”Sonen märker inte att han blir mobbad”

Gunilla Bergsten är socionom, leg psykoterapeut och chef för Bris stöd online. Sedan 2020 medverkar Gunilla i magasinet Tara där hon svarar på frågor om unga i spalten ”Tonårsfrågan”.

Fråga:

Vår son, som är 13, har haft svårt med vänner i hela sitt liv. Inte bara med att ta kontakt och att lära känna nya människor. Han har också haft svårt att få relationerna att hålla i sig. När han började i högstadiet bytte han till en ny skola lite längre hemifrån. Det verkade vara en bra klass och han hittade ”ett litet gäng” som han kunde hänga med. Vi blev såklart överlyckliga när de även började umgås efter skolan, han har verkligen saknat det. Förra veckan fick jag träffa de här killarna för första gången, de kom hem till oss en kväll. Vi kände direkt att det är något som inte stämmer. Det är som att de skämtar över huvudet på vår son. De triggar igång situationer och uppmuntrar honom att gå över gränsen. Det är som att de testar hur långt de kan gå. Jag såg att min son inget märker, han tror verkligen att de är vänner. Har du någon idé hur jag kan prata med honom om detta?  

Gunillas svar:

Tonen mellan ungdomar kan vara väldigt rå och inte alltid så hjärtlig som vi föräldrar skulle önska. Jag väljer nu att tänka att det är precis så som du skriver att ”kompisarna” är genuint taskiga med er son utan att han begriper det. Det kan ofta vara ett stort handikapp för dem som har svårt att förstå de sociala koderna. Som kanske tar allt för bokstavligt och inte kan tolka undertexten. Det blir lätt missförstånd och man kan bli utsatt utan att riktigt förstå det. Det finns förstås grader i förmågan att förstå social interaktion och den utvecklas olika hos barn/ungdomar. Viktigt att poängtera är att det har inget med intelligens att göra även om god intelligens kan hjälpa upp en brist på sociala färdigheter.  

När ni ska närma er ämnet med er son behöver ni undersöka hur pass han har koll på att människor inte alltid menar vad de säger. Att de kan säga en sak men mena en annan. Kanske är han helt omedveten om det eller så vet han om det. Kanske har han omedvetet bara bestämt sig för att de nya kompisarna är schyssta med honom för alternativet är för smärtsamt. Är han, som du tror, helt omedveten är det en längre sträcka till att prata om hans kompisar och deras beteenden. Era kristallklara analyser kommer han inte att förstå eller känna igen sig i. Börja med att undersöka hur hans begreppsbild ser ut och utgå från den.