”Jul, glitter och tomten som aldrig kom”

Julen beskrivs ofta som varm och lycklig, men för många barn är den fylld av oro, ensamhet och rädsla. När vuxenvärlden brister blir barns utsatthet som mest synlig – och behovet av trygga vuxna som störst.

När julen inte känns trygg

För ett barn kan julen vara alldeles, alldeles underbar. Men den kan också innebära dåligt samvete för en pappa som får sitta ensam. Oro för att en mamma ska dricka för mycket i år igen. Eller vissheten om att kvällen kommer att sluta i bråk och våld, precis som den brukar.

För det barn som väntar på något skrämmande är väntan mest oro. En oro som sätter sig i kroppen, i tankarna, i allt. Jag har mött barn som burit den där oron som gör det svårt att koncentrera sig inför de där viktiga proven i slutet av terminen. Som gör det omöjligt att sitta still och vara tyst när läraren läser rara julsagor. Som gör att man måste ljuga lite om hur fint familjen brukar ha det under ledigheten för att inte vara olik. Inte behöva förklara.

Alla vet vad en fin jul är, vi dränks i bilder av hur den borde vara.

Och när ledigheten är över och upplevelser ska jämföras kommer verkligheten fram. ”Tomten glömde oss”, sa ett barn jag arbetat med. Ett annat berättade att den enda julklappen var en egen tandborste. Ett tredje kom tillbaka med brännmärken på överarmen och ville inte möta våra blickar.

Våld och konflikter, missbruk, psykisk ohälsa, social isolering, ansträngd ekonomi - olikheterna i barns villkor är aldrig så synliga som i december. 

Det vi vuxna kan göra

Men i detta har jag också sett vad en trygg vuxen kan betyda. Det kan vara läraren som ser och förstår oron i kroppen, grannen som knackar på för att höra hur det är. Eller kuratorn på Bris som finns där hela tiden och kan prata en stund.

Vi kan inte trolla bort barns oro med kalendrar, pepparkakor och glitter. Men vi kan se den, varsamt ta reda på vad den står för och göra vad vi kan för att ge barnet omsorg och trygghet. Det är vårt ansvar. Men det är också vår möjlighet.