnet, andra sätt för hen att få utlopp för sin sorg. Hur känns det i kroppen när sorgen blir för stark? Vad kan man göra i stället för att bli arg och slåss? Hjälp barnet att förstå och hantera alla känslor som kan komma. Det är normalt att känslorna kan gå upp och ner när man har sorg. Som förälder är du ett jätteviktigt stöd när du försäkrar att rädsla och sorg faktiskt går över. Och att det går att få livsglädjen tillbaka. Det som känns svårast idag kommer att förändras. Barn behöver få stöd i att känna hopp.

-Människor, både vuxna och barn, reagerar olika på sorg. En del vill prata, andra inte. Det är fullt normalt. Ge ditt barn utrymme och visa att du finns där när hen är redo att prata. Ha tålamod! Sorg sitter i länge och kan kännas olika över tid. Fråga titt som tätt hur barnet känner sig. Visa att du klarar av att prata om svåra saker och att alla känslor är okej. Omsorg kan också visas genom handling, t.ex. en promenad, fika i skogen, fokus på att vara tillsammans utan krav, bio eller annan rolig aktivitet. Det kan vara skönt att ta en paus från sorgen ibland. Fråga vad barnet vill!
Kanske vill hen prata om sin sorg med någon utomstående? Hjälp barnet att ta kontakt med en professionell om behovet uppstår.

-Även om barnet har ett tryggt nätverk av vuxna omkring sig kan hen också behöva professionellt stöd. Det kan t.ex. vara en skolkurator, ungdomsmottagningen, eller barn och ungdomspsykiatrin (BUP) som är vana vid att möta barn i olika situationer.  På flera håll i landet finns också stödgrupper för barn i sorg. Barn och unga som har gått i en sådan stödgrupp brukar särskilt uppskatta att få träffa andra unga som också har erfarenhet av sorg. I gruppen känner man sig förstådd och inte annorlunda. Hör med BUP eller med socialtjänsten om det finns stödgrupper för barn i din kommun.

-Det är svårt att ställa ”normala krav” på ett barn i sorg. Var lyhörd för barnet och hens behov. Då kan du som vuxen, tillsammans med barnet, hitta vägar att återgå till det normala. Sorg kan ta tid och ta sig olika uttryck, ha tålamod!

Mitt barns kompis förälder har dött – Hur kan jag stötta?

- Barn i sorg behöver få hjälp att uttrycka alla tankar och känslor som uppstår. Exakt hur barnet vill bli stöttat varierar från person till person. Det viktiga är att barnet får stöd av vuxna som hen känner och är trygg med.
Närstående vuxna och kompisar behöver visa att de finns där och att de vet vad som har hänt och att de är villiga att prata om barnet har behov av det.
Samtidigt är det också viktigt för barnet att kompisar fortsätter att vara som vanligt, att barnet bjuds med på olika aktiviteter.
Vuxna och kompisar kring barn i sorg behöver också vara uthålliga. Sorg kan sitta i länge och kan kännas olika över tid. Fråga regelbundet hur barnet mår och hur barnet vill ha det. Visa också i handling att du bryr dig. Barn behöver vila från sorgen ibland, till exempel genom att göra roliga saker som att gå på bio eller fika. Fråga hur barnet vill ha det!

-När en förälder dör förändras allt för barnet. Barnet förlorar både trygghet, närhet och hopp om framtiden. Barnets reaktioner kan variera men vanligt är sorg, längtan, skuld, trötthet och ångest. Det är viktigt för barnet att ha ett nätverk av trygga, stöttande vuxna omkring sig. Med sorg kommer massa starka känslor som kan svänga fram och tillbaka. Ena stunden är man glad, nästa stund är man förtvivlad. Det är vanligt och helt normalt vilket är viktigt för barnet att veta. Barnet behöver hjälp att sätta ord på känslorna och att förstå att den mest akuta sorgen och rädslan faktiskt går över och att det går att få livsglädjen tillbaka. Barn behöver få stöd i att känna hopp.

- Barn funderar tidigt på liv och död och behöver prata om det. Inte bara i samband med dödsfall utan också i vardagen, som en naturlig del av livet. Fråga om barnet har funderat över döden och vilka tankar som uppstått. Alla barn är olika så känn av hur just ditt barn tänker och känner kring döden. Om det känns okej, prata om att döden är en naturlig del av livet och att vi alla kommer att dö någon gång. Ta barnets funderingar på allvar och svara så gott du kan på de frågor som kommer upp.

-Barns förståelse av döden varierar beroende på ålder och mognad. Man brukar säga att förståelsen skiljer sig åt men reaktionerna finns hos alla barn. Barn under fem år kan ha svårt att förstå att någon är död och aldrig kommer tillbaka. Därför är det viktigt att vara konkret när man pratar med mindre barn. Anpassa ditt språk efter barnets ålder och undvik abstrakta ord. Det är t.ex. bättre att säga ”föräldern dog” än att säga ”föräldern gick bort”.

-Om barnet har mist någon är det viktigt att vuxna bekräftar att det har hänt. Berätta att du vet och visa att du bryr dig! Fråga barnet om hen vill prata eller om hen vill att vuxna ska göra något för barnet. Visa att du är en trygg vuxen som är beredd att lyssna och att du kan prata om svåra saker. Om barnet inte vill prata, kom ihåg att det finns andra sätt att visa omsorg. En klapp på kinden, en kram, bjuda på fika eller bjuda med barnet på en rolig aktivitet. 

-Låt barnet styra! Vill barnet prata och ställa frågor – visa att du som vuxen lyssnar och att du kan prata om sådant som är tungt och svårt.

-Var ärlig. Berätta lugnt att du inte vet svaret på frågan men att du ska försöka ta reda på det.

-Respektera barnets behov av utrymme. Återkom till ämnet en annan gång

-Ja. Många barn känner att de inte vill störa andra med sina tankar och ibland vet de kanske inte hur de ska uttrycka sig. De väntar på att någon ska fråga dem vad som hänt och hur de mår. Man kan säga att man vet vad som hänt, bekräfta sorgen och visa barnet att du finns där om barnet vill prata. Det är också bra att ta upp ämnet flera gånger, till exempel genom att direkt fråga ”Hur har du det nu?” eller genom att bekräfta: ”Jag förstår att du längtar och saknar…o.s.v.”

-Det är alltid en bra idé att prata med andra vuxna. Berätta att du har förstått vad som har hänt, fråga hur personen mår och om hen behöver stöd från en annan vuxen. Utgå alltid från barnet och barnets behov när du pratar med den vuxne. Förklara att det är för barnets skull som du frågar.Människor i sorg kan reagera på olika sätt. Våga fråga, men ta det inte personligt om personen inte vill prata om ämnet med dig. Det viktigaste är att visa att man finns där.

HBTQ+

-HBTQ+ står för homosexualitet, bisexualitet, trans och queer. Pluset läggs till för att synliggöra fler läggningar och identiteter utifrån allas rätt att vara den de är.

-Genom att visa att det är helt okej att prova sig fram och genom att prata med ditt barn om hen har funderingar. Påminn ditt barn om att hen inte behöver vara säker på vad hen känner för att kunna prata om det.  Att prata om sina funderingar kan vara bra i sig. Genom att prata öppet med andra kan det bli lättare för ditt barn att så småningom komma underfund med vad som känns rätt för hen.

- Det är svårt att säga exakt. Det finns uppskattningar som bygger på befolkningsundersökningar kring hälsa, men det är omöjligt att säga hur exakta dess uppskattningar är. Undersökningarna visar dock att det har blivit vanligare att unga personer identifierar sig utanför hetero- och homosexualitets-spektrumet.  Allt fler identifierar sig i stället som icke-binära, pansexuella, trans eller queer. Personer som uppfattar sig själva som annat än heterosexuella kan ligga mellan allt 8 till 20 procent.

-De senaste åren har antalet remisser som skickats in till utredningsteamen för könsbekräftande vård ökat. Denna ökning behöver dock inte betyda att antalet unga med könsdysfori har ökat. Exakt vad denna ökning beror på går inte att säga, det behövs forskning för att svara på. Men förbättrad information, större öppenhet i samhället och en ökad tillgång till vård kan vara möjliga bidragande orsaker.

-Det varierar mycket. Vissa barn känner redan i tidig ålder att de inte attraheras av, eller passar in i heteronormativa strukturer. Många barn som definierar sig som homo eller bi-sexuella kan beskriva att de redan tidigt i livet hade en skavande känsla av att inte riktigt passa in. Andra klurar ut det i vuxen ålder. Beroende på hur barnets omgivning ser ut, vad barnet har att spegla sig i, kan barnet tidigt förstå att det finns annat än heterosexualitet och därmed lättare förstå sin egen sexualitet. För vissa behöver inte sexualiteten vara fast utan kan vara flytande och förändras över tid.

-Om ditt barns könsidentitet inte stämmer överens med det juridiska kön hen fick vid födseln kan ditt barn må mycket dåligt. Att känna så kallas för könsdysfori. Märker du att ditt barn har tankar om sin könsidentitet, känner sig obekväm med sin kropp eller vill byta namn kan det vara tecken på att ditt barn har funderingar kring sin könsidentitet.

-RFSL, som är ett förbund för homosexuella, bisexuella och transpersoner, arrangerar olika föräldragrupper. För att få information om utbudet i just ditt område kan du titta på RFSL: hemsida. Även ungdomsmottagningar brukar ha bra kunskap om grupper man kan vända sig till.

-Genom att visa ditt barn en öppenhet, att normer är möjliga att utmana och att påvisa den mångfald av människor som finns, kan du göra ditt barns processer att bli trygg i sin identitet lite lättare. Som förälder påverkar du inte ditt barns sexuella identitet eller könsidentitet, men du kan påverka hur ditt barn mår i detta.

-Det går inte att veta i förväg, det märker du med tiden. Det är helt okej att vissa saker är övergående faser – ditt barns känslor eller upplevelser behöver inte vara mindre verkliga eller mindre viktiga för det. Även faser behöver tas på allvar. Genom att du låter ditt barn bejaka och utforska sina faser, hjälper du hen att utvecklas och lära känna sig själv. Barnet kommer då underfund med vad hen trivs med och i vilka identiteter hen känner sig trygg. Faser är en del av livet, de går ofta in i varandra. Och ditt barn bär alltid med sig sina faser som viktiga erfarenheter i livet. Faserna är på så sätt en del av ditt barn, hens livsresa och personlighet och de är viktiga och på riktigt.

-Det är okej att ta lite tid på sig, att behöva processa och förstå. Men har du frågor eller känner oro kring detta är det viktigt att du söker stöd för egen del. Försök i möjligaste mån att lyfta dina funderingar med någon annan än ditt barn.

-Många barn känner oro och rädsla inför att komma ut för sina föräldrar. Genom att visa barnet att du kommer stå kvar och ta emot hen med kärlek, oavsett hens könsidentitet eller sexuella läggning, kan du göra stor skillnad för hur lätt komma-ut-processen blir för ditt barn. Var uppmärksam på ditt barns signaler, ibland behöver barn få frågan för att våga komma ut. Ibland behöver barnet tid att själva processa innan de berättar för sina föräldrar.

-Som förälder och vårdnadshavare har du ansvar för att ge ditt barn trygghet och omvårdnad. Det innefattas av att se till att ditt barn får tillgång till hälso- och sjukvård när hen behöver det. Att neka sitt barn hälso- och sjukvård är en allvarlig kränkning av barnets rättigheter. I barnkonventionen, som sedan årsskiftet 2020 är svensk lag, står bland annat om Barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård. Den exakta gränsen mellan ett barns rätt att vara med om att fatta beslut om sin egen vård, och vårdnadshavarens mandat är inte helt klar. Den kan bero på barnets ålder och mognadsgrad. Men klart är att du som förälder har mycket att vinna på att gå ditt barn till mötes om hen önskar genomgå en utredning. En sådan kan vara hjälpsam på många sätt för såväl barn som förälder eller andra närstående.

-Barns könsidentitet formas ofta tidigt. Många barn beskriver att de redan vid några års ålder kunde känna att de hade, eller inte hade, det kön som omgivningen förväntade sig. För vissa barn kan denna känsla bli starkare när de kommer in i puberteten och kroppen förändras. Andra kan komma till insikt först i möte med andra personer som identifierar sig som trans, icke-binära eller queera. Många ungdomar lever i enlighet med det kön som de förväntas identifiera sig med, samtidigt som de kan känna en skavande känsla av att något är fel eller behöver förändras. För många är könsidentiteten något fast och förankrat när man väl har hittat rätt. Det finns dock de som identifierar sig som gender fluid, vilket innebär att man ser på könsidentitet som något flytande och föränderligt.

-Om ditt barn blir utsatt för mobbning är det alltid viktigt att vara tillgänglig för barnet och att prata med barnet om vad hen är utsatt för. Blir ditt barn mobbad för sin sexuella identitet klassas det som diskriminering. Visa att du tar barnets upplevelser på allvar och trygga barnet i att det inte är hen det är fel på. Det är de som mobbar som gör fel och behöver ändra sitt beteende, inte ditt barn. Uppmärksamma skolan och andra föräldrar om problemet - och om ingen förändring sker, ta kontakt med DO, skolinspektionen eller annan instans du tror kan vara behjälplig. Var noga med att återkoppla till ditt barn vad som händer under processens gång.

-Har du aningar kan du underlätta för ditt barn att prata med dig om det, genom att visa en öppenhet kring frågorna. Läs på och öppna upp för samtal med ditt barn om samhällets normer, om kön, köns-uttryck och könsidentiteter. Tänk på att du är expert på ditt barn. Fråga ditt barn, skriv ett brev eller gör det du tror att ditt barn behöver för att känna sig trygg i att du kommer att kunna hantera hens tankar och känslor. 

-Skolan har enligt lag skyldighet att respektera ditt barns könsidentitet och är ansvariga för att se till att ditt barn känner sig inkluderad och trygg. Det innefattar alltifrån hur ditt barn blir bemött till att ditt barn har tillgång till ett könsneutralt omklädningsrum eller liknande. Om skolan brister i detta är det diskriminerande behandling.

×

Lämna chatt