<p>Det är såklart olika, men det som många unga tar med oss på Bris är att de önskar att föräldrar bättre skulle förstå hur det är att vara tonåring idag. Hur det är ökade krav på prestationer i skolan, inom idrotten och på sociala medier, men även ute i samhället.</p>
<p>Att tonåringar upplever att föräldrar inte förstår hen och hur det är att vara ung är inte ovanligt. Sedan är det givetvis olika från person till person.</p> <p>Det kan vara bra att försöka minnas hur det var för dig själv när du var tonåring. Hur såg din egen relation ut med dina föräldrar då?&nbsp; Fundera över vad dina föräldrar gjorde som du tyckte var bra och mindre bra. Vad av det kan du dra nytta av i din relation med ditt barn?</p> <p>När tonåringar inte känner sig förstådda kan det handla om att föräldrarna inte lyssnar på vad de har att säga, och/eller fattar beslut som de inte förstår. Många gånger kan det handla om att föräldern inte hängt med i att ens lilla barn nu är ganska stort och kan behöva få mer frihet.</p> <p>Fråga hur ditt barn önskar ha det –&nbsp;och lyssna. Var också beredd på att kompromissa om saker. Känner du behov av att sätta en gräns ­­– försöka att förklara så tydligt du bara kan varför du tänker som du gör. Det är lättare att acceptera ett beslut om man förstår varför, även om man inte är nöjd med beslutet.</p>
<p>Det kan finnas många olika anledningar till varför samtalen inte känns bra. Ibland är det svårt som förälder att hänga med när ens barn plötsligt blir stor och inte längre är det lilla barn som hen var ”alldeles nyss”. Ibland kan det handla om att vi som vuxna är så ivriga att själva prata om saker ska vara, att vi glömmer bort det viktiga i lyssnandet.</p> <p>Påminn dig själv att alltid följa upp med frågor om vad dit barn tänker om det du sa, eller om ditt barn har tänkt på något speciellt. Att det blir fel kan också handla om att ditt barn gör något annat och inte alls har tid för viktiga samtal. &nbsp;</p> <p>Ibland kan det också vara bra att påminna sig om att en del i att vara tonåring, är att man också håller på att gå in i vuxenvärlden och bryta sig loss från sina föräldrar. Fortsätt ändå visa omtanke och intresse för ditt barn – det uppskattas även om hen inte uttrycker det.</p>
<p>Det kan vara en sorg att känna att relationen förändras och att ens barn tar avstånd från en. Men försök att ta det lugnt och respektera att ditt barn är i en fas där hen behöver stöta bort dig. Det handlar<i> inte</i> om att hen inte älskar dig. Det handlar om att ditt barn behöver testa att göra saker på egen hand, vilket är en naturlig del av ett barns utveckling.</p> <p>Känn inte att du ska undvika hen eller att du ska abdikera helt från ditt föräldraskap. En del av bortstötandet kan handla om att barnet vill testa för att se om du står kvar. Fortsätt att fråga, visa dig intresserad och låt ditt barn veta att bryr dig om hen –&nbsp;men att du respekterar avståndet. Har ni en bra relation i grunden brukar det lösa sig.</p>
<p>Det viktigaste är inte att leta efter signaler utan att prata om måendet och det som händer i livet hela tiden. Visa intresse för ditt barns liv, känslor och tankar och visa att du finns där för samtal och stöd. Även om du inte får svar på dina frågor är det ett sätt att visa att du är intresserad och vill veta, att du bryr dig.</p> <p>En av de signaler man ändå kan vara uppmärksam på är när det sker negativa förändringar i ditt barns beteende. Vill hen inte äta mer er, har en slutat umgås med vänner, verkar skolresultat vara sämre? Då är det viktigt att fånga upp och prata om vad det kan bero på och eventuellt ta professionell hjälp.</p>
<p>Om du förklarar att det är för att du bryr dig och älskar ditt barn, &nbsp;kan du vara rak. Vissa saker kan vara känsliga att ta upp, till exempel hygien eller ett udda beteende. Då är det viktigt att du lägger fram det med värme och inte i anklagande ton.</p> <p>När det kommer till att vilja fråga sitt barn om vad hen gör, har det bland annat med säkerhet att göra. Skulle något hända måste du som förälder veta var ditt barn befinner sig. Det handlar inte om kontroll eller brist på tillit – kanske snarare om att inte lita på andra människor runt omkring.</p>
<p>Om du har haft en fin och nära relation med ditt barn kan du vara trygg med att hen med största sannolikhet kommer tillbaka till dig. Så länge du som förälder fortsätter att värna relationen, respekterar och visar ditt barn att du älskar hen, även under ”jobbiga” perioder, kommer er relation att bli bra igen. Men det är alltid den vuxnes ansvar att se till att relationen är bra, det är viktigt att komma ihåg.</p>
<p>Man ska ha förståelse för att det stundtals är jobbigt att vara tonåring. Det kan vara bra att komma ihåg hur det var för en själv. Som för alla människor, vuxna som barn, behöver man förstå att ens beteende påverkar alla i ens närhet. Därför kan man vara rak med att det ett beteende som sårar eller skadar någon annan inte är okej.</p> <p>Förmodligen är ditt barn redan väl medveten om det, men att det kan kännas svårt att kontrollera sig när känslorna bara svämmar över. Det bästa är om man kan få till ett prat efter ett känsloutbrott, risken är annars att man som förälder själv smittas av känslan barnet är i och kanske skriker tillbaka. Det kan vara lättare att ta upp hur det blev för alla efteråt –&nbsp;och glöm då inte att lyssna på hur det blev även för ditt barn.</p>
<p>Hormonsvängningar är en förklaring till humörsvängningar. Men det är svårt att svara på hur stor betydelse det är för det enskilda barnet. Vissa går igenom tonåren utan att ha några större känsloutbrott, medan andra tampas mycket med hormonerna.</p> <p>Man kan behöva fundera på om det finns andra orsaker till ett utåtagerande beteende. Hur verkar ditt barn må? Finns det andra orsaker? Genom att jobba på er nära relation och prata om hur ditt barn har det i livet, kommer du att förstå om det finns andra orsaker som du kan behöva stötta ditt barn i.</p>
<p>Oftast ja. Det är fullt normalt och en naturlig del i en tonårings utveckling. När man är tonåring har man ena foten i barnvärlden och andra foten i den vuxna. Det kan vara både jobbigt och förvirrande.</p> <p>Även om du uppfattar att kompisar just nu är viktigast för din tonåring, så betyder det inte att du som förälder är oviktig – tvärtom! Du behöver visa att du accepterar att du ibland blir bortvald men att du står kvar. För när det väl gäller är du den viktigaste personen i ditt barns liv. Det är en balansgång att låta sitt barn pröva sina vingar och samtidigt vara en förälder som står kvar. Det kan vara en utmaning men ofta också roligt och härligt.</p>
<p>Be om hjälp! Släpp all prestige och ta hjälp av den andra föräldern eller av någon släkting som ditt barn har bra kontakt med.</p> <p>Du kan också söka professionellt stöd, till exempel via socialtjänsten som har olika former av familjebehandlande stödinsatser. Eller ring Bris vuxentelefon – om barn på 0771-50 50 50. Berätta för ditt barn att du söker stöd och varför du gör det. Oavsett om ditt barn vill vara med eller inte, visar du att du vill och värnar om att ni ska ha en bra relation.</p>
×

Lämna chatt