Ska jag acceptera dotterns ensamhet?

Fråga: 

Hej Gunilla. Jag har en dotter som med all sannolikhet har någon typ av autism. Hon fyller snart 13 år och har i stort sett inga vänner. Hon har mycket svårt att umgås i grupp med andra barn och upplever att ingen förstår henne. Som person är hon kreativ och framåt och håller både på med teater och teckning. Men när hon är hemma vill hon bara stänga in sig på sitt rum och nästan aldrig umgås med andra jämnåriga. Detta oroar mig en del. Vad kan jag göra? Bör vi söka någon typ av hjälp eller ska vi acceptera att det är så hon vill ha det? För det mesta verkar hon må bra men hon har ibland drabbats av ångest.  
 

Gunillas svar: 

Det låter som att ni på ett mycket fint sätt förhåller er till att er dotter har ett ”eget sätt” att vara på. Det är alltid värdefullt när föräldrar är följsamma till hur deras barn fungerar.  

Jag tycker ändå att du ska ta din oro på allvar. Du har trots allt uppfattat beteenden hos henne som gör att du börjat tänka på svårigheter inom autismspektrumet. Att acceptera sitt barn som hen är utesluter ju inte att man också tar kontakt med vården för att få mer kunskap om sitt barns styrkor och svagheter. Då kan vi som vuxna få kunskap om hur och när en kan skydda, respektive utmana sitt barn. Du beskriver att situationen just nu fungerar bra för er flicka, förutom viss ångest ibland. Det kan kanske komma mer komplicerade perioder och då är det bra att vara bättre rustad, till exempel med hjälp av en vårdkontakt. Ett sätt att börja är att höra med skolan om de ser något som bekymrar? Prata också med er dotter om det som bekymrar henne. Fokusera på hur gärna ni vill hjälpa henne men att ni behöver få lite stöd för att kunna ”göra rätt”. Jag önskar er ett stort lycka till och hoppas att ni får bra hjälp.