Är jag en slapp morsa? 

Fråga: 

Hej Gunilla.  
Du skriver jämt att man ska prata med sin tonåring och vara öppen och inte döma. Det funkar inte med mina barn! Min äldsta, 16-åringen, säger jämt att hon vill att jag ska vara mer bestämd och sätta tydliga regler. Jag försöker men jag tror inte på regler och förbud. Barn lär sig bäst genom att få testa sig fram själva, tycker jag. Min dotter tycker jag är ”slapp”, hon har börjat provocera mig bara för att se om hon får en reaktion. Vad ska jag göra?

Gunillas svar:  

Nu har du ställt en riktigt bra men också en svår fråga. Den gör att jag får skriva lite om skillnaden mellan att vara öppen, lyssnande och icke-dömande och att vara, det som din dotter kallar - ”slapp”.   

Ett mindre barn som vill springa ut i gatan stoppar vi handgripligen, tar upp i famnen och förklarar varför. Ett större barn behöver vi vara med i beslutsprocessen på ett annat sätt. Står en tonåring i begrepp att göra något riktigt livsfarligt behöver vi vara klara tydliga och stoppa. Men i väldigt många fall kan vi istället se det som vi lotsar, mjukt men bestämt med en lätt hand på tonåringens arm.   

De allra flesta saker kan man som förälder hålla sig utforskande kring, höra hur ens ungdom tänkt, hur ev risker ser ut och prata om det gemensamt. Det kan så gott som alltid vara en bra inledning att höra hur ens barns tankar går, hur riskmedvetandet är, få fram vad som ev bekymrar dem osv. Men visst finns det saker som en som vuxen inte bör okeja. Exakt vad det handlar om är förstås beroende av vilket barn, ålder och sammanhang. Ett barn kanske mycket väl kan åka med ett kompisgäng och tälta medan ett annat barn behöver ett tydligt nej till en sådan aktivitet. Hur som är ett samtal om ämnet aldrig att förakta.  

Jag tycker att det oerhört viktigt att vuxna har åsikter om saker och ting. Vi vuxna ska inte utplåna oss i någon märklig tro att barnen själva ska hitta rätt. Alla utvecklas vi i relation till andra, det gäller barn och unga i högsta grad. Vi behöver gnugga våra argument och åsikter. Ett tydligt föräldraskap, alltså med tydliga gränser om vad som är okej och inte skapar trygga barn. Det ska inte blandas ihop med ett auktoritärt föräldraskap, där ingen kommunikation och förhandling finns. Ett barn som på egen hand alltid behöver utforska var gränsen går, kan lätt bli ett osäkert barn. Djupt i oss vet vi alla att helt på egen hand kan vi hamna vilse och fatta riktigt knasiga beslut. Var glad för att din flicka talar om för dig vad hon har behov av. Tro inte att mina uppmaningar om samtal innebär att vi vuxna ska lägga oss platta inför ungdomarnas val och åsikter. Tvärtom är det dialogen som är det centrala sedan finns det ändå saker som vi vuxna behöver bestämma om.